Summa sidvisningar

onsdag 22 mars 2017

Ensam mamma sover. Och äter.

Ingela Högdahls foto.

I helgen hände något historiskt - nästan alla Högdahlare var ute på äventyr. En sov hos kompis, en annan drog till spelpolare långt ner åt hottahejti med fadern och knasarna öppnade Mora Träsks vårturne i Ö-vik med assisar. Kvar i kåken blev jag - inte allt för nedstämd om sanningen ska fram. En hel fredag in blanco utan att någon funderar över vart vi har mjölken nuförtiden eller om det finns rena strumpor och i så fall vart.
Så ni må tro att jag var uppspelt. Jobbade på bästa extraknäcket ever - p4 Västernorrland - och sen hade jag bestämt träff med kompis från förr. Jätteförr, vi snackar högstadium. Sen tänkte jag mej en lyxig pizza från en av vita guiden restaurangerna i stan och ett riktigt mustigt Amarone till den. Kanske kolla romcom och gå långt med vovven. Lördagen ville jag spendera slowshoppandes, eventuellt måla om vardis. I alla fall damma ur bokhyllan och äntligen sortera i skafferierna.

Messades med kompis och vi skulle träffas vid rulltrappan i gallerian klockan halv 1. Jag var punktlig men min annars så ordentliga vän dök aldrig upp. Inte 20 i 1 och inte kvart i. Messade igen. "Jag paxar bord". Tumme upp tillbaka. När klockan var närmare 1 beställde jag in och ringde upp. Lite orolig faktiskt. "Va!? Var det i daag?! sa hon. "Trodde vi menade imorrn".
Jaja, räksalladen var god och halva fredagen fortfarande oskriven.
Jag åkte hem, packade det sista inför knasluvornas utflykt innan assisarna skulle komma.
Efter halvlång prommis med dogge stod jag i valet och kvalet mellan att hämta hem den där lyxpizzan eller laga nåt. Då jag fick syn på en halv korv med den ljuvligaste pölsan som Nike lämnat efter frukosten i morse ( jo, hon äter gärna pölsa till fulle). Så fick det bli: micra på en pölshalva och så röbetor till. Och en stor stark. Det är vad jag kallar fredagsmys.

Vid 22-tiden bredde jag ut mig i sängen och somnade som en jättebebis.
Lördagen spenderades mest i tvättstugan och nu har alla fräscha täcken och kuddar. Sen investerade jag i en flickdröm (eller en medelåldersdröm) nämligen en sån där visp som står i ställ. Här skulle bakas semlor och mellomysas med lillan. Till middag planerade jag enchiladas med kyckling och guacca, Det tilltänka brödet hade dock tydliga inslag av penicillin så jag fick rota fram ett alternativ. Och gott blev det! Båda. Mello recenserades i soffan, popcorn poppades och läsk läskade.

Söndagen ägnades mest åt att invänta medlemmarna en efter en. Och som de verkar ha haft det! Knasluvornas glädje över att få se sina allra största idoler: Mora Träsk måste värma även det mest svårflörtade hjärtat. Och killen som fick umgås med sin gamla gamerfriend har nog inget att klaga på, lillan som fått sova över och dessutom hänga på lekland i flera timmar.
Och så jag som fått....göra inte ett pilleskit.

