Summa sidvisningar

torsdag 2 november 2017

Jag hjärta vardagar.

Efter att ha spytt galla på fejan i flera dagar över att sossarna håller på att avveckla assistansen som bäst, så känner jag att det är dags för lite gladare toner.
Inget särskilt skoj har hänt men livet knallar på. Ibland över några djävulska bulor, ibland riktigt hissnande turer men för det mesta rätt sköna raksträckor.
Som i dag till exempel.
Kidsen - som jag fortfarande kallar dem fast den enen närmar sig 18 och den andren fyllt 19 för längesedan - och syskonen Femton och Tolv har höstlov.
Jag gillar lov, yngre gillar lov. Malcolm och Nike däremot är där emot.
Vad är liksom poängen med en stäng skola? I och för sig gillar de sitt fritids som tusan. Men i lagoma mängder och framförallt vill de försäkra sig om att skolan hägrar där i slutet av lovtunneln. Rutiner is da shit, skulle de ha sagt om de hade kunnat snacka.
Men i alla fall.
I dag skulle det badas med fritids. Malle hade bokats in på något specialtjofräs i en av kommunens anläggningar. Vette håken vad det är egentligen men där finns olika upplevelserum utifrån jord, vatten och eld. Typ så. Malle hade första tjing på jacuzzin.
Nike drog till Himlabadet, äventyrsbad med rutchkana and everything.
Kvällen innan hade fina assistenten packat en väska åt vardera badfreak, bara gripa tag i under morgonrusningen.
En annan fin assistent som hade dygnat tog och roddade in knasluva efter knasluva och i väg det bar mot fritids.
Det dröjde inte länge innan ett sms gjorde gällande att jag inte hade skickat med några pengar för Nikes baluns. Attans skit. Snäll personal åtgärdade problemet och sedan hörde jag inget mer.

När de sedan ramlade in framåt eftermiddagen visade det sig att Malcolm inte hade haft någon badväska med sig. Mycket märkligt, tyckte assistent A och jag, eftersom vi båda sett hela bagaget i hallen kvällen innan som sagt.
Efter en mindre utredning upptäckte vi att familjens ordningshen helt sonika hade ställt tillbaka badväskan ifråga där den enligt henne hörde hemma: i garderoben.
Tja, ingen höjdardag men heller ingen skitdag.
Alldeles lagom - det gillar jag.

torsdag 19 oktober 2017

Jag kräver ett svar och jag kräver en förändring.

Jag har just kommit hem från utvecklingssamtal om våra två knasar. Vilken otroligt fin verksamhet de driver, pedagogerna på individuella sär på Västermalm. Så mycket samlad kompetens och så mycket välvilja och omtanke. Jag blir rörd, varm och tacksam för att travestera ett känt filmcitat.
Men.
Jag fick också till mej något som helst hade velat vara utan. Tydligen har Sundsvalls kommun ändrat i sitt interna debiteringssystem när det gäller kommuntransporter.
Tidigare kunde eleverna få åka i väg på diverse utflykter med kommunens minibussar och chaufförer. Det gjorde man i första hand för att de skulle få träna i olika sociala sammanhang eftersom det är sånt som kan vara knivigt för de här ungdomarna.
Men också för att till exempel lära sig att klä av och på sig vid bad, stå i kö för att köpa fika eller att sitta i ett cafe och bara vänta utan att fika. Att åka skridskor, bowla eller varför inte ha friluftsdag vid Sidsjön?
Allt sådant är borta. Kommunen har snävat in deras värld, dragit undan mattan för att de ska kunna utvecklas och bli så självständiga som det bara går. Givetvis utifrån varje ungdoms förutsättningar.
Med det nya sättet att debitera kostar varje åktur i - vad som måste vara en hummer limousin minst - åtskilliga tusenlappar. Fatta!
Jag skriver i affekt, vilket inte är att rekommendera men just nu skiter jag i det. Jag vill ha ett svar av de som fattat beslut om detta. Jag kräver ett svar. Jag kräver en förändring. Jag har dessutom svårt att tänka mej att vi - maken och jag - är de enda som reagerar. Så om du som läser detta också har en funkisunge och som också är snuvad på värdefull träning får du gärna kommentera.


