Fröken överraskar

Efter att vi satt in medicin även till Nickan måste hon kollas upp regelbundet liksom Malcolm. Den här sorten kan vid långvarig användning ge värlfärdssjukdomar som diabetes och högt kolesterol så det är viktigt att ta blodprov. Storebror fxade det relativt enkelt. Några utbrytningsförsök och protester, men inget ohanterbart. När det gäller Nike hade jag inte så höga förväntningar på att det skulle gå vägen ens. Jag hade mailats med sköterskan om lite verkygt vi eventuellt kunde ta med. Den bärbara datorn till exempel. Då kunde hon sitta med lurarna på, emlade armveck och kolla you tube eller spela favvospelet Tweenies, utan att märka något. Tänkte jag. I värsta fall kunde man ge lugnande.

Morgonen började mitt natten enligt mej, när Nike pigg som en lärka bestämde att det var dags att kliva upp, halv fem. Och hon tyckte dessutom att syskonen sovit färdigt förlängesedan och gjorde sitt bästa för att väcka dem genom att stångas och hoppa i sängen. Billig tjej då...Till slut började barn-tv och lite Firma Fantasiflytt avledde henne för stunden.

Jag satte på de där bedövningsplåstren, emla, och klädde på henne så att hon inte skulle kunna komma åt och riva av dem.

Allt gick på räls, så gott det går i den här familjen, och vi var ute i hyfsat god tid. Då gick det upp för Nike att det var något särskilt på gång och hon började yla som en sirén. Jag visade bilder på habben från Malcolms besök men hon var misstänksam. "Skulle vi inte till Kullerbyttan ändå? Försök inte lura mej".

Halv nio satt vi i bilen alla fyra, storebror och syrrorna. Nike fortfarande med en pipa som Hesa Fredrik.

Då vrider jag om nyckeln och gissa... Inte ett liv i bilj-en. Bensinvärmaren hade dragit ur batteriet. Igen. Nike fortsätter låta, Malcolm börjar lacka till vill nypa syrran så hon blir tyst. Ineffektivt, kan jag säga.

Jag ringer maken som är telefonallergiker, eller nåt, och han svarar inte. Turligt nog är farfar vaken. Eller åtminstone blev han det när jag ringde, så han kommer upp för att hjälpa mej. Klockan tickar. Medan vi väntar räddning försöker jag hitta saker som brukar få Nike att skratta. Att jag sätter fingrarna i öronen och lipar är vanligtvis ett säkert kort. Inte nu. Till slut kommer skrattet ialla fall. Och det är när jag står på parkeringen i snöyran och sjunger en sekvens ur en gammal Teletubbiesfilm. På skånska. "Dansa lite hit, dansa lite dit. Knakelibrrrraaak". Alla tre går igång på det faktiskt. Malcolm fyller i med ett "bajs" på utvalda ställen.

Ängel Farfar kommer. Phu.

När vi ska koppla i startkablarna räcker de inte och vi måste putta bilen en bit. Jag tar i, farfar tar i och till slut brummar fanskapet igång.

Jag lämnar Malcolm på skolan, Lisa på dagis och åker i väg med "patienten". Hon är skitglad nu. Nike gillar att vara ute på äventyr med mamma och skuttar glatt bredvid mej.

När kommer till habben och jag riggar dator visar det sig att det trådlösa inte funkar och att "någon" lyckats ta ur favvospelet ur cd:n. Bästa filmen på habben enligt Nike är Byggare Bob och den skivan är spårlöst försvunnen.

Men på datorn ligger familjebilder från påskmiddagar hos mos mormor och morfar och discobilder från fritids så vi tittar på dem istället.

Och kors i taket. Plåstret har suttit så länge att hon inte märker ett skvatt av vare sej nål eller slang. Många rör blir det och Nike sitter så så tyst och kollar på foton. Kanske den tidiga morgonen gjorde sitt till också.

Duktiga, duktiga bruden!

Sammanfattningsvis kan jag väl också säga att mina barn fick lära sej en del "kraftuttryck" där på parkeringen. Så de har med sej det in i vuxenlivet menar jag. När de själv står där med en bil som inte startar och grinande barn. Ovärderligt: )

provtagningen som gick vägen

Det är en tillitsövning de luxe att gå med de autistiska barnen till doktor Special på Barn- och ungdomshabiliteringen, eller habben som vi i svängen säger. Ni vet den där när man ska falla bakåt och den andre ska ta emot. Litar du på den så släpper du bara. No worries. (Och det är såklart inte annorlunda med normalstörda barn, det vet jag ju.)

Och jag och maken släpper, låter piloten ta över flygturen. Vi känner vårt barn bäst, men inte sjukdomen. Det gör ju de, som träffat 100-tals ungar med samma diagnos eller utmaningar.

Men vi diskuterar ju såklart vart vi är på väg och olika vägar dit, men själva "flygningen" får läkarna ta över.

Vi har haft lyckan att träffa rätt varje gång när det gäller den medicinska biten. Tabletterna har gjort underverk med gossen utan att ta ifrån honom sin sprudlande personlighet. Glad och nöjd men inte avtrubbad och loj. Perfekt.

När vikten inte ville öka lades det till en halva morgon och kväll av ett piller som bland annat ger skjuts åt aptiten. Och vips började killen lägga på sej kilon. Men längden står stilla. Efter förra besöket hos habben tog vi bort morgondosen och bokade tid för blodprovstagning.

Idag bar det av. På morgonen klistrade jag på ett emlaplåster samtidigt med ytterkläderna med förhoppningen att han skulle låta sitta kvar. Icke. "Skräp, skräp", tyckte Malcolm och slängde det i soporna. På med ett till och kvickt iväg.

I stimmet tror jag att jag missade att ge morgonmedicinen som han fortfarande ska ta...Ingen bra början, alltså.

När jag lämnat tjejerna på skola och dagis sladdade vi in en halvtimme sen. Det är tur att de är så förstående på habben, jag tror inte vi är ensamma om att ha svårt att komma prick.

När det var dags att sticka in nålen krävdes det; favoritfilmen Nalle Phu, två egna nallar, en tigersnurra, två sköterskor och en sjungande mamma.

Medicinen borde ha kickat in, och då är han alltid lite slö en kvart 20 minuter men det släpper sedan. Nu märktes inget av det och då blev jag säker på att någon tablett hade jag inte kommit ihåg att få i honom. Han var spralligare än spralligast så han fick ett piller av sköterskan där. Men när jag sjungit den roligaste sången han vet, Jungfru skär, fast med ordet bajs på väl valda ställen, var sessionen över. Han trilskades såklart men med våra insatser gick det ändå otroligt bra!

Om ett par dagar är det syrrans tur. Jag är inte övertygad om att det blir samma succé men kommer vara rustad med lap top, lurar och emlaplåster. Fingers crossed.