Alla dessa frågor...

Ni som bävar för Blommor och bin-snacket hör upp.

Det kommer funderingar titt som tätt här hemma. Jag tycker jag är rätt odramatisk när det frågas om hur barn blir till och var de kommer ut egentligen. Vissa i barnaskaran är väldigt tävlingsinriktad och väl medveten om att det handlar om ett race.

Det är inte det som är problemet.

Nog kan jag utan att rodna allt för mycket svara på vad som stoppas in var och så vidare, det är när frågorna blir mer djuplodade som jag får tunghäfta.

"Var det jobbigt att ha två autister innan vi kom?" Är det vanligt med autister eller vanligare med inte auatister?" "Varför blir man autist?"

Jag har till och med fått frågan "hur kan det komma sej att inte jag blev autist?" (inte i så formulerat kanske men med samma innebörd.)

Jag svarar så gott jag kan och säkert helt åt helvete ibland. Samtidigt som ett dåligt samvete mol i lillhjärnan eller var nu samvetet sitter; jaha, jag har förmedlat att de två stora syskonen bara åsamkar arbete och är jobbiga.

Egentligen spelar det väl ingen roll hur jag än försöker förklara rent praktiskt med gener som går bärsärk, huvudsaken är väl att de ser att jag tar mej tid att förklara väl? En dag kommer de att bli bryskt medvetna om vad som är vad, liksom.

Och till mina älsklingar som i framtiden kommer att kunna läsa och förstå det här vill jag säga: Det bästa som hänt pappa och mej är ni. Alla fyra.

Det bästa som har hänt pappa mej är att få två autister . Det har lärt oss så mycket om livet och vad som betyder något.

Det bästa som har hänt pappa och mej är att få två barn som inte är autistiska utan är precis så vanligt annorlunda som alla andra barn. Det har gett oss så mycket glädje och värme att ni aldrig kan ana.

kompisar

En fasa för varje förälder är ju att ens barn ska bli utanför och inte ha kompisar eller inte ha någon riktig bästis. Våra två autister kunde inte bry sej mindre. De leker ju inte som andra barn. När de gör det är det på skolan och med sina klasskompisar under kunnig pedagogisk ledning, som en lektion i lekande, eller om de har någon lektion tillsammans med en "vanlig" klass. Jättebra för båda sidor det! Mina ungar får se och lära hur andra barn gör och de neurotypiska ;) barnen får lära sej att det finns olika sorter i vår herres hage.

Jag hörde om en mamma som mutade hem kompisar till sin autistiske son och jag tycker alla medel är tillåtna. Men för mina små skulle det inte spela någon roll om det så klampade in en skolklass med alla upptänkliga leksaker hem till oss. De skulle fortsätta med sitt tv-spelande, youtubetittande och sitta knepigt i soffan. Möjligen skulle de vinka "Hej hej" tills barnen himlade med ögonen och suckande säga åt dem "Jaja. Sluta vinka!" (Vilket i sej är fantastisk efersom det är ett sätt att kommunicera och det är ju inte deras starka sida) Det är också ungefär vad som sker när de två yngsta har kompisar hemma. Varje gång de får korn på en besökare åker näven upp i en hälsning.

Vad värre är att de helst inte har kläder på sej. Autistiska barn kan ofta ha perceptionsstörningar, vilket innebär att de har ett annat sätt att känna på kan man säga. Tyg mot kroppen kan göra ont eller bara kännas obehagligt. Våra gryn är inte så känsliga men nog märks det att de reagerar annorlunda än vi andra på vissa saker. Som att de helst totalt oblygt går naken. Gulligt när de är tre år, otroligt genant när de börjar bli tonåringar. Speciellt jobbigt är det när kompisar till de yngre syskonen är här och Nike kommer i trosor med nappen i mungipan. De som varit hos oss från dagistiden reagerar inte så mycket men när det kommer någon som inte är van känns det skämmigt. Vi försöker få de att behålla kläderna på, men det där med att klä av sig lärde de sig lätt. Dock inte alltid när det är passande...

Ibland blir jag rädd att det ska spilla över på de yngre och att de ska bli retade för sina syskon. Så är det. Och det känns jätteläskigt att skriva det. Som tur är har mina barn god smak när det gäller vänner och än så länge är det bara finfina killar och tjejer som hälsar på!

Vad är det med Nike och norska?

De kan mer än man tror ibland de här små knasluvorna. När Malcolm kör sitt flightsimulator på datorn och man tycker hans fingrar och händer jobbar minst sagt ostrukturerat så lyckas han ändå landa och han fixar att ta fram olika planmodeller och så vidare.
Nike gillar att surfa och det får hon göra både hemma och på skolan. Hon kan föra en mus och klicka rätt i enkla dataspel också. Det kan fascinera mej, hur de kan fixa det; titta på skärmen och föra musen rätt samtidigt. Supercoolt!
När Nike kollar på film gör hon det på sitt sätt. Hon kan spola samma scen fram-och-tillbaka hur mycket som helst, och från exakt samma bildruta varje gång. Både på vhs och dvd. Och man försöker lista ut vad det är som tilltalar så. I Pippi är en av favoriterna när de hoppar i vattnet från en eka och det skvätter vatten så det står härliga till. En annan när de är på tivoli och kastar bollar på tallrikar så det krasar.
Det kan också vara ett litet ploppljud i Bamse som är värt en Oscar i hennes ögon.
En annan sak som hon är en fena på, och som vi inte har listat hur hon gör, är att byta språk på dvd:n utan fjärrkontroll. På något magiskt sätt lyckas hon trycka på själva spelarens knappar så den stegar till norska. För det enda som är bättre än när Pippi hoppar i vattnet med kläderna på, är när Pippi och c/o gör det på norska.

Bamse får gärna tala danska också, det gör bara björnen ännu mysigare, enligt fröken Högdahl.
Idag satt vi och you-tubade på Lazy town-klipp och ni skulle ha sett hennes ansikte när vi fick upp Piratsången på norska. Hela tjejen strålade och hon kunde bokstavligen inte sitta still utan blev till slut tvungen att resa sej upp i en typisk vaggande Nike-dans!