Summa sidvisningar

fredag 19 augusti 2016

Underbart är båt

En härlig högsommarkväll tog vi mod till oss och tackade jakande till inbjudan om en båtsväng med goda vänner. Det kan tyckas märkligt att vi som släpat dessa knasluvor land och rike kring i alla år plötsligt tvekar inför en förhållandevis enkel utflykt i Sundsvallsfjärden. Men till saken hör att de här små gynnarna har gått från att vara i lagom stoppaunderarmen storlek om det uppstår autistisk härdsmälta till att vara huvudet längre än sina, med åldern krympande föräldrar. Och med en eller annan assistent så kan en bara vända ryggen till och låta dem reda ut härvan. Hehe.
Men nu slog vi till i alla fall - utan assistenter - och iväg det bar. Vännerna vet dessutom en del om hur det kan bli när det inte blir som det var tänkt, så vi var i förstående händer.
Nike taggad till tusen och Malcolm med sin ska vi säga sunda skepsis.
Och vilken succé det blev! Killen låg på golvet (durken?) och lät sin hand svepa med i havet medan den trygga träbåten långsamt tuffade under Sundsvallsbron och längs Selångerfjärden vidare mot Universitetet.
Vi mötte ett gäng crazy people som simmade i ån - som ju i folkmun kallas gucken river...
I en tunnel spanade familjen Mink nyfiket på vårt ekipage och lite längre bort slog visst en bäversvans.
Uttjatat uttryck men jag hittar inget bättre just nu: magiskt!
Solen höll på att gå ned och det fläktade lite och jag ville vara snäll mot Nike och erbjöd mina pilot Ray Bans till henne. Varpå hon tycker att de där förmodligen skulle göra ett perfekt plupp i ån. Och kastade helt sonika brillorna över bord. Plopp!
Det där kommer vi att leva på hela vintern och någon helg därpå fick båtbitna Nike chans att åka en sväng igen. Så snart vi berättat vad som komma skulle åkte crocstofflorna på och flytvästen skulle spännas fast. Ovanpå nattlinnet - en får inte vara fåfäng. Lika underbart var det tydligen denna gång, enligt flickebarnet som gjorde turen med farsan och en kompis.
Problemet är att nu vill hon kliva i varenda båt som finns i hennes synfält och det går liksom inte alltid. Och lite synd på mina fina solglasögon - hädanefter får det bli 20-kronors på Glitter&Penn.








torsdag 26 november 2015

Bara gåå, morsan

Vi har våra små tonårs slash klimakteriebataljer jag och fröken. Främst uppstår konflikterna på grund av kommunikationsklater. Och för det mesta är det min bristande förmåga att fatta vad hon menar som gör att det blir sura miner.
På skolan har de eminenta pedagogerna jobbat stenhårt med att få till ett prat - med alla till buds stående medel. Det senaste är en så kallad pratkarta. En utvikbar a4-historia i tre delar med små bilder föreställande människor, saker och aktiviteter som finns i Nikes närhet.
Funkar klockrent i de strukturerade skollokalerna men hemma...inte så mycket. Hon blir rent av ursinnig om jag kommer dragandes med den och insisterar på att jag ska rita saker istället. Gärna pizza, cola och sånt som hör fredagsmyset till. Men jag vill ju gärna både undvika konflikter och sanningen att säga så är jag pissless på att rita.
Så snälla pedagoger bjöd in mig till skolan som "observatör" för att se
hur de använder sig av den och till slut kanske även vi skulle få till små fina stunder av prat med den där kartan
sagt och gjort så knatade jag dit. Och möttes av en trulig tonårsbrutta som vinkade frenetiskt och sa "hejdå" hejdå". Men jag gav mej inte utan satt kvar och fick till slut till och med vara med vid lunchen. Se där.
Pratkartan var dock fortfarande lika poppis som tidigare. Det vill säga jag kunde lika gärna ha plockat fram en hundskit.
Jag återvände till skolan ett par dagar senare för att få gå med ut  på promenad i skogen. Kartan var med och fröken köpte hela konceptet. Utom att morsan skulle med. "Hej då, hejdå". Tack så mycket...
"Mamma ska följa med till skogen. Sedan ska mamma åka svarta bilen hem till huset", pekade pedagogen pedagogiskt.
Då började Nike istället peka på en så kallad situationskarta, med bilder på favorit sångerna. "Aha, Nike vill sjunga", svarade pedagogen. "Vad vill du sjunga, Nike?"
Då åker ett bestämt pekfinger mot en utvald bild. "Åh, du vill sjunga "Morsning and goodbye!" Morsning and goodbye.


