Summa sidvisningar

torsdag 18 december 2014

Det är vi som är konstiga och ni som är normala

Just nu svämmar sociala medier över av knäckbilder, pepparkaksbakar och rocky road-godis i söta glasburkar med handskrivna etiketter. Sånt kan ju få vemsomhelst att gräva ner sig i Leila-komplexgropen och inte komma fram förrän till påska. Frågan var då vem i piip som gör allt detta? Vad är det för folk egentligen som håller på med saffransbak och drejar egna julkulor?
Det ska jag tala om. Det är sådana som tillexempel.
Vår familj är till vardags verkligen familjen annorlunda. Jag skulle kunna rada upp hur mycket som helst som är medelmåttigt för oss men oerhört exotiskt för andra. Familjen Högdahl består av mamma, pappa, barn, barn, barn, barn. Fyra av sex är normalstörda, två är särskilt sällsynt autistiska. 16-åringen och 14-åringen. Och även om inte alla kan känna igen sig i vårt liv så vet man säkert nån som begåvats med en knasluva.
16-åringen äter bara ost om den är rund och diggar rulltrappor skarpt. 14-åringen lider av getskräck och  vill att allt som ska hända (och inte hända) under dagen eller för all del ett par dagar framåt, ska ritas ner på papper. Kylskåpet måste vara låst annars länsas det och grindar och staket håller rymmarna på säkert avstånd från farliga bilarna och annat spännande. Med mycket, mycket mera.
Så för att kompensera vår knasiga tillvaro gör jag mitt bästa för att överkompensera till de andra syskonen – som ju får stå tillbaka rätt mycket, vilket ger både mej och farsan urdåligt samvete – och därför vräker jag på när kommer till högtider osv.
 Även mitt genustänk som jag var så tvärsäker i innan jag fick barn får stryka på foten. Klart jäntan ska ha rosa och grabben leka med bilar. De ska ju få känna sig så normala som de bara går. De ska få passa in om det så är det sista jag gör.
Så till jul ska här bakas. Problemet är bara att jag är totalt jävla värdelös och blir dessutom stående med 4/5 delar av degen när kidsen sedan länge lämnat pepparkakeland.
Och jag gillar verkligen inte att baka heller. Lik förbenat sätter jag degar som slutar med att 9-åringen får trösta ”det spelar faktiskt ingen roll hur bullarna ser ut, huvudsaken att de smakar gott”.
Lillan älskar knäck så det bara måste vi koka. Och smeten stod på spisen i enochenhalvtimme. Utan tillstymmelse till att vilja stelna. De flöt ut i formarna som en beige äggula trots att de stod på frostig brokvist hela natten.
Det är alltså sådana som jag som håller på. Överkompenserarna.
Nästa jul firar vi på habben – barn och ungdomsneurohabiliteringen – det är vår ambassad. Där är det ingen som höjer på ögonbrynen när Mackan flaxar i glädje över en hissdörr som öppnas och stängs eller när trulig tonårsnike slänger sig på backen i frustration över något obestämt.
Där är det ni som är konstiga och vi som är normala.


söndag 19 oktober 2014

Ett slarvigt men hjärtligt inlägg

Den här helgen går inte av för hackor. Det började med en fredag i kulturens tecken då jag och mycket kär kamrat besökte både vernissage och restaurang efter att ha grattat snubbe på födelsedagen med en bullrig familjemiddag.
På lördag förmiddag kom de två bästa assistenterna och plockade upp M och N för en halvhelg i Hassela på läger för knasluvor av alla de slag. När dagens sysslor var avklarade drog Lillan till en kusin där det skulle sovas över och lördagsmysas, Tolvis gängade upp med sina klassisar och kompisar på den lokala fritidsgården.
Mamman och pappan då? Joru, här vilar inga halta löss så vi fick skjuts av snälla grannen ner till mysig restaurang där det svullades utmärkt fjällröding, zinfandel och efterrätt med kaffedrink.
Sedan knallade vi i väg till konserthuset, en lagom promenad bort och där stod legenderna Hansson de Wolfe United på scenen. Det var långt ifrån halvfullt i publiken men jag tänker inte skälla på vare sig sundsvallsbor som inte kom eller lokaltidningar som inte var där utan bara glädjas åt att jag och snubbe fick oss en sådan otrolig musikupplevelse att vi var totalt golvade efteråt.
Bandet bjöd på alla fantastiska låtar från förr - Iskalla killen, Var kommer barnen in, Existensmaximum - och dessutom en hel del nytt. Snubbe helt tagen av att ha suttit så nära Roxettes gitarrist att han inte kunde kontrollera sig utan utbrista superlativ med jämna mellanrum. I foajen efteråt dök mannen med den speciella rösten upp och vi fick byta några ord. Han var nöjd, den fåhövdade publiken till trots; ”det var som en klubbspelning”. Intimt.
Att vi också hittade käraste faster i en av bänkraderna gjorde inte kvällen sämre. Jag har en ung faster – blott tio år äldre än jag – och det var hon som introducerade detta band på ett kassettband för mig för sisådär en 30 år sedan. Naturligtvis bjöd vi in oss på fika (läs rödvin) hos henne, gräsänka som hon var, och köksbordssmåprat.
När det var dags för tolvåringen att gå hem från gården unnade vi oss en taxi hem och efter sen hundpromenad var en fantastisk kväll till ända. Då plingar det till i telefonen och jag får ett sms. Det är en video på Nike som står och diggar till ”En kväll i juni” framförd av en trubadur, där på lägret i Hassela. Fatta. Knasluvor har det bäst, Lillan fnittrar hos fina kusinen och tweenen har haft en ”skitkul” kväll på fritidsgården. Mamman och pappan somnade mycket, mycket lyckliga.

torsdag 5 juni 2014

Och som de utvecklats sen!

Jag har nyss varit på det fjärde och sista utvecklingssamtalet för terminen. Inför varje sådant har jag haft nån slags posttraumatiskstressreaktion - glömmer aldrig när jag stegade in på Nikes första på dagis och pedagogen med medlidande blick förklarade att det nog vore en bra idé att kolla om fröken inte också hade en diagnos. Detta efter att ha genomgått ungefär halva sorgearbetet över att brollan hade knas på x-kromosomen.
Sedan har jag inför varje dylikt samtal haft våndor, nojjor och kollat av med pedagoger och lärare så att inte en kalldusch väntar när vi väl sitter där på kvartssamtalet.
Lättad kan jag konstatera att det hittills enbart varit positivt och framåtsyftande, berömmande och konstruktivt. Både när det gäller knasluvorna - som de har utvecklats genom åren!- och även de två yngsta raringarna.
Jag skriver (i mitt tycke) en blygsam status på facebook om ett lyckat utvecklingssamtal men egentligen vill jag skrika och skryta:
Nike kan generalisera och peka på himlen och teckna/säga "blå! Malcolm vet att älgen bor i skogen och kossan på bondgård. Fatta! Elvis räknar i 6:ans mattebok fast han går i 5:an och Lisa, snart 9 år, pratar och stavar engelska som en infödd. Fatta!