PS:På bilden syns Nikes Sverigekudde som hon sytt till skolan tema denna termin: FN


söndag 1 oktober 2017

Malcolm & Mr Bacon

Eftersom Malcolm var på kortids när han fyllde sitt sista tonår så flyttade vi fram firandet och rev av det i helgen istället Det absolut svåraste med att hylla knasluvor är att hitta presenter som går hem. För dels är det inte mycket som gör det och dels kan det som var hetaste hett förra månaden helt ha gått ur tiden följande månad.
Men en sak - eller egentligen flera - som har hängt med sedan gossens första Englands semester är den batteridrivna grisen. Aka Mr Bacon, som vi köpte på - då väldigt exotiska - Toys r us. Jag vet inte hur många resor dessa grisar hängt med och hur många sabbade sovmorgnar de borde ställas till svars för, men de är många.
Så när jag av en händelse råkade på den högljudda, rosa kultingen på ett loppis, inför annalkande högtidsdag så tvekade jag inte att slänga upp tio kronor på disken och gjorde affär.
Det finns dock andra områden där han inte skiljer sig ett dugg från andra ungdomar i liknande ålder och det är intresset för smarta telefoner. Så när en kompis annonserade ut sin sons avlagda - men i nyskick - telefon så slog jag till och köpte Malle en Zenfone.
Rätt nöjda över presenterna drog vi i hop mormor, morfar, farfar och morbror B för kalas.
Det enda som alla 12 inblandade kan enas om att äta är tacos så för att slippa hålla med flera rätter på menyn fick det bli det till middag.
Efter matstöket - som födelsedagsbarnet tillbringade på sitt rum spelandes xbox med farsan och brorsan - tågade resten av oss ner till honom för att sjunga och dela ut paketen.
Birthday boys sneda leende avslöjade att telefonen var en godkänd gåva men när Mr Bacon plockades upp ur kartongen visste glädjetjutet inga gränser.
Möjligen kanske han hade önskat sig flera stycken, ty det bästa är när flera grisar står med sina trynen, bökande i ett skåp eller möjligen mot en vägg. Well, well, det fick duga med en singel pig.


söndag 24 september 2017

Friluftsdag

Likt alla skolor håller även individuella sär på Västermalmsskola friluftsdagar  Och som på alla skolor är det mer eller mindre uppskattat av inblandade elever. Fika serveras i alla fall fur alle, och det gillas ju.
Häromveckan var det dags för knasarna och Company att ta sig till fina Sidsjön för lite friluftsaktiviteter.
Till saken hör att gänget minsann inte är bortskämda med transporter alla gånger. Nänämensann, här knatas det. Från Västermalmsskola till Sidsjön och sedan får eleverna jobba på diverse anpassade stationer. Helt suveränt ordnat!
Själv tänkte jag ta hundprommisen runt sjön samma dag, som lite omväxling bara. Och så är det ju så tjusigt där. Dessutom lagom långt.
Jag och Gurra the dog gick, han bajsade, inte jag. Vi mötte ett par av pedagogerna som bar omkring på rockringar och grejer som var tänkt att bli aktiviteter för klasskompisarna. En kan ju inte annat än bli glad över sånt.

