Summa sidvisningar

måndag 27 januari 2020

Vad ska Malle göra?

I juni 2019 tog världens coolaste kille studenten från särgymnasiet, Malcolm som älskade skolan. Lyckligt ovetande om det var sista gången han skulle få åka dit, när han sprallig tjoade omkring på studentbalen tillsammans med sina kompisar och fina lärare.
Varje gång han bytt skola; från förskola till lågstadiet, från låg- till högstadiet, från högstadiet till gymnasium så har det varit vemodigt. Men han - och vi - har alltid varit väl förberedda på det nya. Malcolm har fått långa inskolningar, perfekt upplagda för en grabb som behöver struktur, förutsägbarhet och utmaningar.
I juni 2019 gick han ur skolan. Till inget. Ansvariga verkade helt tagna på sängen. "Va? Har han slutat skolan? Ska han ha daglig verksamhet?! Inget Chalmers för honom alltså?"
Raljerar såklart men är det några ungdomar som går att planera för så är det väl dessa? De flesta flyttar inte till annan ort och pluggar vidare. Redan i årskurs 1 borde det finnas en påminnelse hos kommunen att börja ordna någon vettig sysselsättning för de blivande studenterna. Åtminstone det sista året i gymnasiet. Men nope. Trots påtryckningar från såväl skola som föräldrar långt innan avslutningen så har sonen - och hans studentkamrater - inte fått någonstans att ta vägen.
Först fanns det inte lokal, sedan fanns det inte personal. Nu vet jag inte vad som pågår, o m det pågår någon som helst planering. Alla kontakter med kommunen har jag tagit. Ingen information om läget har kommit till oss.
Jag vill inte skrämma föräldrar till årets studenter men ger en heads up: se till att ha mycket semester och många assistenter efter avslutningen. För det här tar tid

lördag 11 augusti 2018

Jag har inte morrat i alla fall. Än.

Det här med lågaffektivt bemötande. Det fungerar nästan hundraprocentigt, helst ska en ju hinna agera lågaffektivt väldigt tidigt. Långt innan hen hinner komma in i röda zonen. Men. Jag, och snubbe, är inte mer än människor och mer än en gång har det slutat i höjda röster och som straff ser vi ut som kattägare båda två mellan varven. Det klöses och bits när ungdomen ifråga helt enkelt lackar ur av olika anledningar och låter oss få veta hur jävla knäppa vi är, utan att säga något. Om man säger så. 
I morse drog snubbe iväg till Hammarstrand på moppe. Gud hjälpe honom men han kom fram ordentligt. Jag blev gräsänka från och med eftermiddagen då assistent1 klev av sitt pass. 
Det är sådär bitterljuvt som det låter. Blott undertecknad som roddar M/S Högdahl men belöningen är full kontroll över fjärrkontrollen.  Nike tjötar på som vanligt om än det ena än det andra. ”Ska vi på Mora Träsk snart?” ”Bli det pizza på fredag?” ”Kommer mormor och morfar och morbror Björn och hälsar på?” ”Kan jag få gå till citygross och köpa godis med T?” Repeat. Var femte minut, överdriver inte ens.

Malcolm glad som en lärka men när han för förtiofemet gången har rivit ur alla sängkläder och slängt dem på golvet och ändå tycker att jag ska bädda och natta så tär det på, kan jag säga. Mitt oerhört kontraproduktiva handlande i frågan blev att jag säger ”Nä nu får du ligga så här”. 
Så jävla dumt. Som om han skulle lära sej en läxa minsann. Det skiter väl han fullständigt i, han vill bara bli omstoppad och nattad, även om han har slängt täcket all världens väg. 
Det dåliga samvetet slog till fem minuter efteråt och jag gick ner för att stoppa om killen. (Nä han kommer inte att somna än men ändå) Fast då va det han som skulle krusas: Nä! Svarade han bestämt när jag erbjöd mej att bädda. Igen.

Aja, jag visade inte tänderna eller morrade på hela kvällen i alla fall. Det har också hänt. Lågaffektivt - not so much. Men kvällen är ung.

fredag 22 juni 2018

Midsommar. Punkt.

