Summa sidvisningar

söndag 17 februari 2013

Låt det inte bli en läxa

Läxdebattens vågor har svallat höga. To Rut or not to Rut? To lägg the resurser on de som redan har eller fördela där de behövs?
Så kan det låta.
Och vi som förärats knasluvor försöker ge våra så kallade "neurotypiska" ungar - med vimsiga syskon - en adekvat chans att lära sig enligt läroplanen.
En helt vanlig måndagkväll kan således se ut som följer.
Trött mamma/pappa efter middagsbestyr, skitpåsej och eventuell fritidsaktivitet tar det dåliga samvetet (efter att ha fräst "men vafaan" när någon spillt ut mjök för förtifemte gången) sätter sig ner vid köksbordet med valfri 7- eller 10-åring.
"Mille hatade gröt och blodpudding" läser hen i läxboken.
 Då kommer storsyrran utan småbyxor efter toabesöket. Mamman/pappan ursäktar sig till läxläsarn men ber hen fortsätta för man hör ju ändå från toaletten in till köket. Det är fördelen med att vara trångbodd.
 Efter att tweenen blitt anständig slår sig föräldern ner igen för att höra om hur det gick i matsalen för Mille. Blev han tvungen att äta blodpudding?
Då dyker källargubben upp - eller Malcolm som han heter. Han har tröttnat på det spel som just snurrat i xboxen och vill byta. Igen. Också det för förtifemte gången den här måndags eftermiddags/kvällen.
Så den prövade mor/farn tar sitt föräldraansvar och byter. "Men fortsätt läsa du, man hör från källarn också", säger man till ettakluddarn eller fjärdeklassarn.
Ja, och så bänkar sig aktuell förälder igen för att få veta hur det går när Mille fick gröt istället för blodpudding.
Då bara mååste stortjejen få en macka annars jä--mrans skallar hon sönder fönstret. Klirr.
Ja, och så fortsätter det, med varierande avbrott i de mindre syskonas läxläsning.
Så, vore det inte mer rättvist om skolarbetet gjordes på just: skolan?