Jag och vovven tog dock bilen till och från friluftsområdet - att gå från förorten på ena sidan stan till en annan förort på andra sidan var inte ett alternativ.
När vi närmade oss återvinningsstationen vid Mårtensro dök ett par kända ansikten från gruppen upp. Längre ner vid korsningen Oskarsgatan/Södra Allén ett par andra.
Inte förrän jag hade kommit till Bergsgatan fick jag syn på en lagom avmätt promenerare. Ett par steg efter pedagogen lunkade Nike fram. Mumsandes på chips - säg den som inte behöver lite motivation när det kommer till tråkiga uppgifter? Med jämna mellanrum stack pedagogen åt na några chipsbitar och Nike verkade helt nöjd med arrangemanget.
Gossen träffade jag dock inte på men enligt säkra källor hade även han traskat samma repa men med betydligt spänstigare steg.
Efter en dag i friska luften borde båda vara mer än nöjda, rätt trötta och somna ovaggade. Icke, sa Mackan. Han var direkt på när det var dags för kvällsrundan med Gurra och iväg det bar.
Sedan tog den här killen hopsasteg hela vägen under promenaden - även i sega uppförsbacken så pass att gamla mor hade svårt att hänga med.
Jag somnade gott i alla fall.

onsdag 14 juni 2017

Pass på!

Började dagen med att kolla runt lite efter bästa möjliga resrutt och tid för ungdomarna då det bär i väg till Danmark till veckan. Efter att ha hittat flygresor som skulle kunna funka uppstod nästa problem - det ska visst has pass när en flyger. Även om det gällde Göttellaborg så måste det finnas något som visar att en är den en säger sig vara.
Synd bara att Nikes pass går ut i dagarna och att polisen har arslet fullt av sådana som vi, som inte har fixat pass i god tid. Inte heller yngstens pass gällde särskilt länge till.
Efter sisådär ett par tre samtal med polisen så sa en vänlig röst att: men kan ni komma i morgon klockan 11? Och jag insåg att det var precis när skolavslutningens sista skälvande skulle äga rum. "Jamen kom till klockan tre då," sa hon i andra änden.
Halleluja. Och det blev bättre än så. För medan vi pratade ramlade det in några återbud och plötsligt fanns det tid för båda tjejerna att fotas och grejas. Samma dag! 12.50 och 13.50.
Jag ringde Nikes skola och vi bestämde att träffas hos polisen tio minuter innan eftersom de ändå skulle ut på prommis vid den tiden.
Bruttan var på plats före mej och satt med sin telefon och surfade runt när jag sladdade in.
Det var kö men de höll tiden och det blev vår tur. In i "båset" det bar. Söta fröken fräken var med noterna - det här har hon gjort förut. Men visst blir det bättre bilder om man lirkar upp tungan i näsan? Mer porträttlikt liksom. Eller om man diggar "Margareta" med Sten&Stanley samtidigt som man visar sitt gillande genom att head banga, hard core. . Det blir mer rörelse i fotot då, eller hur? Tycke donnan.
Till slut tog konstapeln fram en mindre digitalkamera och Nike fick special photo för sitt pass. Det tog en halvtimme men kändes som tre timmar. Både jag och pedagogen som var med, anlade fräscha, rosiga kinder på kuppen. Men enligt säker källa borde dokumenten vara färdiga att hämta innan torsdag så det var värt varenda svettfläck och droppe.
Efter det var det bara att plocka upp nästa kid för samma procedur - fast den här gången tog det fem minuter. Båda blev lika bedårande på sin pass i alla fall. (Gamla passen på bilden)

torsdag 11 maj 2017

Malcolm köper glass

In stormar virvelvindarna efter att ha blivit avsläppta av skolbussen. Lika glada att komma hem som de var i morse när de skulle till skolan.
Ibland är jag smart och har framförhållning. Det vill säga att middagsmaten är klar innan köket invaderas. Det var jag i dag. Kyckling i currysås med ris - skitsmart efter att golven både var nydammsugna och våttorkade.
Langen gick och kastrullerna blev tomma. Sen kom den där bilen som väcker döda och som lovar glass. Malcolm älskar glassbilen men vi handlar ärligt inte så ofta - vare sig av glassbilen eller glass överhuvudtaget. När det finns sånt hemma ger de sig inte förrän sista lollyn i kartongen är slutslickad. (Utom Malcolm, han har inte mycket till övers för själva glassen. Det är bilen han vill åt.)

