Summa sidvisningar

torsdag 11 maj 2017

Malcolm köper glass

In stormar virvelvindarna efter att ha blivit avsläppta av skolbussen. Lika glada att komma hem som de var i morse när de skulle till skolan.
Ibland är jag smart och har framförhållning. Det vill säga att middagsmaten är klar innan köket invaderas. Det var jag i dag. Kyckling i currysås med ris - skitsmart efter att golven både var nydammsugna och våttorkade.
Langen gick och kastrullerna blev tomma. Sen kom den där bilen som väcker döda och som lovar glass. Malcolm älskar glassbilen men vi handlar ärligt inte så ofta - vare sig av glassbilen eller glass överhuvudtaget. När det finns sånt hemma ger de sig inte förrän sista lollyn i kartongen är slutslickad. (Utom Malcolm, han har inte mycket till övers för själva glassen. Det är bilen han vill åt.)

Men ibland får jag för mig att jag ska leka snäll/pedagogisk mamma och det fick jag i dag.
Malcolm blev så överförtjust av att höra och se "underverket" att det inte gick att motstå.
Han skuttade halvvägs ut -  barfota och utan tröja eller jacka.
Jag bad honom att komma in och ta på sig något. I med fötterna i dojjerna med en väldig fart, på med syrrans hoodie och iväg.
Malcolm är väluppfostrad (?) och vill handhälsa på alla - även glasskillar. "Kul å sii dej", tyckte Mackan. Sedan måste förstås Mora Träsk promotas även för främlingar så killen fick ett smakprov på the Best of Mora innan sonen fortsatte peka hej vilt på allt från hamburgare till pizza och glass.
När beställningen var gjord blev det för tråkigt och han drog i väg in igen.
"Jag tror han ville ha hamburgare va?", trodde glasskillen.
Det blev ingen hamburgare eller pizza heller för den delen men en kartong med isglass kostade jag på.

torsdag 6 april 2017

Stolrejs och öronbrus

Efter en kväll med knasbatalj och stukat mammasjälvförtroende kunde inte två utvecklingssamtal om ovan nämnda knasluva och syster komma lägligare.
Ja, jag upprepar mej varje gång vi haft de där sittningarna men de ger så otroligt mycket. I så många sammanhang ska vi bena ut exakt hur många svårigheter de har, hur mycket de skiljer sig från normalstörda blablabla.
Att då få sitta en halvtimme och bara prata om sådant som går framåt - det gör mej glad. Såklart.

Malcolm har funnit sig väl tillrätta denna termin 2 och klarar nu att sitta ett arbetspass så långt som 20 minuter. I början var väl 5-10 ett max.
Nike har bara gått i en termin men redan gjort sig hemmastadd. Fattas bara när man tjoar så pass att man till slut får egen kupe för att inte klassisarna ska störas.
En hard core övning är att få fröken att gå till nya ställen och inte fastna i att en promenad måste se ut på samma sätt jämt.
Utmaningen är att gå till Hemköp i närheten. Och när de berättade hur de går till väga ramlade en pollett ner hos mamman. För det var inte så längesedan en assistent berättat att hon sett Nike vid skolan. "Hon gick före och efter kom personalen springande med en stol".
Jag tänkte att de inte ville att hon skulle slå ner rumpan i iskalla backen - fröken har ju en förmåga att slå rot när hon tjurar till - men funderade inte så mycket mer på saken.
Stolrejset hörde mycket riktigt till promenadövningen men de hade klurat ut ett ännu fiffigare sätt att få henne att nå slutdestinationen. Efter ett antal meter fick hon slå sig ner på pallen och bli bjuden på the belöning of her choice, oftast en pyttebit popcorn. Och det har fungerat alldeles utmärkt, nu kan hon knalla mycket längre sträckor än från början.

Malcolm störs lätt av ljud och pålästa pedagoger hade fått nys om en app som spelade ett slags brus som forskning visat ska vara lugnande på killar och tjejer som har lite svårt att skärma av intryck. Som jag förstod det. De hade provat den i ungefär två veckor. Mackan satt så snällt med sina hörlurar och lyssnade på bruset.
Eller? Det visade sig efter ett tag att tekniska killen hade hittat en switchknapp och med den hade han rattat in Mora Träsk istället. Utan att röja med en min sitt lömska påhitt. Han - som vanligtvis flaxar nävarna av sig så snart han hör Tigerjakt - satt som ett ljus. Fokuserat och hoppades att ingen skulle upptäcka knepet. Hur smart?!

