Summa sidvisningar

tisdag 8 oktober 2013

"You are a very brave woman", sa hotelltjejen.

Semestern i England var alldeles underbar men/och med inslag av - ska vi säga -_ meningsskiljaktigheter. Vi gjorde så mycket skoj och inte minst de två yngsta familjemedlemmarna hade a ball i framför allt Scandic the Reef i Danmark men också i lyxhytten på båten över till UK. De hade en egen hytt tillsammans med pappa och jag och storbarna delade. Som vi mös, svullade och umgicks.
Väl över pölen så checkade vi in på ett (i våra ögon ialla fall finfint)  Holiday inn i Milton Keynes och även där kunde Smått och Småtta stänga dörren om sig och slippa storasyskonas tjoande om de ville.
Vi shoppade lite, åt mycket och gjorde det tillsammans - behöver jag säga att vi gillart?

Men när man åker på vacation med två autistister krävs det också en hel del av alla inblandade: mamman, pappan, småsyskon o c h knasluvorna. För hur mycket de än älskar att vara på resande fot så blir intrycken många och vardagsrutinerna slängs överbord på DFDS seaways typ. Och då kan systemet överhettas med ett och annat utbrott som följd.
Ta till exempel när jag, Mackan och Lillan skulle slinka in på ett Toys r us för att kolla på leksaker och kanske komplettera hennes Monster high-samling. Övriga familjen ville hellre vänta i bilen; Nike hatar att handla (är hon verkligen min dotter?) och Elvis har vuxit ifrån leksaker för länge sen. Pappan är som han alltid varit - snål/ekonomisk.
Vi andra stegade in och Malcolm gjorde mycket klart för mej vad han var ute efter; "Jipp,Jipp" och "Gjisen". Alltså en batteridriven vovve och en gris för den som inte är insatt...
Jag sa att javisst, du ska få en jipp,jipp och en gris. Och killen studsade runt i affären för att leta efter tocke.
Men så klart fanns det inte en enda av nån enda. Men Lillan hittade det hon ville ha och vi ställde oss för att betala.
Malcolm tänkte icke acceptera att vi lämnade affären utan vare sig jipp eller gris och började låta mej förstå det. Genom att sparka, slåss, bita och klösa. Kön ringlade längre och längre bakom oss medan jag försökte betala, se oberörd ut samtidigt som han karvade i skinnet på min arm så det blödde. Släppa hans hand var uteslutet så det vara bara att försöka hålla god min fast ja, det sved något.
Mest synd var det dock om lilla fröken som tyckte att storebror var ett riktigt arsel.
Men när lilla knasbollen i bilen började snyfta och säga "mamma, plåster, sjukhuset" var det bara att försöka få honom att tänka på något roligare och pappa fick sjunga om kiss och bajs tills gossen kiknade av skratt istället.
På kvällen var det dags för det obligatiriska badandet i hotellpoolen men varken pappan eller Mackan var särskilt badsugna så jag tog med mig småttingarna och Nike. Här skulle busas. Det är en välsignelse att de mindre barnen börjar växa upp och klara sig mer och mer själva, alltså kunde jag utan vidare ha ansvar för tre ungar i den lilla bassängen.
I England får man dessvärre inte hoppa från kanten - vilket är typ det enda som intresserar Nike förutom att dyka i vad som verkar vara evigheter. Jag fick alltså passa henne som en hök så att inte poolvakten skulle komma och tillrättavisa oss.
Och som den tonåring hon är sket väl hon i det och började klättra upp för stegen längs kanten. Och jag efter för att försöka stoppa. Då vänder hon sig blixtsnabbt om och ger mej en dansk skalle så jag nästan ser stjärnor.
Pooltjejen - som också är receptionist - kommer fram och frågar hur det gick.
Jag svarar att det gick bra och att Nike är autistisk och dessutom van att få hoppa från kanten.
Tjejen är mycket förstående och berättar att hennes bror också har autism. Hon säger att "you r lucky to have these two aswell" och menar småttingarna.
Sedan säger hon med eftertryck "You are a very brave woman". Det har aldrig någon sagt förut till mig. Jag blev faktiskt riktigt stolt och sträckte på mig. Tammefan jag är nog rätt modig ändå!