Summa sidvisningar

måndag 31 januari 2011

Alla dessa frågor...


Ni som bävar för Blommor och bin-snacket hör upp.

Det kommer funderingar titt som tätt här hemma. Jag tycker jag är rätt odramatisk när det frågas om hur barn blir till och var de kommer ut egentligen. Vissa i barnaskaran är väldigt tävlingsinriktad och väl medveten om att det handlar om ett race.

Det är inte det som är problemet.

Nog kan jag utan att rodna allt för mycket svara på vad som stoppas in var och så vidare, det är när frågorna blir mer djuplodade som jag får tunghäfta.

"Var det jobbigt att ha två autister innan vi kom?" Är det vanligt med autister eller vanligare med inte auatister?" "Varför blir man autist?"

Jag har till och med fått frågan "hur kan det komma sej att inte jag blev autist?" (inte i så formulerat kanske men med samma innebörd.)

Jag svarar så gott jag kan och säkert helt åt helvete ibland. Samtidigt som ett dåligt samvete mol i lillhjärnan eller var nu samvetet sitter; jaha, jag har förmedlat att de två stora syskonen bara åsamkar arbete och är jobbiga.

Egentligen spelar det väl ingen roll hur jag än försöker förklara rent praktiskt med gener som går bärsärk, huvudsaken är väl att de ser att jag tar mej tid att förklara väl? En dag kommer de att bli bryskt medvetna om vad som är vad, liksom.

Och till mina älsklingar som i framtiden kommer att kunna läsa och förstå det här vill jag säga: Det bästa som hänt pappa och mej är ni. Alla fyra.

Det bästa som har hänt pappa mej är att få två autister . Det har lärt oss så mycket om livet och vad som betyder något.

Det bästa som har hänt pappa och mej är att få två barn som inte är autistiska utan är precis så vanligt annorlunda som alla andra barn. Det har gett oss så mycket glädje och värme att ni aldrig kan ana.