Bild: Arbete med anatomi kan se mycket olika ut.



onsdag 29 mars 2017

Malcolm Ramsey

De ramlar in så där vid tretiden på eftermiddagen. Och då gäller det att vara med för här går det undan. Om kulskåpsdörren (blev kulskåp istället för kylskåp i hastigheten men det är så passande att det fick stå kvar) inte är låst ryker det mesta som går att äta redan innan dojjorna är avtagna.
Malcolm är en känd gourmet sedan tidigare och häromdagen kom han över en nästintill osprättad hushållsost. Till det serverade han sig själv ett paket obesudlat Lätta och smygnjöt denna kulinariska anrättning innan jag hann fatta halv7.
Efter upptäckten karvade jag bort det som såg ut att vara en sorkangripen del av osten och lät biten ligga på diskbänken medan någon annan eld skulle släckas, typ. Som att Nike ostört försökte förse sig med kex från skafferiet, som inte heller var tillräckligt bommat och låst.
Eftersom vårt skafferisystem bygger lite grand på dominoprincipen så trillade en burk grillkrydda ut. Burken var av glas och resten är som man brukar säga historia.
Medan glutamaten sopades upp fick Malcolm en ny receptidé och förhöjde den annars lite väl milda hushållsostsmaken med resterande krydda och smet till sitt rum för att ingen annan skulle hinna före och börja gnaska.
Jag vet inte alltid om jag ska skratta eller gråta när det verkligen går i 180 och jag helst vill köra 25km/h.
Men så kommer jag på unge herr Högdahl förnöjsamt upptäcka att ketchupflaskan fortfarande står kvar efter hamburgermiddagen och inte nog med det; det fanns även ett par färsbitar kvar där.
Jag smyger i köksdörren och hör hur han mumlar "Jag heter Leif. Nalle Phu. Honing" samtidigt som han klämmer ut en halv flarra av tomatsåsen på den kalla biffen och är skit nöjd. Då går det ju inte lipa ju. Tvärsom.

video

onsdag 22 mars 2017

Ensam mamma sover. Och äter.

Ingela Högdahls foto.

I helgen hände något historiskt - nästan alla Högdahlare var ute på äventyr. En sov hos kompis, en annan drog till spelpolare långt ner åt hottahejti med fadern och knasarna öppnade Mora Träsks vårturne i Ö-vik med assisar. Kvar i kåken blev jag - inte allt för nedstämd om sanningen ska fram. En hel fredag in blanco utan att någon funderar över vart vi har mjölken nuförtiden eller om det finns rena strumpor och i så fall vart.
Så ni må tro att jag var uppspelt. Jobbade på bästa extraknäcket ever - p4 Västernorrland - och sen hade jag bestämt träff med kompis från förr. Jätteförr, vi snackar högstadium. Sen tänkte jag mej en lyxig pizza från en av vita guiden restaurangerna i stan och ett riktigt mustigt Amarone till den. Kanske kolla romcom och gå långt med vovven. Lördagen ville jag spendera slowshoppandes, eventuellt måla om vardis. I alla fall damma ur bokhyllan och äntligen sortera i skafferierna.

Messades med kompis och vi skulle träffas vid rulltrappan i gallerian klockan halv 1. Jag var punktlig men min annars så ordentliga vän dök aldrig upp. Inte 20 i 1 och inte kvart i. Messade igen. "Jag paxar bord". Tumme upp tillbaka. När klockan var närmare 1 beställde jag in och ringde upp. Lite orolig faktiskt. "Va!? Var det i daag?! sa hon. "Trodde vi menade imorrn".
Jaja, räksalladen var god och halva fredagen fortfarande oskriven.
Jag åkte hem, packade det sista inför knasluvornas utflykt innan assisarna skulle komma.
Efter halvlång prommis med dogge stod jag i valet och kvalet mellan att hämta hem den där lyxpizzan eller laga nåt. Då jag fick syn på en halv korv med den ljuvligaste pölsan som Nike lämnat efter frukosten i morse ( jo, hon äter gärna pölsa till fulle). Så fick det bli: micra på en pölshalva och så röbetor till. Och en stor stark. Det är vad jag kallar fredagsmys.

