Summa sidvisningar

torsdag 12 maj 2011

Mor/sondag






Idag var jag och Mackan till tandläkaren(vi skulle vara där halv nio). Inte utan hallaballo till att börja med. Jag hade glömt att säga till på skolan - ingen big deal kan tyckas - men saken är den att skolan börjar 8.30 och någonstans måste Nike få vara under tiden. Nog för att jag kan jonglera uppgifter, men att ta med henne dit, tillsammans med Malcolm är över mitt huvud. Jag fick tag i en förstående och snäll pedagog som lovade att Nike skulle få komma tidigare och äta frukost med sina kamrater. Phu. Tackar innerligt för det. Det är inte första gången de räddar mej, dessvärre.


Men lillan hade jag tänkt skulle få hänka, hon tycker det är kul hon. Men. Dagiset skulle hälsa på sin blivande föreskoleklass klockan 9 och tills dess var vi förmodligen inte klar. Så jag fick ringa och höra om hon kunde få komma tidigare hon med. Tankspridd? Moi?!

Jag hade noga avvägt vilken tid jag skulle ge killen sin medicin för precis när den börjar verka är han som lugnast. Ja, det låter hemskt - som om vi drogar honom - men tro mej, utan den skulle vare sej vi eller grabben orkat som vi gör, om jag ska tala klarspråk.

För en gångs skull var vi i tid, till och med lite för tidiga.

Det är annars ett pyssel - att se till att vi inte är för tidiga men heller inte för sena när vi ska på läkarbesök eller så. Det är bra om han får landa nån minut innan det är dags att gå till undersökningsrummet.

I Malcolms journal står allt om hans diagnos och hur det är viktigt att vi får komma in så på pricken som möjligt.

Klockan blev fem-över-halv. Ingen ropade upp. Malcolm var sitt allra coolaste 'jag', medicineringen hade verkat exakt som jag ville. När klockan var tjugo-i och ingen kommit började han spankulera runt och vilja trycka hissknapp. Vi var precis på väg att gå - det är som ingen idé när tålamodet tagit slut för lilleman - när de ropade in oss. Kvart i nio. Då hade Malcolm börjat bli mer skeptisk till arrangemanget men han följde ändå med in. Tandsköterskan frågade om de vanliga sakerna: mediciner, allergier, allt medan Malcolm gjorde små utbrytningsförsök. Hon undrade om vi skulle ta in tandläkaren på en gång. -Ja, det är nog en bra idé, tyckte jag...

Hon kom in och ville kolla lite saker med Malcolm. Och det är då det blir lite komiskt och gulligt. (Tycker jag ialla fall. ) Hon småpratade och frågade om det var något han undrade över när det gäller tänderna. Till saken hör att när man pratar med en Mackan ska man helst skala bort alla onödiga ord och vara så precis som möjligt. Och att fråga om något så abstrakt som tandhälsa är overkill and beyond. Fan flög i mej- som så många gånger förr - och jag trädde inte in direkt. Situationen roade mej lite. Den snälla, välvilliga tandläkaren som tafatt ville konversera en autist som på sin höjd skulle säga "Gonatt! Sov gott! Gla påsk! Det lökta skit. Prröpp" som svar. Sedan förklarade jag förstås - efter en kort minut - att han inte har något talat språk på det viset.

Malcolm var inte samarbetsvillig idag. Han var lite orolig. Jag hade väl inte förberett honom så där jättemycket, my mistake, tror jag överskattar honom ibland faktiskt. Och när vi fått en stel Malle att lägga ner skallen så var han inte så sugen på att öppna truten. Jag fick ta till mitt hemliga vapen och börja improvisera ett kapitel ur "Mamma Mu gungar".. "Mamma Mu smög iväg...osv." När det är dags för Kråkan att sticka ut huvudet ur sitt bo ska jag hålla för näsan och låta som den, med hög röst. Då garvar Malclom så han kiknar i vanliga fall. Tandläkarläge. (Det gäller att släppa all prestige när man är på äventyr med knasluvor) Nu har jag dock använt mej av det vid så många tillfällen - när vi klipper naglar, borstar tänder, går till frissan eller avleder i största allmänhet - så det är inte riktigt lika skoj längre verkar han tycka. Men en liten glimt av garnityret fick tandläkarn iallafall. Framförallt var det hans hörntänder som bekymrade. Mjölktänderna vill inte lossna trots att de nya kommit nästan ända ner.

- Vi skriver en remiss till röntgen på sjukhuset, så kan vi passa på att ta bilder också och se hur det ser ut, menade hon.

Jahapp. Jättebra att det finns möjlighet men jag tyckte det kändes svårt. Gruvar mej för att se killen efteråt, ont i käften och kanske illamåendes. Men så gaskade jag upp mej och tänkte att det fanns värre saker man kan bli nedsövd för och ha ont av. Det är ju inget som är farligt - att bli nedsövd är ju alltid en risk men ändå - han kommer ju pigga på sej ganska snart.

Senare på eftermiddagen fick han sin älskade, efterlängtade ridtur på hästen Lukas och dessutom red de till skogs - som han tjatar om varje gång. "Skogen, skogen!"

På hela taget en mamma-son-torsdag med downs and ups.