Summa sidvisningar

söndag 19 oktober 2014

Ett slarvigt men hjärtligt inlägg

Den här helgen går inte av för hackor. Det började med en fredag i kulturens tecken då jag och mycket kär kamrat besökte både vernissage och restaurang efter att ha grattat snubbe på födelsedagen med en bullrig familjemiddag.
På lördag förmiddag kom de två bästa assistenterna och plockade upp M och N för en halvhelg i Hassela på läger för knasluvor av alla de slag. När dagens sysslor var avklarade drog Lillan till en kusin där det skulle sovas över och lördagsmysas, Tolvis gängade upp med sina klassisar och kompisar på den lokala fritidsgården.
Mamman och pappan då? Joru, här vilar inga halta löss så vi fick skjuts av snälla grannen ner till mysig restaurang där det svullades utmärkt fjällröding, zinfandel och efterrätt med kaffedrink.
Sedan knallade vi i väg till konserthuset, en lagom promenad bort och där stod legenderna Hansson de Wolfe United på scenen. Det var långt ifrån halvfullt i publiken men jag tänker inte skälla på vare sig sundsvallsbor som inte kom eller lokaltidningar som inte var där utan bara glädjas åt att jag och snubbe fick oss en sådan otrolig musikupplevelse att vi var totalt golvade efteråt.
Bandet bjöd på alla fantastiska låtar från förr - Iskalla killen, Var kommer barnen in, Existensmaximum - och dessutom en hel del nytt. Snubbe helt tagen av att ha suttit så nära Roxettes gitarrist att han inte kunde kontrollera sig utan utbrista superlativ med jämna mellanrum. I foajen efteråt dök mannen med den speciella rösten upp och vi fick byta några ord. Han var nöjd, den fåhövdade publiken till trots; ”det var som en klubbspelning”. Intimt.
Att vi också hittade käraste faster i en av bänkraderna gjorde inte kvällen sämre. Jag har en ung faster – blott tio år äldre än jag – och det var hon som introducerade detta band på ett kassettband för mig för sisådär en 30 år sedan. Naturligtvis bjöd vi in oss på fika (läs rödvin) hos henne, gräsänka som hon var, och köksbordssmåprat.
När det var dags för tolvåringen att gå hem från gården unnade vi oss en taxi hem och efter sen hundpromenad var en fantastisk kväll till ända. Då plingar det till i telefonen och jag får ett sms. Det är en video på Nike som står och diggar till ”En kväll i juni” framförd av en trubadur, där på lägret i Hassela. Fatta. Knasluvor har det bäst, Lillan fnittrar hos fina kusinen och tweenen har haft en ”skitkul” kväll på fritidsgården. Mamman och pappan somnade mycket, mycket lyckliga.