Summa sidvisningar

söndag 17 februari 2013

Låt det inte bli en läxa

Läxdebattens vågor har svallat höga. To Rut or not to Rut? To lägg the resurser on de som redan har eller fördela där de behövs?
Så kan det låta.
Och vi som förärats knasluvor försöker ge våra så kallade "neurotypiska" ungar - med vimsiga syskon - en adekvat chans att lära sig enligt läroplanen.
En helt vanlig måndagkväll kan således se ut som följer.
Trött mamma/pappa efter middagsbestyr, skitpåsej och eventuell fritidsaktivitet tar det dåliga samvetet (efter att ha fräst "men vafaan" när någon spillt ut mjök för förtifemte gången) sätter sig ner vid köksbordet med valfri 7- eller 10-åring.
"Mille hatade gröt och blodpudding" läser hen i läxboken.
 Då kommer storsyrran utan småbyxor efter toabesöket. Mamman/pappan ursäktar sig till läxläsarn men ber hen fortsätta för man hör ju ändå från toaletten in till köket. Det är fördelen med att vara trångbodd.
 Efter att tweenen blitt anständig slår sig föräldern ner igen för att höra om hur det gick i matsalen för Mille. Blev han tvungen att äta blodpudding?
Då dyker källargubben upp - eller Malcolm som han heter. Han har tröttnat på det spel som just snurrat i xboxen och vill byta. Igen. Också det för förtifemte gången den här måndags eftermiddags/kvällen.
Så den prövade mor/farn tar sitt föräldraansvar och byter. "Men fortsätt läsa du, man hör från källarn också", säger man till ettakluddarn eller fjärdeklassarn.
Ja, och så bänkar sig aktuell förälder igen för att få veta hur det går när Mille fick gröt istället för blodpudding.
Då bara mååste stortjejen få en macka annars jä--mrans skallar hon sönder fönstret. Klirr.
Ja, och så fortsätter det, med varierande avbrott i de mindre syskonas läxläsning.
Så, vore det inte mer rättvist om skolarbetet gjordes på just: skolan?

fredag 8 februari 2013

Nu är det färdigfiset hemma

Jag vill börja med att tacka Försäkringskassan eller åtminstone ge dem cred för bra utfört arbete. Med minst sagt skepstisk inställning ansökte vi ju om att få personlig assistans till knasluvekidsen.
Vi satt på möte och berättade om allt som våra barn inte kan och allt dumt och jobbigt de gör. Till en vilt främmande människa som vi utgick ifrån inte var på vår sida direkt. Omysigt.
Mail och telefonsamtal följde där vi skulle bekräfta att det verkligen tar si och så många minuter att duscha Malcolm och så vidare.
Så när det tjocka kuvertet från kassan damp ner strax efter helgerna så började kroppen förbereda sig på försvar. Hjärtklapnning. Ont i magen.
Men voila! Vi fick alla timmar vi eskat and then some.
Helt underbart och iväg det bar till handläggaren på kommunen för att börja diskutera upplägg.
Jag och maken vill ta en viss del av passningen och arbetet men vi vill också ha två par händer till som ska kunna hämta på skolan, hänga med på ridning eller bara gå på promenader.
Och ju mer vi pratade om det med kommunkvinnan - desto mer gick det upp för oss att här kommer det att vara två människor till i vårt hem ganska så ofta.
Hjälp. Mitt stökiga hus. Och nu måste man väl börja ha både böxer och BH på sej fast man bara skrotar på hemma. Vafan. Och snart måste man väl börja tänka sig för innan man släpper väder och stänga toalettdörren även om det bara nr 1 som ska göras.
Jaja, man får väl se det från den ljusa sidan: städning kommer att bli mer frekvent och vi kommer bli mer hänsynsfulla mot varandra och kanske fisa på toan. Med stängd dörr.