Skolgång för knasisar del 1

Det började när Malcolm skulle bli etta-kluddare. Var skulle han ta vägen? Alltså vilken skola skulle han börja på? Det fanns ingen röd tråd och ingen naturlig snitslad bana - som det fanns och finns för andra barn.
Maken och jag gick på möte efter möte med kommunens tjänstemän. De och vi kliade oss i huvudet, det fanns ingen uttänkt fortsättning för den lille. Sen fick vi höra om en alldeles fantastisk autisklass i Granloholm. Åh, dit ville vi! Men si det ville inte kommunen. Nä, för den klassen fanns egentligen inte. Hupp. En svart-skola, en sub-skola, eller? Vi lade fram argument - alla andra föräldrar får välja skola till sina älsklingar, ju - och så tjatade vi. Så pass att vi fick komma på studiebesök till Skolan med stort S.
Och herregu...Vi fick vara med på samling i denna lilla klass med knasluvor av varierande grad. När eleverna satte upp bilder på dagens väder och datum, och sjöng om vilka som "var där idag" då brast det för både Niklas och mej. Vi grät och snörvlade - det var ju så fiiint.
Jag minns att eleverna undrade vad det var för fel på oss, varför vi var så ledsna. Pedagogerna sa att vi var förkylda.
Alltså, dit skulle Malcolm. Så var det bara. Och Halleluja - klassen som inte fanns fick en ny elev när höstterminen började.
När vi satte Bubben i skolskjutsen för första gången klipptes en rejäl bit av navelsträngen av och vi blev tvungna att släppa kontrollen över killen på ett sätt som vi aldrig gjort tidigare. Till okända gubbar som körde buss. Det visade sig att gubbarna var de mest fantastiska chaffisar ever och många av dem blev Mackans favvosar.
Och skolan. Sticksjö i Granloholm. Allt man kan önska sig utom möjligen hästar - eller förresten - en av pedagogerna har såna och dit fick klassen åka på utflykt ibland.
Sagolikt.
Fortsättning följer.

Den hemlige kocken

Lille M är verkligen en innovatör när kommer till mat. Ingen kombination är för läbbig för att testa. Om han själv får släppa lös kreativiteten finns inga gränser för hur kulinarisk en måltid kan bli - eller ett snacks slash mellis snarare. Malcolm "Ramsey" kan ordna sig en macka som får Dagoberts att likna fingermat i jämförelse. Jag delar med mig av ett av hans favoritrecept. Tag ett stycke valfri brödbit - jättefranska med fördel. Lägg en stor klick smör mitt på - med händera för rätta känslan. Bredvid eller ovanpå den - smaksak vilket - placera en klump vitlöksost, om det är fredag kosta på Boursin vitlöksost, annars duger cantadou eller coops egna. Be någon förbarma sig och skära några ostskivor - gärna så att de bildar en rejäl hög på smörgåsen, det finns egentligen ingen övre gräns på antalet ostskivor. Kom i håg att det måste vara en rund ost - annars är det inte ost. Därefter salamiskivor - peppar eller vitlök spelar ingen roll. Nu fattas bara en bit ugnsbakad leverpastej som pricken över i:et och för garnering en generös gurkbit. Voliá!
Om ingen hjälper till med skivning så ta bara hushållsosten - oavsett storlek -ur kylen, smyg ner den på rummet och ät den som den är. Funkar också.
Ibland gör även en skicklig kock misstag - den där råa falukorvsbiten med kanel blev aldrig den hit han trodde. Och att med fingrarna gräva ur ett halvt paket Lätta kan vara en riktig katastrof.
Samtal från skolan på morgonen efter den lchf-frullen:
"Malcolm kräks. Han verkade inte sjuk när han kom. Han dansade och var glad. Men nu har han kärkts ner fem soppåsar".
Jag:
"Han kom upp från sitt rum med ett halvätet paket lättmargarin - kan vara det..."
"Ja. Det var alldeles gult och tunt. Så det måste vara det."
Jag hämtade gossen - för säkerhets skull och visst var han lite blek nosen resten av dagen. Men kroppen hade tagit hand om fadäsen med margarinet.
Skämt å sido. Det är svårt att få till balansen mellan ett normalt hem och ända kunna skydda knasluvorna. Vi har inget lås på köksdörrarna eller kylskåpet men vi vill inte bo på en låst avdelning. Det får kosta lite Lätta, ost, städning till förbannelse och kräks.