torsdag 2 mars 2017

Det ringde på fasta telefonen

Jag minns fortfarande min lekisfröken, som det hette då. Susanne hette hon och hade platåskor och tog hand om mej när jag åkt pulka lite väl fort i gupp och tappat andan på en friluftsdag för ca 100 år sedan. Vi pratar förstås sjuttiotal.
Men jag betvivlar att hon minns den rödhåriga, fräkniga flickan i pojkfrisyr och med brun plyschdress. Många ungar hade de att passa på den tiden.
Så när det ringer på fasta telefonen hemma i kväll från ett okänt mobilnummer blir jag minst sagt överraskad när kvinnan i luren presenterar sig som K.... och det visar sig vara Malcolms före detta dagisfröken. Mackan fyllde alltså 18 år förra året och det borde vara typ 12 år sedan han slutade där.
K ringde för att berätta att "hon haft ett sådant fint möte med en fin kille i dag". Hon och hennes man varit på Stadshuset och där lade K märke till ett bekant ansikte.
"Jag tycket det var så likt Malcolm och blev tvungen att fråga killen som var med om det var han". Och det var det. Malle och en del av hans klass var ute på samhällsorientering och gick runt i stan för att kolla på viktiga platser.
Hon hade ropat på honom och då hade han vänt på klacken och kutat fram för att ge en stor kram. Klart han kände igen K! Som de kämpat och tränat under förskoletiden, hon, han och S - en annan fröken. Plus många fler på dagis, som fanns där under den första tiden efter diagnosen.
"Jag blev så glad och tänkte att vi gjorde nog ett ganska bra jobb ändå".
Om de gjorde! Och inte bara med Malle, sedan dök ju nästa knasluva upp från Högdahls, att sätta tänderna i. Nikekike.
Och jag kan bara instämma, bli rörd och så inihelvette tacksam över den grund som dessa kvinnor lade för våra knasar. Aldrig något knorr över dessa otaliga träffar på habben, alla nya övningar, alla utbrott, sammanbrott och otack(från knasarna då).
Men alla dessa framsteg - babysteps men ändå - glada och givetvis oerhört charmiga ungar måste ha kompenserar för allt slit.
Och jag blir lite tjock i halsen när jag förstår att "fröknarna" faktiskt också minns och har tagit intryck av de två grynen.
Jag misstänker som sagt att Susanne inte kommer ihåg mej. Hoppas, nästan :)

söndag 12 februari 2017

Höst likamed utvecklingssamtal

Utvecklingssamtal nummer två av fyra avklarat och båda har varit om knasluvorna. Det är så oerhört befriande att få sitta ner och bara höra om och tala om allt som går bra. Om allt som fungerar och allt som går framåt.
I såå många andra sammanhang är det fokus på alla problem och sådant som är jobbigt - men här är det superlativ som gäller. Jag går alltid lättad och glad efter de där utvecklingssamtalen och det även när det handlar om de yngre syskonen. (Ja, jag skryter, men det är så. Än så länge;)

Första punkten var om Mackans alla styrkor, förmågor och intressen. Vilken lista det blev! Han kan tydligt säga ifrån när det är något han inte vill eller vill ha; "Vill inte häpp" "Ja!" Han kan sitta och vänta - relativt länge
- på sin tur eller nästa moment. Han äter numera i matsalen om än vid eget bord, han motionscyklar - om än baklänges för det är enklare. Han har ett fenomenalt lokalsinne och kan strosa på stan som vemsomhelst. 
Nike är ju relativt ny i klassen men har börjat finna sig väl tillrätta. Hon slår så att säga rot när det ska promeneras till stan men kan tänka sig att ta bussen dit. Särskilt om det vankas nåt att äta. Eller varför inte åka lite gratis karusell i rulltrapporna? Till Sidsjön brukar eleverna få cykla för att kolla in ankorna och kanske göra en repa i utegymmet. Men eftersom det är tandemcykel som gäller så lutar smarta Nike sig tillbaka och låter hurtig pedagog göra grovjobbet i uppförsbackarna.


tisdag 1 november 2016

Hej ni som bestämmer!

