Summa sidvisningar

lördag 11 augusti 2018

Jag har inte morrat i alla fall. Än.

Det här med lågaffektivt bemötande. Det fungerar nästan hundraprocentigt, helst ska en ju hinna agera lågaffektivt väldigt tidigt. Långt innan hen hinner komma in i röda zonen. Men. Jag, och snubbe, är inte mer än människor och mer än en gång har det slutat i höjda röster och som straff ser vi ut som kattägare båda två mellan varven. Det klöses och bits när ungdomen ifråga helt enkelt lackar ur av olika anledningar och låter oss få veta hur jävla knäppa vi är, utan att säga något. Om man säger så. 
I morse drog snubbe iväg till Hammarstrand på moppe. Gud hjälpe honom men han kom fram ordentligt. Jag blev gräsänka från och med eftermiddagen då assistent1 klev av sitt pass. 
Det är sådär bitterljuvt som det låter. Blott undertecknad som roddar M/S Högdahl men belöningen är full kontroll över fjärrkontrollen.  Nike tjötar på som vanligt om än det ena än det andra. ”Ska vi på Mora Träsk snart?” ”Bli det pizza på fredag?” ”Kommer mormor och morfar och morbror Björn och hälsar på?” ”Kan jag få gå till citygross och köpa godis med T?” Repeat. Var femte minut, överdriver inte ens.

Malcolm glad som en lärka men när han för förtiofemet gången har rivit ur alla sängkläder och slängt dem på golvet och ändå tycker att jag ska bädda och natta så tär det på, kan jag säga. Mitt oerhört kontraproduktiva handlande i frågan blev att jag säger ”Nä nu får du ligga så här”. 
Så jävla dumt. Som om han skulle lära sej en läxa minsann. Det skiter väl han fullständigt i, han vill bara bli omstoppad och nattad, även om han har slängt täcket all världens väg. 
Det dåliga samvetet slog till fem minuter efteråt och jag gick ner för att stoppa om killen. (Nä han kommer inte att somna än men ändå) Fast då va det han som skulle krusas: Nä! Svarade han bestämt när jag erbjöd mej att bädda. Igen.

Aja, jag visade inte tänderna eller morrade på hela kvällen i alla fall. Det har också hänt. Lågaffektivt - not so much. Men kvällen är ung.