Be careful what you wish for

Jag har fått förmånen att fläka ut mig och familjen i en månadstidning minsann, berätta om livet innan och efter diagnoser och KBT bland annat. Perfekt i mina blygsamma ambitioner att sprida the knas-Word. Det innebar att en fotografstackare också skulle komma och försöka fånga hela hopen på en och samma bild, där vi också gärna ville se så hyfsade ut som möjligt.
Hon kom en stund innan kidsens hemkomst, för att porträttera undertecknad först, och sedan skulle vi ligga som en enda härlig familjehög på dubbelsängen. Som för övrigt står i vardagsrummet eftersom vi har minst ett rum för lite.
Jag blev förstås sketsnygg (har inte sett resultatet men utgår från att de har finfina fotoprogram på den blanka tidningen).
Ja, men så landade skolskjutsen och tonåringarna gjorde sin vanliga bullriga stampeed till entre.
Normala autistföräldrar skulle förstås ha förberett med schema och bilder inför kommande fotosession men what the heck. Chock effekten tänkte vi och föste in både teens och motvilliga tweens "Jag viill iinte va mä på nån bild" till den riggade studion i vardis.
Och så sladdisen Gustav förstås, skulle vara med - jack russelblandisen som blott är tre månader slamsig. Det gick från bad to worse. När Nike började protestera högljutt tog jag till Pippi-bajskorvsången och lyckades tillfälligt vända vrål till garv.
Glädjen höll inte i sig så länge och det är tur att digitaliseringen av samhället gjort det möjligt att bränna av tjohejsan många bilder på nåra sekunder. För är det nåt inte Mackan tål så är det syrrans klagoskrik, så han fick tag i ett knä och försökte nypa till - varpå tjuten eskalerade och snart hade både smått och småtta flytt fältet in på sina rum med en dörrsmäll.
Sedan drog resten av ungarna, pappan och snart var det bara jag och Gurra kvar på sängen.
"Det får gärna vara lite kaotiskt", lät det i fotobeställningen. Säga vad man vill men the Högdahls levererade där i alla fall.

"You are a very brave woman", sa hotelltjejen.

Semestern i England var alldeles underbar men/och med inslag av - ska vi säga -_ meningsskiljaktigheter. Vi gjorde så mycket skoj och inte minst de två yngsta familjemedlemmarna hade a ball i framför allt Scandic the Reef i Danmark men också i lyxhytten på båten över till UK. De hade en egen hytt tillsammans med pappa och jag och storbarna delade. Som vi mös, svullade och umgicks.
Väl över pölen så checkade vi in på ett (i våra ögon ialla fall finfint)  Holiday inn i Milton Keynes och även där kunde Smått och Småtta stänga dörren om sig och slippa storasyskonas tjoande om de ville.
Vi shoppade lite, åt mycket och gjorde det tillsammans - behöver jag säga att vi gillart?