I bland plågar jag mej med att titta på program som Extreme house make over till exempel. Med klimakteriet runt hörnet så har jag väldans lätt att falla i gråt när de "Move that bus!" och rörd amerikanare, företrädelsevis i rullstol eller kanske en fembarnsfamilj där ena föräldern ligger för döden eller...ja ni förstår. Det finns inget skyddsnät för folk som drabbats av livets hårda knocks over there utan de får vackert förlita sig på att ett tvbolag tycker deras livshistoria är gråtbar nog. Bedrövligt. Vi - eller i alla fall jag - förfasas.
Men. Hur har det egentligen utvecklats här hemma? I fina Sverige där LSS har blivit ett så dåligt skämt att det luktar institutionalisering lång väg? Barn som inte kan andas utan respirator får veta att det inte räknas som ett grundläggande behov. Att kunna andas. (Vem hittade förresten på att det här med grundläggande behov?)
Häromdagen talade jag med en anställd inom en av alla instanser vi funkisar kommer i kontakt med. Eftersom vi verkligen behöver bostadsanpassning ville jag dryfta ett eventuellt intyg till detta.
Vi har (än så länge) assistans så att vi klarar oss och dessutom ett riktigt Dream team av brudar som ungdomarna gillar och som gillar våra ungdomar. De är våra vardagsänglar. Men. Igen.
Vi fick ett välskrivet intyg - där våra behov vändes ut och in på - att skicka till Stadsbyggnadskontoret på Sundsvalls kommun. I ett pennstreck avslog de alla våra "önskningar" och menade att vi är trångbodda och det är icke bostadsanpassningsgrundande.
Att vi inte skulle vara trångbodda om det inte vore för att vi behöver assisar togs ingen hänsyn till. Inte heller att de båda knasarna är uppe mitt i nätterna, tjoar och tjimmar så att de två yngre syskonen får störd nattsömn. Eller att syskonen behöver ro att läsa läxor, att knasarna inte är så blyga utan plötsligt kan komma knatandes i födelsedagskostymen utan att bry sig nämnvärt att det är både främmande eller gäster på besök. Att assisar ska ha plats att sova över på. Att toaletten där de båda behöver hjälp med allt från dusch till toalettbesök sket - om ni ursäktar uttrycket - Sundsvalls kommun fullständigt i.
Jag börjar se en trend här. Politiken och för all del kanske även delar av samhället vill avskaffa den frihetsreform som LSS var och man verkar tycka att barn och ungdomar inte ska få bo hemma hos sin familj utan skickas i väg till institution. Som förövrigt slopats eftersom vi då var på väg in i en modern tid där man såg funkisar som lika värda. Bostadsanpassningen kom till därför! För att vi ska kunna bo med våra barn!
Visst ska Macka och Nickan flytta hemifrån i sinom tid men de må vara 16 och 18 på prästbetyget, i knoppen är de fortfarande kanske en tredjedel sin ålder. I bästa fall. Och utan att utlämna någon så vet jag att det har hållits möten med kommunens handläggare där man stångat sig blodig för att få dem att fatta, fatta varför bostadsanpassning finns. Men kallare hand än därifrån finns nog inte finna. Det skulle vara intressant att veta hur många ansökningar vs avslag som ligger i diarepärmarna hos Stadsbyggnadskontoret i Sundsvall. "Vi känner oss så maktlösa när vi inte kan hjälpa er föräldrar eller göra vårt jobb", sa hen på den där instansen.
Så jag vet inte vad vi ska göra. Skriva till Sofies änglar? Kanske ett svenskt tvbolag behöver en halvtråkig snyfthistoria?
Ps: nästa gång ska jag skriva något roligare. Jag gillar inte mej själv som bitterfitta.

fredag 7 oktober 2016

Förstöringskassan

Malcolm får förlängt barnbidrag eftersom han är en cool knasluva. Det har vi fått beviljat utan krusiduller. Men försäkringskassan vill sätta in det på hans konto.
Eftersom han är typ toddler, om ens, i knoppen så har han inget konto. Jag ringde kassan för att meddela att det även i fortsättningen går bra att sätta in barnbidraget på mitt konto.
"Då måste han skriva på en fullmakt", sa kassan.
"Fast han kan ju inte skriva" sa jag.
"Då måste du ha ett intyg på att han inte kan skriva", sa kassan.
"Jaha", sa jag. Och fortsatte: Men ni har ju massor av papper om Malcolm, eftersom vi både har - ett visserligen litet men ändock - vårdbidrag samt assistans", sa jag.
"Du måste ändå ha ett intyg från någon vårdinstans", sa kassan.
"Då kontaktar jag överläkaren på habben då, han har nog inget bättre för sig än att skriva intyg om the fucking bleeding obvious", sa jag. "Gör det", sa kassan.