onsdag 22 juli 2015

Mackan nattvickar

Vi har lås på kylskåpet - inte för att det hjälpt mej det minsta när det gäller att tappa hekton - men annars skulle den dörren stå öppen jämt. Det händer dock att trettonåringen i familjen lagar oboy till kvällsis och låset blir hängande på sniskan.
Vilket inbjuder Mackan att tillaga kulinariska rätter såsom 4-5 dl creme fraiche över en matlåda med tacorester, eller skedvis med smör på en fralla som toppas med generöst med piffi allkrydda. Om det finns en kant hushållsost över kan den börja be sin sista bön om herrn är i farten.
I går glömde den ömma modern - aka jag - att låsta matskattkistan och det skulle straffa sig omgående.
Kring halv 4-tiden på morgonkvisten började fröken Nike att vrida på sig så jag tog med henne upp till damrummet för att "pudra näsan" och sen hasade hon tillbaka till sängen. Jollrade på ett bra tag men höll sig där en bör vara innan solen gått upp.
Då brakar det till från källarn och upp kommer mr Malcolm med sin iphone spelandes nåt youtube-clip från Rummel och Rabalder. Pigg som vore det mitt på dagen. Jag väser mellan tänderna att det är mitt i natten så varsego och gå och lägg sej.
Han lommar ner till sig men sätter för trivselns skull i gång både Xbox, dator, padda och iphone. Jag väser igen och drar ur sladdar till höger och vänster.
Jag går upp för att krypa ner.
Då travar Nike ut genom ytterdörrn, med siktet ínställt på några festisar som jag smart gömt ute på bron. "Töschti!" säger hon. Ja, men då blir man ju så glad att man skiter i att klockan är närmare 5 på morgonen, så det är klart jänta ska ha en sängfösare.
Till slut somnar vi om allihopa. Tror jag i alla fall. Jag hörde åtminstone inget mer hallaballo förrän Nike klev upp igen lagom till att mitt favvomorgonprogram "Alla älskar Raymond" började på 3:an sådär vid halvåtta snåret.
Från källarn hördes inte ett ljud.
Jag är en sån som kan äta riktigt mat till frukost - spagetti, tacos - you name it - och jag kan glatt glufsa det till första målet på dan. Och dagen innan hade jag lagat den godaste pajjen med köttfärs, försiktigt kryddad med lite Kvibille och såg såå fram emot att micra på resterna till morgonkaffet. Men båda lådorna var borta. Puts väck. Jag smyger ner till Malcolms rum, killen som typ alltid kliver upp innan tuppen. Vid första anblicken ser det ut som en 17-åring som slirat hem alldeles för sent, efter att ha tittat alldeles för djupt i nån ciderburk. Han ligger utsträckt, storsnarkande, dryg om om du frågar mej, i sängen och nedanför ligger två tomma matlådor som tidigare var fyllda med läcker paj. Nattvickning - jo jag tackar.
Drygt.

torsdag 2 april 2015

Idol fick träffa sundsvallstjej

I vårt hushåll trängs – på 90kvm - ett par tonåringar, ett par så kallade tweens och ett par föräldrar. Alla som har kommit i kontakt med tonåringar vet hur förtjusande de kan vara men kanske också råkat på deras mindre regerliga sidor när hormonerna går bärsärk i de förvirrade ungdomarnas hjärnor och kroppar.

Jag har ju profilerat mig som en funkisförälder i olika sammanhang och det är kanske inte så konstigt eftersom mina två största kids är autistiska med utvecklingsstörning och det är en såå pass stor del av mitt liv.

Att vara funkismorsa/farsa är knepigt, jobbigt och ibland faktiskt helt utmattande; som till exempel när jäntan, 14 år, ungefär var femte minut kommer till mig och tecknar att hon vill åka den svarta bilen med pappa och köpa pizza samt coca cola. Eller fanta. Alltså, ibland spelar jag på läppen. Var femte minut, in my face, bokstavligen.

Men tackochlov så är det inte bara vojnevojne utan oftare tillfällen med den renaste lycka och glädje. Som en helg för ett par tre veckor sedan.

Nike är Mora träsks största fan. De stackare som får uppdateringar från min spotifylista på fejjan vet hur mycket dessa plattor snurrar hemma hos oss. Dygnet runt. Hon vill ha dom på även när hon sover. Och däremellan på youtube. Så givetvis ville vi vara på plats när duon besökte Skönsbergs folkets hus.