Men när man åker på vacation med två autistister krävs det också en hel del av alla inblandade: mamman, pappan, småsyskon o c h knasluvorna. För hur mycket de än älskar att vara på resande fot så blir intrycken många och vardagsrutinerna slängs överbord på DFDS seaways typ. Och då kan systemet överhettas med ett och annat utbrott som följd.
Ta till exempel när jag, Mackan och Lillan skulle slinka in på ett Toys r us för att kolla på leksaker och kanske komplettera hennes Monster high-samling. Övriga familjen ville hellre vänta i bilen; Nike hatar att handla (är hon verkligen min dotter?) och Elvis har vuxit ifrån leksaker för länge sen. Pappan är som han alltid varit - snål/ekonomisk.
Vi andra stegade in och Malcolm gjorde mycket klart för mej vad han var ute efter; "Jipp,Jipp" och "Gjisen". Alltså en batteridriven vovve och en gris för den som inte är insatt...
Jag sa att javisst, du ska få en jipp,jipp och en gris. Och killen studsade runt i affären för att leta efter tocke.
Men så klart fanns det inte en enda av nån enda. Men Lillan hittade det hon ville ha och vi ställde oss för att betala.
Malcolm tänkte icke acceptera att vi lämnade affären utan vare sig jipp eller gris och började låta mej förstå det. Genom att sparka, slåss, bita och klösa. Kön ringlade längre och längre bakom oss medan jag försökte betala, se oberörd ut samtidigt som han karvade i skinnet på min arm så det blödde. Släppa hans hand var uteslutet så det vara bara att försöka hålla god min fast ja, det sved något.
Mest synd var det dock om lilla fröken som tyckte att storebror var ett riktigt arsel.
Men när lilla knasbollen i bilen började snyfta och säga "mamma, plåster, sjukhuset" var det bara att försöka få honom att tänka på något roligare och pappa fick sjunga om kiss och bajs tills gossen kiknade av skratt istället.
På kvällen var det dags för det obligatiriska badandet i hotellpoolen men varken pappan eller Mackan var särskilt badsugna så jag tog med mig småttingarna och Nike. Här skulle busas. Det är en välsignelse att de mindre barnen börjar växa upp och klara sig mer och mer själva, alltså kunde jag utan vidare ha ansvar för tre ungar i den lilla bassängen.
I England får man dessvärre inte hoppa från kanten - vilket är typ det enda som intresserar Nike förutom att dyka i vad som verkar vara evigheter. Jag fick alltså passa henne som en hök så att inte poolvakten skulle komma och tillrättavisa oss.
Och som den tonåring hon är sket väl hon i det och började klättra upp för stegen längs kanten. Och jag efter för att försöka stoppa. Då vänder hon sig blixtsnabbt om och ger mej en dansk skalle så jag nästan ser stjärnor.
Pooltjejen - som också är receptionist - kommer fram och frågar hur det gick.
Jag svarar att det gick bra och att Nike är autistisk och dessutom van att få hoppa från kanten.
Tjejen är mycket förstående och berättar att hennes bror också har autism. Hon säger att "you r lucky to have these two aswell" och menar småttingarna.
Sedan säger hon med eftertryck "You are a very brave woman". Det har aldrig någon sagt förut till mig. Jag blev faktiskt riktigt stolt och sträckte på mig. Tammefan jag är nog rätt modig ändå!

Englandssemestern 2013

Planen var att vi skulle strecka ner till Göteborg nattetid medan barnen sussade halvgott i baksätet. Jag och maken skulle turas om att köra och vi skulle vara något sega på morgonkvisten men inte helt off.
Jojo.
Ingen sov. Inte en enda minut ens. Alltså hela familjen "dygnade" helt oplanerat och när vi närmade oss Götet var alla sååå sura och griniga. Mackan, Nike, jag och lite maken. De som klarade det bäst var Lillan och Elvis, även om det gnälldes lite från baksätet ibland.
Mackan visade sitt trötta/missnöje genom att knacka hårt på dumma mamma.
Eftersom vi har hyrbil kändes det extra viktigt att ingen "gjorde ifrån sig" i fina Seaten. Som en försiktighetsåtgärd hade vi lagt både lakan och underlägg på sätet. Turligt nog - då kickan inte riktigt hann innan jag kunde huka henne på en mörk parkeringsplats vid hamnen i Göteborg.
Efter att 7/11-killen gjort vår morgon genom att dela ut gårdagens bullar till frukost var det dags att kliva ombord på färjan över till Fredrikshamn.
När vi äntligen checkat in på Scandic the Reef var alla i princip totalt utmattade. Vi somnade som om vi tagit sömnpiller och slaggade till halv nio nästa dag.
Justja; nån idiot (moi)hade lovat bad innan sängdags så det hann vi med åxå.

Nog pjålat om det - nu sticker vi.

Semester. Det frågas artigt emellanåt om vi har semester nu. Så som man spör  när det kallpratas i juli. Nja, vi har nog precis tvärtom nu - semesterns antites. För det är när skolan slutar som vi börjar jobba på allvar.  Dygnet runt ungefär- autister med tonårshormoner, behöver jag säga mer?!
Well, nog pjålat. Äntligen får vi göra det vi suktar efter all övrig tid om året:
I dag packar vi seaten full med kids, kläder, konsoller och andra kanonbra saker att ha. Det är dags för the annual Högdahls roadtrip. Den här gången börjar resan lite i uppförsbacke kan man säga, med en bil som knappt går på en enda cylinder. Vilket är riktigt dåligt har jag förstått. Efter att ha varit "enveten" med försäkringsbolaget visade det sig att hyrbilsförsäkringen vi betalat till i alla år inte varit bortkastade pengar: vi har rätt till hyrbil. Joy!
Småttingarna planerar och packar, jag och maken går omkring och småler; jag tänkandes på att slippa planera krubb och städa  på två veckor, han på att slippa tvätt och ogräsrens.
Autisterna får resan beskriven med hjälp av mina streckgubbar i en så kallad social berättelse. De lyssnar, ler och verkar tycka att upplägget låter toppen.
Nike river ur mins "konst" ur kollegieblocket och sätter upp historien på sitt önskeschema och Mackan frågar efter den husvagn vi alltid brukar bo i när vi drar iväg. Det blir ingen trailer i år eftersom det inte finns internet i de där mysiga vagnarna - något som var väldigt jobbigt för Mackan att fatta i fjol. Nä, istället blir det en kortare bortavaro på hotell. Synd. NOT!

snusfri - till vilken nytta?

