Summa sidvisningar

fredag 1 oktober 2010

Nike går till doktorn



När barnen var små och diagnosen ny, gick vi på barn- och ungdomshabiliteringen en eller två dagar varje vecka för att lära oss, att lära dem saker. Enkla saker som att peka, leka fundamentala lekar till exempel att mata docka eller plocka upp en gaffel på begäran.
Vi fick den fantastiska möjligheten att träffa Örjan Svan. Han är den som är bäst i Sverige, vad jag vet, på den sk Lövaasmetoden, kbt - kognitiv beteendeterapi som det kallades då, numera tror jag mest man säger bt - beteendeterapi. Han lärde oss så otroligt mycket om hur en autist funkar. Deras svårigheter att greppa abstrakta saker och att de gärna tar saker och ting bokstavligt. Om man frågar "Kan du släcka lampan?". Svarar de kanske "Ja". Men inte släcker de lampan. De svarade bara på frågan om de kunde släcka lampan. Ingen sa något om att den skulle släckas. Typ. Mitt favoritexempel är "Mjölken är sur. Den har gått ut". "Var är pappa?" "Han har gått ut." Jaha, är han sur?"
Tyvärr hade vi rätt nyligen fått "autisdomen" och jag var nog lite för tagen av det faktum att våra två fina ungar hade den där mytiska diagnosen för att tillgodogöra mej all Örjans kunskap då, och nu i tider av neddragningar får vi inte träffa honom alls. Synd, för han är sannerligen en inspirationskälla. Tur som tusan att skolans personal får regelbunden handledning och individuell coaching av honom!
Jag kan sakna habbenbesöken även om det såklart är förtröstansfullt att vi inte behöver de längre. Men vi får ialla fall gå dit en gång om år per unge för att träffa läkare med spetskompetens inom neurospykiatrin. I onsdags var det dags för lilla stora fröken.
De här gynnarna reagerar så olika på saker som är okända och Nike visar sin osäkerhet genom att fnissa och garva, lägga sej ner eller leva rövare. Malcolm vill bara fly och snyftar, han.
Vi drog iväg ialla fall Nikekike och jag. Något misstänksam var hon, trots att vi läst min egenhändigt skrivna bok "Nike går till doktorn". Jag vet inte riktigt hur man gör en socialberättelse men jag gör så gott jag förstår. Det går ut på att man berättar, i bilder vad som ska komma att ske inför speciella händelser.
Vi stegade in på habben och Nike kände igen sej, trots att det hunnit gå ett-och ett halvt år sen sist vi var där sist.
Hon ville ställa av sej skorna i den lilla hallen och klättrade glatt upp på inomhusklätterställningen. Läkaren kom och han hade med sig en allmänläkare under praktik. Vi gick in i ett undersökningsrum anpassade till såna här speciella kids. Kan man tro. Men de hade inte räknat med outsidern Nike Högdahl. Vi stängde dörren, men öppnade den igen för en person saknades, psykologen. Nike såg sin chans och älgade iväg bortöver korridoren. Och jag efter, precis som hon förväntat sej. In i ett rum med sådana där ribbstolar efter väggarna och där gick hon lös. Klättrade och hoppade och fnissade allt hon kunde.
Jag höll mig nollställd, tog flickan vid handen och gick tillbaka till farbror doktorn.
Ett bord stod dukat med kritask och papper. Nike älskar pennor i pennställ och kritor i kritaskar. Att få ta en grabbnäve och bara kasta iväg. Sagt och gjort. "Låt henne vara bara". Sa läkar'n. Så då gjorde jag det. Och Nike slängde snart kritorna all världens väg. Ut genom dörrspringan på den numera låsta dörren flög de. Och efter ett tag plockades kritorna upp. Av läkarn. Men Nike var långt ifrån färdig med att visa sitt missnöje över att vara där och det tog inte många sekunder innan hon bytt fokus och började riva sönder skyddspapperet på britsen, lika fnissande som förut och med glimten i ögat. "Hon söker uppmärksamhet", sa doktorn och det är nog precis på spiken det. För uppmärksamhet får hon ju, man måste rycka ut när hon för femtielfte gången häller ut allt mjöl eller äter tandkräm. "Hur klarar ni egentligen vardagen?" undrade läkarn, och fortsatte: "Vi har ju kört BT ett tag nu, kanske det vore dags att prova medicinering?". Och jag blev lite ställd. Men lättad ändå. Vi har aldrig funderat över om hon också skulle vara betjänt av lite lugnande medicin. Men när vi stannar upp och tänker efter, så visst har hon sina krävande sidor. Och än en gång, främst kanske för de minsta syskonens skull, så de får lite lugnare, och för att tona ner hennes stereotypa stimmande, men såklart också för vår skull, kanske det vore värt att prova. Så nu får även Nike yttepyttelite neuroleptika.
Nike äter ogärna piller, så hon har aldrig ens käkat penicillin och effekten var omedelbar. Samma dag som hon fått sin första halva tablett insmugglad i en maräng brann hon av på vår säng före halv nio. Det innebar att vi kunde läsa gonattsaga och få en stunds nedvarvning med de minsta utan att lilla söta Nike skrattade och ville nypa oss. Det är det jag och maken måste ha i åtanke när vi funderar över rätt och fel med medicin...
Ps: Ett paket cornflakes hann hon dock hälla ut innan John Blund: )