Det var ändå med viss vånda jag packade in bruttan i bilen på årets kanske snöigaste dag för en tripp till nästa kvarter, typ. För det enda man kan vara säker på när det gäller sådana här knasluvor är att det aldrig blir som har tänkt sig eller trott. Även om man är bergsäker på att detta måste bli succe så kan fröken sätta klackarna i backen och protestera på det bästa sätt en kan när en inte har nåt talat språk; genom att slänga sig raklång på slätta backen och sedan inte kliva upp.

I det här läget var det lite svårt att veta om hon verkligen skulle förstå vad som skulle hända även om jag ritat och fixat bilder till ett schema över eftermiddagens baluns. Men tjejen var På, nyfiken och på glatt humör dessutom.

Och vi hade sådant flyt! Hittade parkering på en gång och körde inte fast i snön ens.

Utanför entren ringlade kön lång och jag tänkte att nu skiter det sig, köa är inte hennes bästa gren. Men pigga pinglan stod så lugnt och väntade på vår tur. Inne i salongen knep vi två stolar längst bak, med hennes eventuella toabesök i bakhuvudet.

Hon kollade in roll ups med välkända loggan och började nog ana vad som komma skulle.

Och så klev de på scenen; idolerna!

Alltså, hennes strålande ögon och leende trut – det var helt obeskrivligt. I sedvanlig autistanda gungade hon med, flaxade med nävarna när det svängde på riktigt och hon var bara så himla lycklig. Ingen incident what so ever utan bara ett totalt flyt. När sista låten var avklarad följde hon nöjt med utan större protester och vi hann hem innan det var dags att gå på toa och ja, det bara funkade.

Nu är det bara ett problem; Nike vill gå på Mora träsk, varje dag. Hon ska ha ett schema på väggen och där ska Mora träsk finnas inplanerat. Så det så.

 

torsdag 18 december 2014

Det är vi som är konstiga och ni som är normala

Just nu svämmar sociala medier över av knäckbilder, pepparkaksbakar och rocky road-godis i söta glasburkar med handskrivna etiketter. Sånt kan ju få vemsomhelst att gräva ner sig i Leila-komplexgropen och inte komma fram förrän till påska. Frågan var då vem i piip som gör allt detta? Vad är det för folk egentligen som håller på med saffransbak och drejar egna julkulor?
Det ska jag tala om. Det är sådana som tillexempel.
Vår familj är till vardags verkligen familjen annorlunda. Jag skulle kunna rada upp hur mycket som helst som är medelmåttigt för oss men oerhört exotiskt för andra. Familjen Högdahl består av mamma, pappa, barn, barn, barn, barn. Fyra av sex är normalstörda, två är särskilt sällsynt autistiska. 16-åringen och 14-åringen. Och även om inte alla kan känna igen sig i vårt liv så vet man säkert nån som begåvats med en knasluva.
16-åringen äter bara ost om den är rund och diggar rulltrappor skarpt. 14-åringen lider av getskräck och  vill att allt som ska hända (och inte hända) under dagen eller för all del ett par dagar framåt, ska ritas ner på papper. Kylskåpet måste vara låst annars länsas det och grindar och staket håller rymmarna på säkert avstånd från farliga bilarna och annat spännande. Med mycket, mycket mera.
Så för att kompensera vår knasiga tillvaro gör jag mitt bästa för att överkompensera till de andra syskonen – som ju får stå tillbaka rätt mycket, vilket ger både mej och farsan urdåligt samvete – och därför vräker jag på när kommer till högtider osv.
 Även mitt genustänk som jag var så tvärsäker i innan jag fick barn får stryka på foten. Klart jäntan ska ha rosa och grabben leka med bilar. De ska ju få känna sig så normala som de bara går. De ska få passa in om det så är det sista jag gör.
Så till jul ska här bakas. Problemet är bara att jag är totalt jävla värdelös och blir dessutom stående med 4/5 delar av degen när kidsen sedan länge lämnat pepparkakeland.
Och jag gillar verkligen inte att baka heller. Lik förbenat sätter jag degar som slutar med att 9-åringen får trösta ”det spelar faktiskt ingen roll hur bullarna ser ut, huvudsaken att de smakar gott”.
Lillan älskar knäck så det bara måste vi koka. Och smeten stod på spisen i enochenhalvtimme. Utan tillstymmelse till att vilja stelna. De flöt ut i formarna som en beige äggula trots att de stod på frostig brokvist hela natten.
Det är alltså sådana som jag som håller på. Överkompenserarna.
Nästa jul firar vi på habben – barn och ungdomsneurohabiliteringen – det är vår ambassad. Där är det ingen som höjer på ögonbrynen när Mackan flaxar i glädje över en hissdörr som öppnas och stängs eller när trulig tonårsnike slänger sig på backen i frustration över något obestämt.
Där är det ni som är konstiga och vi som är normala.