fredag 19 augusti 2016

Underbart är båt

En härlig högsommarkväll tog vi mod till oss och tackade jakande till inbjudan om en båtsväng med goda vänner. Det kan tyckas märkligt att vi som släpat dessa knasluvor land och rike kring i alla år plötsligt tvekar inför en förhållandevis enkel utflykt i Sundsvallsfjärden. Men till saken hör att de här små gynnarna har gått från att vara i lagom stoppaunderarmen storlek om det uppstår autistisk härdsmälta till att vara huvudet längre än sina, med åldern krympande föräldrar. Och med en eller annan assistent så kan en bara vända ryggen till och låta dem reda ut härvan. Hehe.
Men nu slog vi till i alla fall - utan assistenter - och iväg det bar. Vännerna vet dessutom en del om hur det kan bli när det inte blir som det var tänkt, så vi var i förstående händer.
Nike taggad till tusen och Malcolm med sin ska vi säga sunda skepsis.
Och vilken succé det blev! Killen låg på golvet (durken?) och lät sin hand svepa med i havet medan den trygga träbåten långsamt tuffade under Sundsvallsbron och längs Selångerfjärden vidare mot Universitetet.
Vi mötte ett gäng crazy people som simmade i ån - som ju i folkmun kallas gucken river...
I en tunnel spanade familjen Mink nyfiket på vårt ekipage och lite längre bort slog visst en bäversvans.
Uttjatat uttryck men jag hittar inget bättre just nu: magiskt!
Solen höll på att gå ned och det fläktade lite och jag ville vara snäll mot Nike och erbjöd mina pilot Ray Bans till henne. Varpå hon tycker att de där förmodligen skulle göra ett perfekt plupp i ån. Och kastade helt sonika brillorna över bord. Plopp!
Det där kommer vi att leva på hela vintern och någon helg därpå fick båtbitna Nike chans att åka en sväng igen. Så snart vi berättat vad som komma skulle åkte crocstofflorna på och flytvästen skulle spännas fast. Ovanpå nattlinnet - en får inte vara fåfäng. Lika underbart var det tydligen denna gång, enligt flickebarnet som gjorde turen med farsan och en kompis.
Problemet är att nu vill hon kliva i varenda båt som finns i hennes synfält och det går liksom inte alltid. Och lite synd på mina fina solglasögon - hädanefter får det bli 20-kronors på Glitter&Penn.








torsdag 26 november 2015

Bara gåå, morsan

Vi har våra små tonårs slash klimakteriebataljer jag och fröken. Främst uppstår konflikterna på grund av kommunikationsklater. Och för det mesta är det min bristande förmåga att fatta vad hon menar som gör att det blir sura miner.
På skolan har de eminenta pedagogerna jobbat stenhårt med att få till ett prat - med alla till buds stående medel. Det senaste är en så kallad pratkarta. En utvikbar a4-historia i tre delar med små bilder föreställande människor, saker och aktiviteter som finns i Nikes närhet.
Funkar klockrent i de strukturerade skollokalerna men hemma...inte så mycket. Hon blir rent av ursinnig om jag kommer dragandes med den och insisterar på att jag ska rita saker istället. Gärna pizza, cola och sånt som hör fredagsmyset till. Men jag vill ju gärna både undvika konflikter och sanningen att säga så är jag pissless på att rita.
Så snälla pedagoger bjöd in mig till skolan som "observatör" för att se
hur de använder sig av den och till slut kanske även vi skulle få till små fina stunder av prat med den där kartan
sagt och gjort så knatade jag dit. Och möttes av en trulig tonårsbrutta som vinkade frenetiskt och sa "hejdå" hejdå". Men jag gav mej inte utan satt kvar och fick till slut till och med vara med vid lunchen. Se där.
Pratkartan var dock fortfarande lika poppis som tidigare. Det vill säga jag kunde lika gärna ha plockat fram en hundskit.
Jag återvände till skolan ett par dagar senare för att få gå med ut  på promenad i skogen. Kartan var med och fröken köpte hela konceptet. Utom att morsan skulle med. "Hej då, hejdå". Tack så mycket...
"Mamma ska följa med till skogen. Sedan ska mamma åka svarta bilen hem till huset", pekade pedagogen pedagogiskt.
Då började Nike istället peka på en så kallad situationskarta, med bilder på favorit sångerna. "Aha, Nike vill sjunga", svarade pedagogen. "Vad vill du sjunga, Nike?"
Då åker ett bestämt pekfinger mot en utvald bild. "Åh, du vill sjunga "Morsning and goodbye!" Morsning and goodbye.