Vid 22-tiden bredde jag ut mig i sängen och somnade som en jättebebis.
Lördagen spenderades mest i tvättstugan och nu har alla fräscha täcken och kuddar. Sen investerade jag i en flickdröm (eller en medelåldersdröm) nämligen en sån där visp som står i ställ. Här skulle bakas semlor och mellomysas med lillan. Till middag planerade jag enchiladas med kyckling och guacca, Det tilltänka brödet hade dock tydliga inslag av penicillin så jag fick rota fram ett alternativ. Och gott blev det! Båda. Mello recenserades i soffan, popcorn poppades och läsk läskade.

Söndagen ägnades mest åt att invänta medlemmarna en efter en. Och som de verkar ha haft det! Knasluvornas glädje över att få se sina allra största idoler: Mora Träsk måste värma även det mest svårflörtade hjärtat. Och killen som fick umgås med sin gamla gamerfriend har nog inget att klaga på, lillan som fått sova över och dessutom hänga på lekland i flera timmar.
Och så jag som fått....göra inte ett pilleskit.

torsdag 2 mars 2017

Det ringde på fasta telefonen

Jag minns fortfarande min lekisfröken, som det hette då. Susanne hette hon och hade platåskor och tog hand om mej när jag åkt pulka lite väl fort i gupp och tappat andan på en friluftsdag för ca 100 år sedan. Vi pratar förstås sjuttiotal.
Men jag betvivlar att hon minns den rödhåriga, fräkniga flickan i pojkfrisyr och med brun plyschdress. Många ungar hade de att passa på den tiden.
Så när det ringer på fasta telefonen hemma i kväll från ett okänt mobilnummer blir jag minst sagt överraskad när kvinnan i luren presenterar sig som K.... och det visar sig vara Malcolms före detta dagisfröken. Mackan fyllde alltså 18 år förra året och det borde vara typ 12 år sedan han slutade där.
K ringde för att berätta att "hon haft ett sådant fint möte med en fin kille i dag". Hon och hennes man varit på Stadshuset och där lade K märke till ett bekant ansikte.
"Jag tycket det var så likt Malcolm och blev tvungen att fråga killen som var med om det var han". Och det var det. Malle och en del av hans klass var ute på samhällsorientering och gick runt i stan för att kolla på viktiga platser.
Hon hade ropat på honom och då hade han vänt på klacken och kutat fram för att ge en stor kram. Klart han kände igen K! Som de kämpat och tränat under förskoletiden, hon, han och S - en annan fröken. Plus många fler på dagis, som fanns där under den första tiden efter diagnosen.
"Jag blev så glad och tänkte att vi gjorde nog ett ganska bra jobb ändå".
Om de gjorde! Och inte bara med Malle, sedan dök ju nästa knasluva upp från Högdahls, att sätta tänderna i. Nikekike.
Och jag kan bara instämma, bli rörd och så inihelvette tacksam över den grund som dessa kvinnor lade för våra knasar. Aldrig något knorr över dessa otaliga träffar på habben, alla nya övningar, alla utbrott, sammanbrott och otack(från knasarna då).
Men alla dessa framsteg - babysteps men ändå - glada och givetvis oerhört charmiga ungar måste ha kompenserar för allt slit.
Och jag blir lite tjock i halsen när jag förstår att "fröknarna" faktiskt också minns och har tagit intryck av de två grynen.
Jag misstänker som sagt att Susanne inte kommer ihåg mej. Hoppas, nästan :)

söndag 12 februari 2017

Höst likamed utvecklingssamtal

Utvecklingssamtal nummer två av fyra avklarat och båda har varit om knasluvorna. Det är så oerhört befriande att få sitta ner och bara höra om och tala om allt som går bra. Om allt som fungerar och allt som går framåt.
I såå många andra sammanhang är det fokus på alla problem och sådant som är jobbigt - men här är det superlativ som gäller. Jag går alltid lättad och glad efter de där utvecklingssamtalen och det även när det handlar om de yngre syskonen. (Ja, jag skryter, men det är så. Än så länge;)