Men ibland får jag för mig att jag ska leka snäll/pedagogisk mamma och det fick jag i dag.
Malcolm blev så överförtjust av att höra och se "underverket" att det inte gick att motstå.
Han skuttade halvvägs ut -  barfota och utan tröja eller jacka.
Jag bad honom att komma in och ta på sig något. I med fötterna i dojjerna med en väldig fart, på med syrrans hoodie och iväg.
Malcolm är väluppfostrad (?) och vill handhälsa på alla - även glasskillar. "Kul å sii dej", tyckte Mackan. Sedan måste förstås Mora Träsk promotas även för främlingar så killen fick ett smakprov på the Best of Mora innan sonen fortsatte peka hej vilt på allt från hamburgare till pizza och glass.
När beställningen var gjord blev det för tråkigt och han drog i väg in igen.
"Jag tror han ville ha hamburgare va?", trodde glasskillen.
Det blev ingen hamburgare eller pizza heller för den delen men en kartong med isglass kostade jag på.

torsdag 6 april 2017

Stolrejs och öronbrus

Efter en kväll med knasbatalj och stukat mammasjälvförtroende kunde inte två utvecklingssamtal om ovan nämnda knasluva och syster komma lägligare.
Ja, jag upprepar mej varje gång vi haft de där sittningarna men de ger så otroligt mycket. I så många sammanhang ska vi bena ut exakt hur många svårigheter de har, hur mycket de skiljer sig från normalstörda blablabla.
Att då få sitta en halvtimme och bara prata om sådant som går framåt - det gör mej glad. Såklart.

Malcolm har funnit sig väl tillrätta denna termin 2 och klarar nu att sitta ett arbetspass så långt som 20 minuter. I början var väl 5-10 ett max.
Nike har bara gått i en termin men redan gjort sig hemmastadd. Fattas bara när man tjoar så pass att man till slut får egen kupe för att inte klassisarna ska störas.
En hard core övning är att få fröken att gå till nya ställen och inte fastna i att en promenad måste se ut på samma sätt jämt.
Utmaningen är att gå till Hemköp i närheten. Och när de berättade hur de går till väga ramlade en pollett ner hos mamman. För det var inte så längesedan en assistent berättat att hon sett Nike vid skolan. "Hon gick före och efter kom personalen springande med en stol".
Jag tänkte att de inte ville att hon skulle slå ner rumpan i iskalla backen - fröken har ju en förmåga att slå rot när hon tjurar till - men funderade inte så mycket mer på saken.
Stolrejset hörde mycket riktigt till promenadövningen men de hade klurat ut ett ännu fiffigare sätt att få henne att nå slutdestinationen. Efter ett antal meter fick hon slå sig ner på pallen och bli bjuden på the belöning of her choice, oftast en pyttebit popcorn. Och det har fungerat alldeles utmärkt, nu kan hon knalla mycket längre sträckor än från början.

Malcolm störs lätt av ljud och pålästa pedagoger hade fått nys om en app som spelade ett slags brus som forskning visat ska vara lugnande på killar och tjejer som har lite svårt att skärma av intryck. Som jag förstod det. De hade provat den i ungefär två veckor. Mackan satt så snällt med sina hörlurar och lyssnade på bruset.
Eller? Det visade sig efter ett tag att tekniska killen hade hittat en switchknapp och med den hade han rattat in Mora Träsk istället. Utan att röja med en min sitt lömska påhitt. Han - som vanligtvis flaxar nävarna av sig så snart han hör Tigerjakt - satt som ett ljus. Fokuserat och hoppades att ingen skulle upptäcka knepet. Hur smart?!

Bild: Arbete med anatomi kan se mycket olika ut.