skoltransport - servicen som blev onödig

Om man inte kan gå till skolan själv eller åka kollektivt ensam, även om man fyllt tretton år finns det en finfin lag - lss - som ska ordna så att tonåringen kommer hem ändå. En utmärkt lösning för oss föräldrar till barn med funktionsnedsättning. Både Malcolm och Nike har åkt med skoltransport tidigare år, när skolan låg i ett annat bostadsområde. Underbara chaufförer i bussar anpassade för barn med extra klåfingriga fingrar och kanske utan talat språk. Jag visste alltid vem som skulle hämta och lämna, mobilnummer till förarna, och de hade mitt - ifall det hände något på vägen, och någon av oss blev sena. 

Och gubbarna som körde var pålästa om varje barns problematik och de allra flesta var alltid så goa och glada. Man märkte att de älskade sitt jobb och de knasiga ungarna som de körde omkring med.

Nu har kommunen tänkt ut något riktigt fiffigt. Stordrift. Vacker tanke - att bussarna och chaufförerna ska serva alla som är berättigad transport under dagen.

Ett litet problem bara - nu går det inte att få transporttider som passar föräldrarnas arbetstider. "Nej, vi kan inte hämta klockan 7.20. Tidigast fem i åtta." Jag: Men jag börjar ju klockan åtta och då ska jag hinna lämna de två yngre barnen på skolan innan. "Nope.". Inte heller fungerar det så att de kan skjutsa hem kidsen klockan 16.45 efter att maken slutat sin arbetsdag. "Nä, då blir det färdtjänst, sörrö". Ungefär.

Så mitt förslag är att man lägger ner skoltransport helt och hållet. För inte 17 ska väl de bestämma när jag ska jobba? Och - jag är ledsen men just nu är varken Malcolm eller Nike mogna nog att åka i en vanlig taxibil. Malcolm bara måste trycka på alla knappar som finns, han knäpper lös sig och vevar ner rutan och slänger uut grejer. (Jag fick tillbaka mitt gymkort efter att nån vänlig själ hittat det på Timmervägen och lämnat in det på gymmet.) Och Nike måste man hålla i handen till och från bilen - annars sticker hon. Hur ska jag kunna lita på att taxicahffisarna förstår hur viktigt det är? Och rutiner är viktigt för mina glin - visst de ska lära sig att livet inte är rutin - men vissa ramar gillar vi ju alla.  Gah.

Sommarminnen

Så fort det är sommar, soligt och efter jobbet sticker vi iväg till stranden. Tvångsmässigt nästan - men det är en av få saker vi kan göra tillsammans hela familjen. Och vi gör det det efter att andra strandlovers har åkt hem till grillen så det blir lättare att hålla reda på alla blondiner. Där dukar jag upp med filt, köpemuffins och festis som jag sprungit in och fixat på coop på vägen mot havet.

Väl framme brukar det se ut ungefär så här: Nike står och flaxar i ett hörn av stranden. Hon är helt galen i vatten och plask - badar numera gärna också, även om hon föredragit pool länge.

Lillan badar i bästa fall - men helst pysslar hon på själv med diverse strandfynd och delar ut fina fågelfjädrar på löpande band.
Kingen och Mackan tävlar om pappas uppmärksamhet. Han gör sitt bästa för att tillgodose gossarna.

Allra roligast har Elvis när han och fadern leker nån slags kull där sonen får lära sig the hard way att det är vinna eller försvinna som gäller. Take no prisoners.

När det är Malcolms tur finns två lekalternativ; plopp med liten sten och så favoriten Pappa låtsasbajsar lera i havet.

Jag kan lite förstå det roliga också - det är väl det som är det värsta. Men när han tar en lerkump och krystar autentiskt är det inte bara Malcolm som tycker det är så roligt att han nästan kiknar ur. Jag ler också - om än för mig själv.

Lite genant blir det dock - tycker jag då som försöker hålla uppe skenet av en "alldeles vanlig familj"  in till döden - när vi inte är ensamma på stranden och andra badare ser spektaklet.

"Så kan man väl inte göra? Och med en utvecklingsstörd till på köpet", skulle de kunna säga - med viss rätt också. För så göör man väl inte!  Okej, det är kanske varken helt comme il faut eller särskilt pedagogiskt. Men fråga Mackan om han tycker det roligt!