När jag blev gravid med vårt första barn var det oerhört efterlängtat. Inte så att vi testat länge, mer en väntan på att mannen ifråga för faderskapet skulle bli redo. Jag minns det som det var igår. Hur jag ringde honom och hur glad han blev. Sen genomgick jag någonslags metamorfos. Klippte av alla naglar, (ville ju inte riva bebisen om nio måndader), slutat att röka hade jag redan gjort, inget nikotin överhuvudtaget, ingen ost, (listeria) ingen skinka , (listeria), ingen fisk, (bly), ingen öl, ens lättöl, ingenting. Vi ville under inga omständigheter äventyra barnet och dess framtid.
Under mamma-,pappa-, barn-kursen minns jag att jag tänkte att de ödslade väldigt mycket tid på själva förlossningen, jag menar ut; kommer ju de flesta. Och för lite tid på det som kommer efter. Barnskrik, sömnbrist, tvåårs-trots och prepubertala nio-åringar.

Förlossningen blev rätt jobbig. Ingen dramatik, men på slutet tog de fram sugklockan. Ja, jag är en quitter...
Omtöcknad av blodförlust minns jag ändå hur maken, tillsammans med barnmorkskan, bar ut Malcolm för att tvätta och lura in honom i den obligatoriska filten och maken sa "Jaha, då är det bara försäkringsfrågan kvar då". (Vi hade krockat med bilen och det var en massa pappersexcersis kvar kring det. Han förnekar dock att han skulle ha sagt så, men jag är rätt säker...)
När så den fulländande lilla bebisen var vår visste vi inte hur väl vi ville honom. Inte så liten, 4135 gram, och med det vackraste nougatfärgade fjunigaste babyhår man tänka sej väckte han beskyddarinstinkten hos oss båda. Frakten från BB var noga planerad så han inte skulle måsta andas in bensinångor i sjukhusgaraget. (Inte för att jag någonsin kände mej redo att ta ansvar för ett sådant litet knytt än mindre ta ut honom i denna hemska, onda värld, men ändå...) När vi skulle gå på promenad såg vi till att det skedde där så lite bilar som möjligt fanns, och jag fortsatte min reglerade kost med avsaknad av nikotin, alkohol och tomater. För tomater och lök förstår ni, det är rena giftet för en baby. Mjölk också. Ajja bajja. Men vi gjorde allting rätt.

När det efter tre- fyra år visade sig att Malcolm inte följde normal utveckling och senare att inte Nike heller gjorde det, och att diagnosen autism med utvecklingsstörning stämplades på dem låg det nära till hands att bli bitter. Faktiskt. När blodprovet dessutom insinuerade att det var en ärftlig defekt skämdes jag som en hund. Jag tror att jag hade skämts mindre om det hade berott på att jag skjutit heroin hela graviditeten. Konstigt nog, för gener är det svårt att göra något åt. Men herregud! Jag var ju perfekt, Niklas också. Då borde väl kidsen bli underbarn? Och det blev de också. Efter sina förutsättningar!

Nu har vi ändå landat. Det är ett tag sen och det tog ett tag, men lika fullt. Lite vingligt och vid sidan av banan kanske, men dna-spiralen snurrar inte alltid som man tänkt sej. Fast det är bara att spotta i nävarna, även om det svider, och se till att det blir så bra som möjligt när man väl taxar in och börjar packa upp bagaget. Jag säger som Hasse Alfredsson i "Fröken Fleggmans mustasch": Det kunde ha vart värre!

