Summa sidvisningar

tisdag 30 juli 2013

Englandssemestern 2013

Planen var att vi skulle strecka ner till Göteborg nattetid medan barnen sussade halvgott i baksätet. Jag och maken skulle turas om att köra och vi skulle vara något sega på morgonkvisten men inte helt off.
Jojo.
Ingen sov. Inte en enda minut ens. Alltså hela familjen "dygnade" helt oplanerat och när vi närmade oss Götet var alla sååå sura och griniga. Mackan, Nike, jag och lite maken. De som klarade det bäst var Lillan och Elvis, även om det gnälldes lite från baksätet ibland.
Mackan visade sitt trötta/missnöje genom att knacka hårt på dumma mamma.
Eftersom vi har hyrbil kändes det extra viktigt att ingen "gjorde ifrån sig" i fina Seaten. Som en försiktighetsåtgärd hade vi lagt både lakan och underlägg på sätet. Turligt nog - då kickan inte riktigt hann innan jag kunde huka henne på en mörk parkeringsplats vid hamnen i Göteborg.
Efter att 7/11-killen gjort vår morgon genom att dela ut gårdagens bullar till frukost var det dags att kliva ombord på färjan över till Fredrikshamn.
När vi äntligen checkat in på Scandic the Reef var alla i princip totalt utmattade. Vi somnade som om vi tagit sömnpiller och slaggade till halv nio nästa dag.
Justja; nån idiot (moi)hade lovat bad innan sängdags så det hann vi med åxå.

fredag 26 juli 2013

Nog pjålat om det - nu sticker vi.

Semester. Det frågas artigt emellanåt om vi har semester nu. Så som man spör  när det kallpratas i juli. Nja, vi har nog precis tvärtom nu - semesterns antites. För det är när skolan slutar som vi börjar jobba på allvar.  Dygnet runt ungefär- autister med tonårshormoner, behöver jag säga mer?!
Well, nog pjålat. Äntligen får vi göra det vi suktar efter all övrig tid om året:
I dag packar vi seaten full med kids, kläder, konsoller och andra kanonbra saker att ha. Det är dags för the annual Högdahls roadtrip. Den här gången börjar resan lite i uppförsbacke kan man säga, med en bil som knappt går på en enda cylinder. Vilket är riktigt dåligt har jag förstått. Efter att ha varit "enveten" med försäkringsbolaget visade det sig att hyrbilsförsäkringen vi betalat till i alla år inte varit bortkastade pengar: vi har rätt till hyrbil. Joy!
Småttingarna planerar och packar, jag och maken går omkring och småler; jag tänkandes på att slippa planera krubb och städa  på två veckor, han på att slippa tvätt och ogräsrens.
Autisterna får resan beskriven med hjälp av mina streckgubbar i en så kallad social berättelse. De lyssnar, ler och verkar tycka att upplägget låter toppen.
Nike river ur mins "konst" ur kollegieblocket och sätter upp historien på sitt önskeschema och Mackan frågar efter den husvagn vi alltid brukar bo i när vi drar iväg. Det blir ingen trailer i år eftersom det inte finns internet i de där mysiga vagnarna - något som var väldigt jobbigt för Mackan att fatta i fjol. Nä, istället blir det en kortare bortavaro på hotell. Synd. NOT!

lördag 6 juli 2013

snusfri - till vilken nytta?



När jag blev gravid med vårt första barn var det oerhört efterlängtat. Inte så att vi testat länge, mer en väntan på att mannen ifråga för faderskapet skulle bli redo. Jag minns det som det var igår. Hur jag ringde honom och hur glad han blev. Sen genomgick jag någonslags metamorfos. Klippte av alla naglar, (ville ju inte riva bebisen om nio måndader), slutat att röka hade jag redan gjort, inget nikotin överhuvudtaget, ingen ost, (listeria) ingen skinka , (listeria), ingen fisk, (bly), ingen öl, ens lättöl, ingenting. Vi ville under inga omständigheter äventyra barnet och dess framtid.
Under mamma-,pappa-, barn-kursen minns jag att jag tänkte att de ödslade väldigt mycket tid på själva förlossningen, jag menar ut; kommer ju de flesta. Och för lite tid på det som kommer efter. Barnskrik, sömnbrist, tvåårs-trots och prepubertala nio-åringar.

Förlossningen blev rätt jobbig. Ingen dramatik, men på slutet tog de fram sugklockan. Ja, jag är en quitter...
Omtöcknad av blodförlust minns jag ändå hur maken, tillsammans med barnmorkskan, bar ut Malcolm för att tvätta och lura in honom i den obligatoriska filten och maken sa "Jaha, då är det bara försäkringsfrågan kvar då". (Vi hade krockat med bilen och det var en massa pappersexcersis kvar kring det. Han förnekar dock att han skulle ha sagt så, men jag är rätt säker...)
När så den fulländande lilla bebisen var vår visste vi inte hur väl vi ville honom. Inte så liten, 4135 gram, och med det vackraste nougatfärgade fjunigaste babyhår man tänka sej väckte han beskyddarinstinkten hos oss båda. Frakten från BB var noga planerad så han inte skulle måsta andas in bensinångor i sjukhusgaraget. (Inte för att jag någonsin kände mej redo att ta ansvar för ett sådant litet knytt än mindre ta ut honom i denna hemska, onda värld, men ändå...) När vi skulle gå på promenad såg vi till att det skedde där så lite bilar som möjligt fanns, och jag fortsatte min reglerade kost med avsaknad av nikotin, alkohol och tomater. För tomater och lök förstår ni, det är rena giftet för en baby. Mjölk också. Ajja bajja. Men vi gjorde allting rätt.

