Summa sidvisningar

fredag 23 september 2011

Autistfödelsedag


Den lille bebisen med det nougatfärgade håret, de avvikande ljusblå ögona och trattörona fyller tretton år. Tretton år sedan jag satt med Tuman i min famn och försökte fatta vad som hänt. Det var en besvärlig förlossning som slutade med sugklocka. Jag har noll smärttröskel och skrek efter epidural snabbare än en man ropar "Enchinagard" vid förkyning. Men till slut så kom lilleman och vi var såå lyckliga. Och förvånade och famlande, men handlöst förälskade i det lilla knakande knyttet.
Idag skulle det alltså hållas kalas. Jag hade städat - isch- dagen innan och hade endast bilstädning och höströjning av gården på schemat.
Jag gjorde varken eller utan tog helt sonika förmiddagen off och for till stan. Köpte inte ett par skor utan två par. Bunkrade mjukisbrallor och tröjor till barna. För det tyckte jag de kunde få. Som en perfekt avslutning tog jag en lunch med en gammal kollega och dryftade ditt och datt. Jag hade ju ändå hela eftermiddagen på mej att ordna allt inför kalaset och bilen skulle nog hinnas med, ialla fall så pass att strandfilten och badringen skulle kunna förpassas till vinterförvaring.
"Riing". "Hon hostar. Kom och hämta". Klart tjejen ska hem om hon hostar. Och då tar jag såklart med gossen också. Hela härliga skocken hemma.
Men. När jag vill hacka gurka och steka tacofärs vill de bajsa, ha en annan film och äta smörgås. Jag gör mitt bästa för att jonglera allas önskningar och behov ( sällan samma sak) och fräser lite när tonåringen har kissat på sig för andra gången på en timme.
En av de yngre blir putt när jag hotar med att det inte blir nån tårta alls om det inte passar herrskapet med en hemgjord och så smäller han igen dörren till sitt rum för att jag ska fatta att jag är dum i huvve.
Om en timme kommer gästerna och det enda som är färdigt är gurkan.
Jag smilar in mej hos tweenen och så får han ansvaret över vaniljkrämen och hallonmoussen. Vips så vispade han bort sin sura min. Lillan blir chef över dekorationerna och lägger geléhallon, romerska bågar och bananslantar i prydliga mönster på gillebottnarna.
Sen kommer familjen S och farfar. Då blir det riktigt ruschigt. För inte nog med att födelsedagsbarnet ska ha sina paket - dessutom vill jag att bordet ska stå dukat och ljusen ska flamma hemtrevligt medan vi alla sitter till bords och meckar tacos som i en reklamfilm.
Då vill Mackan byta spel igen. Nike har blöta byxor (kiss?), E och L vill gå ut och fem minuter senare vill de in igen och jag är ensam fångvakt med nyckel till altanen (staket snart, please?) och måste springa fram-och-tillbaka för att öppna, stänga låsa, öppna, stänga låsa. Och så ner i källarn igen för femtielfte spelbytet hos födelsedagsbarnet. Svetten lackar.

En bemärkelsdag i autismens tecken. Och när kaffet var urdrucket och tårtfatet länsat kände jag mej ändå nöjd. Alla paketen gick hem hos huvudpersonen - tema Nalle Phu - och både middagen och fikat uppskattades av gästerna. Vad är väl ett par svettpärlor i pannan och några fräsningar i det sammanhanget?
Ps: det var en sockerdricksfläck, inte kiss.