Cirkus Högdahl går på tivoli

Vi fick en riktig överraskning med posten häromdagen. Det var en inbjudan för hela familjen att gå på tivolit som är stan under Gatufesten. Det var Gatufestens Sommarfond som abonnerat hela tivolit för familjer med funktionshindrade barn av olika sorter (gudarna ska vet att det finns familjer som kämpar med betydligt värre saker än vi gör). För att de skulle få åka karusell och käka sockervadd i lugn och ro och alldeles gratis. Jag kan inte beskriva hur glada vi blev allihopa, mest de två minsta syskonen men också maken och jag. Förutom det fantastiska att få gå på tivoli och slippa stå i kö, köande är inget för autister, och för Malcolm som inte är ett stort fan av trängsel och mycket folk stök, så var det nog för mej bara att veta att några mänskliga människor hade tänkt på oss! Utan att vi ens behövde fråga. De ser problematiken och tyckte att båda mammor och pappor och syskon, ja alla kring barnet egentligen skulle få denna upplevelse.
De två små var lika speedade som efter obegränsat med sockervadd redan kvällen innan. Det var lite strul med tider som ändrades men vi fick veta det i tid och tackvare skolan kunde vi ändå genomföra besöket. Vi fick med oss en pedagog, lets face it; två tredjedelar av klassen heter Högdahl och med båda borta fanns inte mycket kvar på skolan att göra för deras sommarvikarierande ”mentor”. Så här i efterhand kan jag säga att utflykten inte skulle ha varit genomförbar utan dessa extra händer.
Vi for ner och knallade in på området. En av värdinnorna beklagade att det blivit struligt med tiden och att området inte hade spärrats av som det var tänkt. Men what the heck, det var inte så många andra som valde stekande stan före stranden så det var rätt lugnt.
Vi befalldes av de två små att genast gå till pocorn- pepsi-sockervaddskiosken och där fick vi förse oss med allt vi ville ha och till alla. Total lycka om man är 11, 10, 8 och 5 år.
Vi satte oss i gröngräset och picknickade. Dagbladet var där och fotade och intervjuade de fåordiga kidsen. Nike fullkomligt älskade alla blinkande lampor och svischande karuseller. Vi åkte ett mini-pariserhjul och det var väl sisådär tyckte Nike. Lillari ångrade sig halvvägs upp i blomknoppen och ville hellre skåda åkturen från marken. Det hoppades i borgar och åktes rutschkana.
Vi kastade bollar på burkar, men vann bara hattar och inget fluffigt gosedjur. Nike har ändå sett när Pippi går på tilvoli och kastar på burkar så hon visste precis vad det gick ut på, och är något hon är fenomenal på så är det just att kasta grejer. Oj, som hon gillade det. Jag torskade naturligtvis dit på heliumballonger, stöpta i guld tar jag för givet, 80 kronor stycket.
Sen ledsnade nog kickan och ville kolla in vackra Selångersån. Och tack vare det extra paret händer gick det alldeles utmärkt.
Fast det fanns en som inte lät sig imponeras av balunset. Malcolm.
Han tyckte tivolit var bara ”bah”. ”Herregud, pappa, du måste förstå att inne i In.Gallerian finns minst tre härliga rulltrappor. Vi måste dit! Who needs tivoli?” Han gav sej inte och när far och son fått sin strut med popcorn drog de iväg till gallerian och där var de. I två timmar. Och åkte rulltrappa.

Racerstart

Det sägs att man ska vakna låångsamt, sträcka på sig som en katt och sedan ta sig an dagen. Själv har jag gått från snarkande till jagis runt gårn i nattlinne, vrålandes efter min dotter för att förhindra att hon slänger (ännu mer) sten i grannens fontän.
Under motionsrundan passade sonen den äldre på att micra sig en nyttig frukost: kebabrester. I folie. Fräsigt om man säger så.
Då sticker donnan ut igen men den här gången för att kolla grannkillarna som tältat. Det får man ju göra.
Spolande vatten hörs från källarn. Obra eftersom vi har haft ungefär fem översvämningar på tre år. Någon (barnens far förstås?) har glömt att bryta vattnet i duschen nere.
Kort och en räserstart. Men på plussidan: Mackans toalett är squeeky Clean.