En bieffekt av att ha en familjekonstellation med diverse knasar är att högtider ofta går rätt obemärkt förbi. Vi har gjort tafatta försök att delta i diverse festligheter genom åren men det har för det mesta slutat med att jag burit vrålande kid över axeln och långt därifrån eller svettig försökt få en autist att förstå hygget med att umgås med olika kära släktingar och äta gott. Nike till exempel, spenderade en julafton i dunjacka och vinterkängor i väntan på att få lämna mormfars julfirande.
Oumbärliga assistenter ger dock inte upp så lätt utan  de var fast besluten om att fröken skulle få se Midsommarfirande a la Norra Berget. Sönnsvalls svar på Skansen. 
Joråsatt. 
Jag körde kvartetten bestående av 2 ggr assisar och 2ggr knasar till festligheterna och lämnade en motvillig Nike och positiv Malcolm på berget med assisarna. 
Härligt tänkte jag, äntligen ska na få hoppa grodor och se missommarstång.
En halvtimmer tog det innan assis ringde och meddelade att det här gick ju inte så bra. Fröken Högdahl hade helt sonika slagit rot mitt i vägen och busslast efter busslast såg den kinkiga damen - vars vrede bottnar i en djupt rotad getskräck - sitta och flaxa på asfalten.
 Med fara för sin egen rygg hade assis nr 1 lyckats att dra henne från trafiken till väggrenen och jag fann ingen innan råd än att köra dit hennes rullstol. Ja, hon har en sån just för sådana här tillfällen. (Hör ni det, ni som nekar p-tillstånd...)
Snacka om nöjd donna när hon placerade sitt arsle i den och fick bli körd upp över Norras backar. Inte ens getter tycktes avskräcka då.
Naturligtvis började det att regna, vi pratar ju midsommar här, så det var bara att åka dit och hämta hem gänget igen. 
Väl hemma fortskred kvällen som vilken annan fredag som helst. Malcolm smygkörde en maskin tvätt innehållande en handduk och två strumpor. Dosering 1 plus 1 paket nyköpt vittvättmedel. 
Jag gick ut med vovven med en bajspåse. Naturligtvis gjorde han nr 2, 2 gånger. Jag försökte recycla påsen och fick skit i ena näven. För att komma i håg att inte ta i något med den plockade jag en blomma som jag krampaktigt höll i resten av promenaden. 
Skippade att lägga den under kudden.

fredag 27 april 2018

Cherry cherry

Jag är en enkel kvinna (ibland iallafall). Jag kan tillexempel gå igång på en ny kartong disktrasor. Till påsk blev det gula chiffonets. Ärvda ljuslyktor från en snäll en gör mej glad.
Så här i löningstider passade jag att unna mä. Efter att ha haft något trist diskmedel a la blåvitt hur länge som helst (jo, det var drygt) gjorde jag en investering. Yes. Och med ett kök i en svagt rosa färg kändes det viktigt att colorkoordinera med diskmedelsfärgen så jag valde omsorgsfullt ett mörkrosa/svagt rött ett. Doftade körsbär, my favourite.
En flaska scannades på Coop så sent som i onsdags och enligt reklamen borde jag ha diskmedel åtminstone till augusti.
Think again.
Alldeles nyss kom unge herr Malcolm upp från sitt rum, drypande våt och enbart (bitvis) skyld med en handduk. Han hade tagit ett eget initiativ och duschat minsann. Hela killen doftade som en vårdag i Kungsträdgården - körsbärblommor. My favourite.

måndag 26 mars 2018

Boing!

Rivstartade veckan med två utvecklingssamtal om Malcolm och Nike och direkt efter det, det månatliga tandläkarebesöket med dem samma.
Samtalen ägde rum i ett litet kontor med skrivbord och säng. Gissar att övertaggade elever får möjlighet att finna ro där när det behövs.
Utvecklingsplaner gicks igenom och här snackar vi inte om huruvida engelskan behöver finslipas eller ekvationer som måste lösas. Nä, i detta rum fokuseras det bara på styrkor, intressen och eventuella mål som ska has i sikte. Inte nödvändigtvis uppnås till 100 procent utan helt enkelt hur det ska bli så bra som möjligt för gossen och flickan. Att de ska bli så självständiga som det går och i det ena fallet hur herrn ska ge fn i att riva sönder varenda klädesplagg på kroppen. Lite knivigare. Men positiv anda och ett och annat gapflabb.
Efter snacken var det dags att gapa stort för de båda och jag började med Malcolm. Det här är en kille som diggar tandis i alla fall. Så till den milda grad att han vid ett tillfälle tydligen arrangerat om lite i sitt bildschema på skolan och tryckt dit en bild som symboliserar "tandläkaren". Vilket satte myror i huvudena hos pedagogerna som började undra hur det egentligen låg till med den saken.
Nåväl. Malcolm gjorde sig beredd och satte av mot bilen med med ett "klart, färt, gooo".
Väl hos folktandvården fortsatte han med hopsasteg in i hissen, studsade vidare mot korridoren och då sköterskan kom, handhälsade han med ett par "boing","boing".
I stolen skötte han sig exemplariskt och det hela var över på en kvart.
Därefter gjort jag ett kastbyte på skolan och tog med syrran på samma tripp. Även hon ett stort fan av tandläkaren. Denna gång var hon dock rätt laid back. Slickade sig i näsan ett par gånger, tyckte det var kul att ta selfie med morsan och få tänderna borstade. Som tur var hade hon inte med sig sin obligatoriska 1 1/5 liters pepsi som hon gärna tar sig en slurk av. Särskilt vid tandläkarbesök.


torsdag 2 november 2017

Jag hjärta vardagar.