Första punkten var om Mackans alla styrkor, förmågor och intressen. Vilken lista det blev! Han kan tydligt säga ifrån när det är något han inte vill eller vill ha; "Vill inte häpp" "Ja!" Han kan sitta och vänta - relativt länge
- på sin tur eller nästa moment. Han äter numera i matsalen om än vid eget bord, han motionscyklar - om än baklänges för det är enklare. Han har ett fenomenalt lokalsinne och kan strosa på stan som vemsomhelst. 
Nike är ju relativt ny i klassen men har börjat finna sig väl tillrätta. Hon slår så att säga rot när det ska promeneras till stan men kan tänka sig att ta bussen dit. Särskilt om det vankas nåt att äta. Eller varför inte åka lite gratis karusell i rulltrapporna? Till Sidsjön brukar eleverna få cykla för att kolla in ankorna och kanske göra en repa i utegymmet. Men eftersom det är tandemcykel som gäller så lutar smarta Nike sig tillbaka och låter hurtig pedagog göra grovjobbet i uppförsbackarna.


tisdag 1 november 2016

Hej ni som bestämmer!

I bland plågar jag mej med att titta på program som Extreme house make over till exempel. Med klimakteriet runt hörnet så har jag väldans lätt att falla i gråt när de "Move that bus!" och rörd amerikanare, företrädelsevis i rullstol eller kanske en fembarnsfamilj där ena föräldern ligger för döden eller...ja ni förstår. Det finns inget skyddsnät för folk som drabbats av livets hårda knocks over there utan de får vackert förlita sig på att ett tvbolag tycker deras livshistoria är gråtbar nog. Bedrövligt. Vi - eller i alla fall jag - förfasas.
Men. Hur har det egentligen utvecklats här hemma? I fina Sverige där LSS har blivit ett så dåligt skämt att det luktar institutionalisering lång väg? Barn som inte kan andas utan respirator får veta att det inte räknas som ett grundläggande behov. Att kunna andas. (Vem hittade förresten på att det här med grundläggande behov?)
Häromdagen talade jag med en anställd inom en av alla instanser vi funkisar kommer i kontakt med. Eftersom vi verkligen behöver bostadsanpassning ville jag dryfta ett eventuellt intyg till detta.
Vi har (än så länge) assistans så att vi klarar oss och dessutom ett riktigt Dream team av brudar som ungdomarna gillar och som gillar våra ungdomar. De är våra vardagsänglar. Men. Igen.
Vi fick ett välskrivet intyg - där våra behov vändes ut och in på - att skicka till Stadsbyggnadskontoret på Sundsvalls kommun. I ett pennstreck avslog de alla våra "önskningar" och menade att vi är trångbodda och det är icke bostadsanpassningsgrundande.
Att vi inte skulle vara trångbodda om det inte vore för att vi behöver assisar togs ingen hänsyn till. Inte heller att de båda knasarna är uppe mitt i nätterna, tjoar och tjimmar så att de två yngre syskonen får störd nattsömn. Eller att syskonen behöver ro att läsa läxor, att knasarna inte är så blyga utan plötsligt kan komma knatandes i födelsedagskostymen utan att bry sig nämnvärt att det är både främmande eller gäster på besök. Att assisar ska ha plats att sova över på. Att toaletten där de båda behöver hjälp med allt från dusch till toalettbesök sket - om ni ursäktar uttrycket - Sundsvalls kommun fullständigt i.
Jag börjar se en trend här. Politiken och för all del kanske även delar av samhället vill avskaffa den frihetsreform som LSS var och man verkar tycka att barn och ungdomar inte ska få bo hemma hos sin familj utan skickas i väg till institution. Som förövrigt slopats eftersom vi då var på väg in i en modern tid där man såg funkisar som lika värda. Bostadsanpassningen kom till därför! För att vi ska kunna bo med våra barn!
Visst ska Macka och Nickan flytta hemifrån i sinom tid men de må vara 16 och 18 på prästbetyget, i knoppen är de fortfarande kanske en tredjedel sin ålder. I bästa fall. Och utan att utlämna någon så vet jag att det har hållits möten med kommunens handläggare där man stångat sig blodig för att få dem att fatta, fatta varför bostadsanpassning finns. Men kallare hand än därifrån finns nog inte finna. Det skulle vara intressant att veta hur många ansökningar vs avslag som ligger i diarepärmarna hos Stadsbyggnadskontoret i Sundsvall. "Vi känner oss så maktlösa när vi inte kan hjälpa er föräldrar eller göra vårt jobb", sa hen på den där instansen.
Så jag vet inte vad vi ska göra. Skriva till Sofies änglar? Kanske ett svenskt tvbolag behöver en halvtråkig snyfthistoria?
Ps: nästa gång ska jag skriva något roligare. Jag gillar inte mej själv som bitterfitta.