Logistik på högskolenivå

Ibland kör det ihop sig mer än vanligt. Och ofta är det mitt fel att det gör det. Som i dag.
Före klockan 15 skulle följande hinnas med: Lillan till skolan innan kvart-över-8, Kingen till nån skolfotbolls-tävling före samma tid, Malcolm till barnochungdomshabiliteringen till klockan 9 och Nike till samma ställe kl 10. Dessutom skulle kär moster komma på husesyn/fika och utevecklingssamtal hållas.
Det är lite som den där tankenöten. Ni vet, om räven och hönan och båten. Att ro över allehopen utan att nån blir uppäten. Hur vi än vände oss hade vi arslet bak jag och maken.
"Jamen då blir ju M hemma ensam" och  "Jamen, om du kör tjejerna till skolan" osv gick snacket. Det är fritidstider och det är autister och fanochhansmoster som ska klicka liksom. Det slutade med att Nike och Malcolm fick vara hemma på morgonen, med fadern.
Jag fick tjata in Lillan på morronfritids (inte för att de nånsin sagt ifrån när jag flirtat) och efter att jag dumpat 7-åringen på parkeringen vid skolan rejsade jag och Kingen genom stan till fotbollsplanen. Där visade det sig att benskydd och speciella strumpor borde ha suttit på 11-årige sonens småben. Det gjorde det inte. I ryggan låg plastiga knäskydd från Toys r us och skämdes. Strumporna var helt vanliga från typ Lindex. Tackochlov för fina klasskamrater som bistod med extra att låna ut till en stackars kille från sportiga-novis familjen. Fruktsallad hade jag hackat kvällen innan. Man är väl proffs...
Efter att ha lämnat lill-Messi på Kubenplan - i tid! -drog jag genom Sundsvall igen för att plocka upp en av luvorna och vidare till läkaren på habben. Väl där visade Mackan prov på sina rymningsfärdigheter och skickligheter inom "protestera mot allehanda försök till provtagning eller mätningar"-området. Men lite matnyttigt lyckades vi ändå få ut av mötet;)
I vilket fall som helst skjutsade jag grabben till skolan efter förrättat värv och stack hem för att hämta tonårsbruttan. Som fått för sig att idag antagligen var dagen D, när klassen skulle åka till Furuvik med tåg - som de gjort två år i rad nu - och var full av förväntan. Tecknade "åka tåg" ihärdigt medan partypajjaren Mamma fick dementera ideligen. "Nä, vi ska till habben. Inte åka tåg. Vi ska till habben och sedan skolan".
Ändå. När det var dags att kliva ur bilen på parkeringen på barn- och ungdomshabiliteringen så vägrade Nickan och tog till det tunga artelleriet. Hon vrålade "Ajje, ajje" och sparkade till dummhuvvemorsan i magen när jag försökte lirka ut henne ur Seaten. Inte förrän en svettig undertecknad lycktas övertala henne att det kanske vankades saft och eventuellt kex därinne behagade Sessan stiga ur bilen.
Sedan flöt resten av dagen på som en vårbäck - ett samtal från skolan där man efterlyste lite brallor till Nickan eftersom de skulle på ridutflykt imorrn bara.
 Mosterns fikabesök var supermysigt och utvecklingssamtal där man bara får prata om ungarna kan jag inte få nog av.

 

Kort men kul semester

Vi packade in hela ligan i minibussen och drog till Stockholm en sportlovshelg. Ta ordstävet "Små barn, små bekymmer..." osv och skruva det ett par varv extra, då får ni autistsemester. Visserligen kan de knasiga kidsen gå själva - och vi slipper trillingvagnen i bagagen - men det är långt ifrån garanterat att de gör det. Går dit/när vi vill alltså.
Lillan var ivrig eftersom hon fått veta att Hamleys fanns i Sverige numera - närmare bestämt i Nacka. Dit bara skulle vi. Och jag och maken ba "jamen vi tar väl hela  gänget och så får Malcolm åka sin älskade rulltrapappa medan resten strosar på Hamelys".
Jorå, det verkar ju troligt....Not.
Jag tog tog tre av fyra underverk i handen och knatade in på för oss obruten galleriamark. Maken greppade Malcolm för en rulltrappstripp han sent skulle glömma.
Stora ögon på Nike och fokuserad Lilla med Brolla skuttade mot leksakshimlen.
Ja, men då blev undertecknad kissnödig, skyllde dock på att Nike nog måste på toa och iväg det bar för leta reda på wc.
Längst ner i underjorden skyltades hen-rummen och jag såg ljuset.
Det gjorde också Nike men för henne handlade det om Burger King-loggan.
Tvärnit för fröken och ett par meter före dass planterar sig Nike. Så nära relief... Fyrbarnsmor med "behov" vågar inte chansa att ens försöka lyfta upp trulig, tung, tween.
Alltså får hon sitta där - blockerandes bricklämningen, framför vad som kändes som 2000 lördagshamburgersugna Nackasnobbar.
Well. Nu fick det vara nog tyckte Lillan som förebrådde mej och ungarnas far för att vi inte lämnat Nike i bilen istället, med endera förälder, medan resten fick shoppa i fred.
Jag ringde rulltrappsåkarna ´för undsättning ´men innan de hann komma försökte jag en sista gång med Nike: "du får hamburgare och SEN ska vi kissa".
Tjolahopp klev Kickan upp och började att köa för en munsbit. Då dyker maken och  Malcolm upp.
Maken var hungrig och den beställda burgarmenyn kom väl till pass. Till Malcolm - som kanske ville hämnas en abrupt avslutad rulltrappstur och slukade faderns Big King xxl-burgare. Och Nike drack nöjd colan.
Som avslutning fick resten av klanen sedan sitta sitta i bilen och kolla på film, medan jag och Lillan gjorde en räd i Nacka forumgalleria. Kvalitetsid. Dyrtid.

