Summa sidvisningar

onsdag 22 juli 2015

Mackan nattvickar

Vi har lås på kylskåpet - inte för att det hjälpt mej det minsta när det gäller att tappa hekton - men annars skulle den dörren stå öppen jämt. Det händer dock att trettonåringen i familjen lagar oboy till kvällsis och låset blir hängande på sniskan.
Vilket inbjuder Mackan att tillaga kulinariska rätter såsom 4-5 dl creme fraiche över en matlåda med tacorester, eller skedvis med smör på en fralla som toppas med generöst med piffi allkrydda. Om det finns en kant hushållsost över kan den börja be sin sista bön om herrn är i farten.
I går glömde den ömma modern - aka jag - att låsta matskattkistan och det skulle straffa sig omgående.
Kring halv 4-tiden på morgonkvisten började fröken Nike att vrida på sig så jag tog med henne upp till damrummet för att "pudra näsan" och sen hasade hon tillbaka till sängen. Jollrade på ett bra tag men höll sig där en bör vara innan solen gått upp.
Då brakar det till från källarn och upp kommer mr Malcolm med sin iphone spelandes nåt youtube-clip från Rummel och Rabalder. Pigg som vore det mitt på dagen. Jag väser mellan tänderna att det är mitt i natten så varsego och gå och lägg sej.
Han lommar ner till sig men sätter för trivselns skull i gång både Xbox, dator, padda och iphone. Jag väser igen och drar ur sladdar till höger och vänster.
Jag går upp för att krypa ner.
Då travar Nike ut genom ytterdörrn, med siktet ínställt på några festisar som jag smart gömt ute på bron. "Töschti!" säger hon. Ja, men då blir man ju så glad att man skiter i att klockan är närmare 5 på morgonen, så det är klart jänta ska ha en sängfösare.
Till slut somnar vi om allihopa. Tror jag i alla fall. Jag hörde åtminstone inget mer hallaballo förrän Nike klev upp igen lagom till att mitt favvomorgonprogram "Alla älskar Raymond" började på 3:an sådär vid halvåtta snåret.
Från källarn hördes inte ett ljud.
Jag är en sån som kan äta riktigt mat till frukost - spagetti, tacos - you name it - och jag kan glatt glufsa det till första målet på dan. Och dagen innan hade jag lagat den godaste pajjen med köttfärs, försiktigt kryddad med lite Kvibille och såg såå fram emot att micra på resterna till morgonkaffet. Men båda lådorna var borta. Puts väck. Jag smyger ner till Malcolms rum, killen som typ alltid kliver upp innan tuppen. Vid första anblicken ser det ut som en 17-åring som slirat hem alldeles för sent, efter att ha tittat alldeles för djupt i nån ciderburk. Han ligger utsträckt, storsnarkande, dryg om om du frågar mej, i sängen och nedanför ligger två tomma matlådor som tidigare var fyllda med läcker paj. Nattvickning - jo jag tackar.
Drygt.