När det efter tre- fyra år visade sig att Malcolm inte följde normal utveckling och senare att inte Nike heller gjorde det, och att diagnosen autism med utvecklingsstörning stämplades på dem låg det nära till hands att bli bitter. Faktiskt. När blodprovet dessutom insinuerade att det var en ärftlig defekt skämdes jag som en hund. Jag tror att jag hade skämts mindre om det hade berott på att jag skjutit heroin hela graviditeten. Konstigt nog, för gener är det svårt att göra något åt. Men herregud! Jag var ju perfekt, Niklas också. Då borde väl kidsen bli underbarn? Och det blev de också. Efter sina förutsättningar!
Nu har vi ändå landat. Det är ett tag sen och det tog ett tag, men lika fullt. Lite vingligt och vid sidan av banan kanske, men dna-spiralen snurrar inte alltid som man tänkt sej. Fast det är bara att spotta i nävarna, även om det svider, och se till att det blir så bra som möjligt när man väl taxar in och börjar packa upp bagaget. Jag säger som Hasse Alfredsson i "Fröken Fleggmans mustasch": Det kunde ha vart värre!

Cirkus Högdahl går på tivoli

Vi fick en riktig överraskning med posten häromdagen. Det var en inbjudan för hela familjen att gå på tivolit som är stan under Gatufesten. Det var Gatufestens Sommarfond som abonnerat hela tivolit för familjer med funktionshindrade barn av olika sorter (gudarna ska vet att det finns familjer som kämpar med betydligt värre saker än vi gör). För att de skulle få åka karusell och käka sockervadd i lugn och ro och alldeles gratis. Jag kan inte beskriva hur glada vi blev allihopa, mest de två minsta syskonen men också maken och jag. Förutom det fantastiska att få gå på tivoli och slippa stå i kö, köande är inget för autister, och för Malcolm som inte är ett stort fan av trängsel och mycket folk stök, så var det nog för mej bara att veta att några mänskliga människor hade tänkt på oss! Utan att vi ens behövde fråga. De ser problematiken och tyckte att båda mammor och pappor och syskon, ja alla kring barnet egentligen skulle få denna upplevelse.
De två små var lika speedade som efter obegränsat med sockervadd redan kvällen innan. Det var lite strul med tider som ändrades men vi fick veta det i tid och tackvare skolan kunde vi ändå genomföra besöket. Vi fick med oss en pedagog, lets face it; två tredjedelar av klassen heter Högdahl och med båda borta fanns inte mycket kvar på skolan att göra för deras sommarvikarierande ”mentor”. Så här i efterhand kan jag säga att utflykten inte skulle ha varit genomförbar utan dessa extra händer.
Vi for ner och knallade in på området. En av värdinnorna beklagade att det blivit struligt med tiden och att området inte hade spärrats av som det var tänkt. Men what the heck, det var inte så många andra som valde stekande stan före stranden så det var rätt lugnt.
Vi befalldes av de två små att genast gå till pocorn- pepsi-sockervaddskiosken och där fick vi förse oss med allt vi ville ha och till alla. Total lycka om man är 11, 10, 8 och 5 år.
Vi satte oss i gröngräset och picknickade. Dagbladet var där och fotade och intervjuade de fåordiga kidsen. Nike fullkomligt älskade alla blinkande lampor och svischande karuseller. Vi åkte ett mini-pariserhjul och det var väl sisådär tyckte Nike. Lillari ångrade sig halvvägs upp i blomknoppen och ville hellre skåda åkturen från marken. Det hoppades i borgar och åktes rutschkana.
Vi kastade bollar på burkar, men vann bara hattar och inget fluffigt gosedjur. Nike har ändå sett när Pippi går på tilvoli och kastar på burkar så hon visste precis vad det gick ut på, och är något hon är fenomenal på så är det just att kasta grejer. Oj, som hon gillade det. Jag torskade naturligtvis dit på heliumballonger, stöpta i guld tar jag för givet, 80 kronor stycket.
Sen ledsnade nog kickan och ville kolla in vackra Selångersån. Och tack vare det extra paret händer gick det alldeles utmärkt.
Fast det fanns en som inte lät sig imponeras av balunset. Malcolm.
Han tyckte tivolit var bara ”bah”. ”Herregud, pappa, du måste förstå att inne i In.Gallerian finns minst tre härliga rulltrappor. Vi måste dit! Who needs tivoli?” Han gav sej inte och när far och son fått sin strut med popcorn drog de iväg till gallerian och där var de. I två timmar. Och åkte rulltrappa.

fredag 5 juli 2013

Racerstart

bild.JPGDet sägs att man ska vakna låångsamt, sträcka på sig som en katt och sedan ta sig an dagen. Själv har jag gått från snarkande till jagis runt gårn i nattlinne, vrålandes efter min dotter för att förhindra att hon slänger (ännu mer) sten i grannens fontän.
Under motionsrundan passade sonen den äldre på att micra sig en nyttig frukost: kebabrester. I folie. Fräsigt om man säger så.
Då sticker donnan ut igen men den här gången för att kolla grannkillarna som tältat. Det får man ju göra.
Spolande vatten hörs från källarn. Obra eftersom vi har haft ungefär fem översvämningar på tre år. Någon (barnens far förstås?) har glömt att bryta vattnet i duschen nere.
Kort och en räserstart. Men på plussidan: Mackans toalett är squeeky Clean.