söndag 19 oktober 2014

Ett slarvigt men hjärtligt inlägg

Den här helgen går inte av för hackor. Det började med en fredag i kulturens tecken då jag och mycket kär kamrat besökte både vernissage och restaurang efter att ha grattat snubbe på födelsedagen med en bullrig familjemiddag.
På lördag förmiddag kom de två bästa assistenterna och plockade upp M och N för en halvhelg i Hassela på läger för knasluvor av alla de slag. När dagens sysslor var avklarade drog Lillan till en kusin där det skulle sovas över och lördagsmysas, Tolvis gängade upp med sina klassisar och kompisar på den lokala fritidsgården.
Mamman och pappan då? Joru, här vilar inga halta löss så vi fick skjuts av snälla grannen ner till mysig restaurang där det svullades utmärkt fjällröding, zinfandel och efterrätt med kaffedrink.
Sedan knallade vi i väg till konserthuset, en lagom promenad bort och där stod legenderna Hansson de Wolfe United på scenen. Det var långt ifrån halvfullt i publiken men jag tänker inte skälla på vare sig sundsvallsbor som inte kom eller lokaltidningar som inte var där utan bara glädjas åt att jag och snubbe fick oss en sådan otrolig musikupplevelse att vi var totalt golvade efteråt.
Bandet bjöd på alla fantastiska låtar från förr - Iskalla killen, Var kommer barnen in, Existensmaximum - och dessutom en hel del nytt. Snubbe helt tagen av att ha suttit så nära Roxettes gitarrist att han inte kunde kontrollera sig utan utbrista superlativ med jämna mellanrum. I foajen efteråt dök mannen med den speciella rösten upp och vi fick byta några ord. Han var nöjd, den fåhövdade publiken till trots; ”det var som en klubbspelning”. Intimt.
Att vi också hittade käraste faster i en av bänkraderna gjorde inte kvällen sämre. Jag har en ung faster – blott tio år äldre än jag – och det var hon som introducerade detta band på ett kassettband för mig för sisådär en 30 år sedan. Naturligtvis bjöd vi in oss på fika (läs rödvin) hos henne, gräsänka som hon var, och köksbordssmåprat.
När det var dags för tolvåringen att gå hem från gården unnade vi oss en taxi hem och efter sen hundpromenad var en fantastisk kväll till ända. Då plingar det till i telefonen och jag får ett sms. Det är en video på Nike som står och diggar till ”En kväll i juni” framförd av en trubadur, där på lägret i Hassela. Fatta. Knasluvor har det bäst, Lillan fnittrar hos fina kusinen och tweenen har haft en ”skitkul” kväll på fritidsgården. Mamman och pappan somnade mycket, mycket lyckliga.

torsdag 5 juni 2014

Och som de utvecklats sen!

Jag har nyss varit på det fjärde och sista utvecklingssamtalet för terminen. Inför varje sådant har jag haft nån slags posttraumatiskstressreaktion - glömmer aldrig när jag stegade in på Nikes första på dagis och pedagogen med medlidande blick förklarade att det nog vore en bra idé att kolla om fröken inte också hade en diagnos. Detta efter att ha genomgått ungefär halva sorgearbetet över att brollan hade knas på x-kromosomen.
Sedan har jag inför varje dylikt samtal haft våndor, nojjor och kollat av med pedagoger och lärare så att inte en kalldusch väntar när vi väl sitter där på kvartssamtalet.
Lättad kan jag konstatera att det hittills enbart varit positivt och framåtsyftande, berömmande och konstruktivt. Både när det gäller knasluvorna - som de har utvecklats genom åren!- och även de två yngsta raringarna.
Jag skriver (i mitt tycke) en blygsam status på facebook om ett lyckat utvecklingssamtal men egentligen vill jag skrika och skryta:
Nike kan generalisera och peka på himlen och teckna/säga "blå! Malcolm vet att älgen bor i skogen och kossan på bondgård. Fatta! Elvis räknar i 6:ans mattebok fast han går i 5:an och Lisa, snart 9 år, pratar och stavar engelska som en infödd. Fatta!