Malcolm är en känd gourmet sedan tidigare och häromdagen kom han över en nästintill osprättad hushållsost. Till det serverade han sig själv ett paket obesudlat Lätta och smygnjöt denna kulinariska anrättning innan jag hann fatta halv7.
Efter upptäckten karvade jag bort det som såg ut att vara en sorkangripen del av osten och lät biten ligga på diskbänken medan någon annan eld skulle släckas, typ. Som att Nike ostört försökte förse sig med kex från skafferiet, som inte heller var tillräckligt bommat och låst.
Eftersom vårt skafferisystem bygger lite grand på dominoprincipen så trillade en burk grillkrydda ut. Burken var av glas och resten är som man brukar säga historia.
Medan glutamaten sopades upp fick Malcolm en ny receptidé och förhöjde den annars lite väl milda hushållsostsmaken med resterande krydda och smet till sitt rum för att ingen annan skulle hinna före och börja gnaska.
Jag vet inte alltid om jag ska skratta eller gråta när det verkligen går i 180 och jag helst vill köra 25km/h.
Men så kommer jag på unge herr Högdahl förnöjsamt upptäcka att ketchupflaskan fortfarande står kvar efter hamburgermiddagen och inte nog med det; det fanns även ett par färsbitar kvar där.
Jag smyger i köksdörren och hör hur han mumlar "Jag heter Leif. Nalle Phu. Honing" samtidigt som han klämmer ut en halv flarra av tomatsåsen på den kalla biffen och är skit nöjd. Då går det ju inte lipa ju. Tvärsom.
