Jag har nyss varit på det fjärde och sista utvecklingssamtalet för terminen. Inför varje sådant har jag haft nån slags posttraumatiskstressreaktion - glömmer aldrig när jag stegade in på Nikes första på dagis och pedagogen med medlidande blick förklarade att det nog vore en bra idé att kolla om fröken inte också hade en diagnos. Detta efter att ha genomgått ungefär halva sorgearbetet över att brollan hade knas på x-kromosomen.Sedan har jag inför varje dylikt samtal haft våndor, nojjor och kollat av med pedagoger och lärare så att inte en kalldusch väntar när vi väl sitter där på kvartssamtalet.
Lättad kan jag konstatera att det hittills enbart varit positivt och framåtsyftande, berömmande och konstruktivt. Både när det gäller knasluvorna - som de har utvecklats genom åren!- och även de två yngsta raringarna.
Jag skriver (i mitt tycke) en blygsam status på facebook om ett lyckat utvecklingssamtal men egentligen vill jag skrika och skryta:
Nike kan generalisera och peka på himlen och teckna/säga "blå! Malcolm vet att älgen bor i skogen och kossan på bondgård. Fatta! Elvis räknar i 6:ans mattebok fast han går i 5:an och Lisa, snart 9 år, pratar och stavar engelska som en infödd. Fatta!