Efter att ha spytt galla på fejan i flera dagar över att sossarna håller på att avveckla assistansen som bäst, så känner jag att det är dags för lite gladare toner.
Inget särskilt skoj har hänt men livet knallar på. Ibland över några djävulska bulor, ibland riktigt hissnande turer men för det mesta rätt sköna raksträckor.
Som i dag till exempel.
Kidsen - som jag fortfarande kallar dem fast den enen närmar sig 18 och den andren fyllt 19 för längesedan - och syskonen Femton och Tolv har höstlov.
Jag gillar lov, yngre gillar lov. Malcolm och Nike däremot är där emot.
Vad är liksom poängen med en stäng skola? I och för sig gillar de sitt fritids som tusan. Men i lagoma mängder och framförallt vill de försäkra sig om att skolan hägrar där i slutet av lovtunneln. Rutiner is da shit, skulle de ha sagt om de hade kunnat snacka.
Men i alla fall.
I dag skulle det badas med fritids. Malle hade bokats in på något specialtjofräs i en av kommunens anläggningar. Vette håken vad det är egentligen men där finns olika upplevelserum utifrån jord, vatten och eld. Typ så. Malle hade första tjing på jacuzzin.
Nike drog till Himlabadet, äventyrsbad med rutchkana and everything.
Kvällen innan hade fina assistenten packat en väska åt vardera badfreak, bara gripa tag i under morgonrusningen.
En annan fin assistent som hade dygnat tog och roddade in knasluva efter knasluva och i väg det bar mot fritids.
Det dröjde inte länge innan ett sms gjorde gällande att jag inte hade skickat med några pengar för Nikes baluns. Attans skit. Snäll personal åtgärdade problemet och sedan hörde jag inget mer.

När de sedan ramlade in framåt eftermiddagen visade det sig att Malcolm inte hade haft någon badväska med sig. Mycket märkligt, tyckte assistent A och jag, eftersom vi båda sett hela bagaget i hallen kvällen innan som sagt.
Efter en mindre utredning upptäckte vi att familjens ordningshen helt sonika hade ställt tillbaka badväskan ifråga där den enligt henne hörde hemma: i garderoben.
Tja, ingen höjdardag men heller ingen skitdag.
Alldeles lagom - det gillar jag.

torsdag 19 oktober 2017

Jag kräver ett svar och jag kräver en förändring.

Jag har just kommit hem från utvecklingssamtal om våra två knasar. Vilken otroligt fin verksamhet de driver, pedagogerna på individuella sär på Västermalm. Så mycket samlad kompetens och så mycket välvilja och omtanke. Jag blir rörd, varm och tacksam för att travestera ett känt filmcitat.
Men.
Jag fick också till mej något som helst hade velat vara utan. Tydligen har Sundsvalls kommun ändrat i sitt interna debiteringssystem när det gäller kommuntransporter.
Tidigare kunde eleverna få åka i väg på diverse utflykter med kommunens minibussar och chaufförer. Det gjorde man i första hand för att de skulle få träna i olika sociala sammanhang eftersom det är sånt som kan vara knivigt för de här ungdomarna.
Men också för att till exempel lära sig att klä av och på sig vid bad, stå i kö för att köpa fika eller att sitta i ett cafe och bara vänta utan att fika. Att åka skridskor, bowla eller varför inte ha friluftsdag vid Sidsjön?
Allt sådant är borta. Kommunen har snävat in deras värld, dragit undan mattan för att de ska kunna utvecklas och bli så självständiga som det bara går. Givetvis utifrån varje ungdoms förutsättningar.
Med det nya sättet att debitera kostar varje åktur i - vad som måste vara en hummer limousin minst - åtskilliga tusenlappar. Fatta!
Jag skriver i affekt, vilket inte är att rekommendera men just nu skiter jag i det. Jag vill ha ett svar av de som fattat beslut om detta. Jag kräver ett svar. Jag kräver en förändring. Jag har dessutom svårt att tänka mej att vi - maken och jag - är de enda som reagerar. Så om du som läser detta också har en funkisunge och som också är snuvad på värdefull träning får du gärna kommentera.


PS:På bilden syns Nikes Sverigekudde som hon sytt till skolan tema denna termin: FN