Summa sidvisningar

onsdag 30 mars 2011

Skillnad på lika


För snart ett år sedan började vi processen med att förnya vårt parkeringstillstånd för handikappade. Vi har haft det i två omgångar och för båda barnen. När det blev dags att ansöka en tredje gång hade man lite lömskt och rätt obemärk ändrat ett litet ord i lagtexten. Ett "eller" blev ett "och". Innebörden ändrades i nafs. Istället för att man skulle vara "värnlös eller rörelsehindrad" blev det "värnlös och rörelsehindrad". Nu stod det dock uttryckligen att om man som passagerare inte klarade sej själv utanför fordonet skulle föraren ha rätt till p-tillstånd. Glasklart, tyckte vi, och jag stegade upp till kommunen med min ansökan.

Jag hade nästan fått ett muntligt avslag av kommunens handläggare redan men tänkte att det alltid går att försöka. Jag hade med mej både läkarintyg och psykologbedömningar för de båda barnen. Jag hatar verkligen de där intygen som bara fokuserar på svårigheterna och det jobbiga med mina finaste, finaste ungar men jag har börjat bli rätt härdad nu.

Tidigt i dignosen vidarebefordade jag de osprättade till försäkringskassan eller var de nu skulle. Jag blev för ledsen av läsa hur "de aldrig skulle bli som sina jämnåriga" och i svart på vitt verkar deras beteenden nästan monsterlika. Fast jag lever med det varje dag och vet mycket väl hur slitigt det är och hur otroligt annorlunda de är jämfört med andra barn i deras ålder och andra barn överhuvudtaget. Ibland kan jag le och tänka att de liknar små - i och för sej väldigt gulliga - chimpansbebisar. Hemsk mamma, jag vet:)

Well, besöket hos handläggaren slutade med att jag gråtande sprang därifrån efter att de bläddrat i sina pärmar och försökt överbevisa mej att autister inget tillstånd skulle ha. Det fanns det prejudikat på. Maken bad de senare att skicka kopia på sådana men än har vi inte fått några.

Man orkar bara kämpa så länge och jag var rätt trött och inte särskilt hoppfull. Jag kontaktade dock juristen på Autism- och Aspbergerförbundet men blev inte klokare för det. Någon månad förlöpte innan vi skickade vår överklagan till Länsrätten eller Förvaltningsrätten som det heter nu. Ännu ett par månader gick innan vi fick avslag även där. En sista instans var Transportstyrelsen. Jag och maken hade telefonkontakt med en rätt kylig handläggare även där och jag skickade in ytterligare kompletteringsintyg från specialistläkaren på Barn och ungdomsneurohabiliteringen. Alla med kunskap om diagnosen finner det obegripligt att det inte är kvalificerande nog att vara autist för att få ett p-tillstånd. Vid något tillfälle hörde jag de var så attraktiva de där tillstånden att man måste begränsa antalet. DOH?!

Men så i förra veckan kom det ett brev med handskriven adress till målsman för Nike Högdahl. Transportstyrelsen sammanfattade vår ansökan genom att återge delar ut läkarintygen; att flickan har fragilt x syndrom och är svårt autistisk med utvecklingsstörning och rymningsbenägen, har självskade beteende och är orädd för faror. Men hon kunde ju gå själv så något tillstånde beviljas inte. Beslutet kan inte överklagas

Jag vågade inte visa maken brevet. Han skulle bli så jävla deppig och jag ville skona honom från det.

Och någon dag senare kom ännu ett brev med samma handstil fast ställt till målsman för Malcolm Högdahl denna gång.

Jag öppnade och trodde inte mina ögon. Transportstyrelssen hade bifallit vår överklagan. Man hade bifallit vår överklagan och skulle skicka meddelande till kommunen att utfärda tillståndet. Jag begriper inte varför Nike inget fick, de har samma diagnos, samma problematik, men hon har inte ADHD som sin bror, det är enda skillnaden. Kanske vi skickar in en ny ansökan för henne också men just nu är vi euforiska över att Malcolm fick ett i alla fall. Beslutet kan inte överklagas heller!