Låt det inte bli en läxa

Läxdebattens vågor har svallat höga. To Rut or not to Rut? To lägg the resurser on de som redan har eller fördela där de behövs?
Så kan det låta.
Och vi som förärats knasluvor försöker ge våra så kallade "neurotypiska" ungar - med vimsiga syskon - en adekvat chans att lära sig enligt läroplanen.
En helt vanlig måndagkväll kan således se ut som följer.
Trött mamma/pappa efter middagsbestyr, skitpåsej och eventuell fritidsaktivitet tar det dåliga samvetet (efter att ha fräst "men vafaan" när någon spillt ut mjök för förtifemte gången) sätter sig ner vid köksbordet med valfri 7- eller 10-åring.
"Mille hatade gröt och blodpudding" läser hen i läxboken.
 Då kommer storsyrran utan småbyxor efter toabesöket. Mamman/pappan ursäktar sig till läxläsarn men ber hen fortsätta för man hör ju ändå från toaletten in till köket. Det är fördelen med att vara trångbodd.
 Efter att tweenen blitt anständig slår sig föräldern ner igen för att höra om hur det gick i matsalen för Mille. Blev han tvungen att äta blodpudding?
Då dyker källargubben upp - eller Malcolm som han heter. Han har tröttnat på det spel som just snurrat i xboxen och vill byta. Igen. Också det för förtifemte gången den här måndags eftermiddags/kvällen.
Så den prövade mor/farn tar sitt föräldraansvar och byter. "Men fortsätt läsa du, man hör från källarn också", säger man till ettakluddarn eller fjärdeklassarn.
Ja, och så bänkar sig aktuell förälder igen för att få veta hur det går när Mille fick gröt istället för blodpudding.
Då bara mååste stortjejen få en macka annars jä--mrans skallar hon sönder fönstret. Klirr.
Ja, och så fortsätter det, med varierande avbrott i de mindre syskonas läxläsning.
Så, vore det inte mer rättvist om skolarbetet gjordes på just: skolan?

Nu är det färdigfiset hemma

Jag vill börja med att tacka Försäkringskassan eller åtminstone ge dem cred för bra utfört arbete. Med minst sagt skepstisk inställning ansökte vi ju om att få personlig assistans till knasluvekidsen.
Vi satt på möte och berättade om allt som våra barn inte kan och allt dumt och jobbigt de gör. Till en vilt främmande människa som vi utgick ifrån inte var på vår sida direkt. Omysigt.
Mail och telefonsamtal följde där vi skulle bekräfta att det verkligen tar si och så många minuter att duscha Malcolm och så vidare.
Så när det tjocka kuvertet från kassan damp ner strax efter helgerna så började kroppen förbereda sig på försvar. Hjärtklapnning. Ont i magen.
Men voila! Vi fick alla timmar vi eskat and then some.
Helt underbart och iväg det bar till handläggaren på kommunen för att börja diskutera upplägg.
Jag och maken vill ta en viss del av passningen och arbetet men vi vill också ha två par händer till som ska kunna hämta på skolan, hänga med på ridning eller bara gå på promenader.
Och ju mer vi pratade om det med kommunkvinnan - desto mer gick det upp för oss att här kommer det att vara två människor till i vårt hem ganska så ofta.
Hjälp. Mitt stökiga hus. Och nu måste man väl börja ha både böxer och BH på sej fast man bara skrotar på hemma. Vafan. Och snart måste man väl börja tänka sig för innan man släpper väder och stänga toalettdörren även om det bara nr 1 som ska göras.
Jaja, man får väl se det från den ljusa sidan: städning kommer att bli mer frekvent och vi kommer bli mer hänsynsfulla mot varandra och kanske fisa på toan. Med stängd dörr.