Summa sidvisningar

onsdag 29 mars 2017

Malcolm Ramsey

De ramlar in så där vid tretiden på eftermiddagen. Och då gäller det att vara med för här går det undan. Om kulskåpsdörren (blev kulskåp istället för kylskåp i hastigheten men det är så passande att det fick stå kvar) inte är låst ryker det mesta som går att äta redan innan dojjorna är avtagna.
Malcolm är en känd gourmet sedan tidigare och häromdagen kom han över en nästintill osprättad hushållsost. Till det serverade han sig själv ett paket obesudlat Lätta och smygnjöt denna kulinariska anrättning innan jag hann fatta halv7.
Efter upptäckten karvade jag bort det som såg ut att vara en sorkangripen del av osten och lät biten ligga på diskbänken medan någon annan eld skulle släckas, typ. Som att Nike ostört försökte förse sig med kex från skafferiet, som inte heller var tillräckligt bommat och låst.
Eftersom vårt skafferisystem bygger lite grand på dominoprincipen så trillade en burk grillkrydda ut. Burken var av glas och resten är som man brukar säga historia.
Medan glutamaten sopades upp fick Malcolm en ny receptidé och förhöjde den annars lite väl milda hushållsostsmaken med resterande krydda och smet till sitt rum för att ingen annan skulle hinna före och börja gnaska.
Jag vet inte alltid om jag ska skratta eller gråta när det verkligen går i 180 och jag helst vill köra 25km/h.
Men så kommer jag på unge herr Högdahl förnöjsamt upptäcka att ketchupflaskan fortfarande står kvar efter hamburgermiddagen och inte nog med det; det fanns även ett par färsbitar kvar där.
Jag smyger i köksdörren och hör hur han mumlar "Jag heter Leif. Nalle Phu. Honing" samtidigt som han klämmer ut en halv flarra av tomatsåsen på den kalla biffen och är skit nöjd. Då går det ju inte lipa ju. Tvärsom.

onsdag 22 mars 2017

Ensam mamma sover. Och äter.

Ingela Högdahls foto.

I helgen hände något historiskt - nästan alla Högdahlare var ute på äventyr. En sov hos kompis, en annan drog till spelpolare långt ner åt hottahejti med fadern och knasarna öppnade Mora Träsks vårturne i Ö-vik med assisar. Kvar i kåken blev jag - inte allt för nedstämd om sanningen ska fram. En hel fredag in blanco utan att någon funderar över vart vi har mjölken nuförtiden eller om det finns rena strumpor och i så fall vart.
Så ni må tro att jag var uppspelt. Jobbade på bästa extraknäcket ever - p4 Västernorrland - och sen hade jag bestämt träff med kompis från förr. Jätteförr, vi snackar högstadium. Sen tänkte jag mej en lyxig pizza från en av vita guiden restaurangerna i stan och ett riktigt mustigt Amarone till den. Kanske kolla romcom och gå långt med vovven. Lördagen ville jag spendera slowshoppandes, eventuellt måla om vardis. I alla fall damma ur bokhyllan och äntligen sortera i skafferierna.

Messades med kompis och vi skulle träffas vid rulltrappan i gallerian klockan halv 1. Jag var punktlig men min annars så ordentliga vän dök aldrig upp. Inte 20 i 1 och inte kvart i. Messade igen. "Jag paxar bord". Tumme upp tillbaka. När klockan var närmare 1 beställde jag in och ringde upp. Lite orolig faktiskt. "Va!? Var det i daag?! sa hon. "Trodde vi menade imorrn".
Jaja, räksalladen var god och halva fredagen fortfarande oskriven.
Jag åkte hem, packade det sista inför knasluvornas utflykt innan assisarna skulle komma.
Efter halvlång prommis med dogge stod jag i valet och kvalet mellan att hämta hem den där lyxpizzan eller laga nåt. Då jag fick syn på en halv korv med den ljuvligaste pölsan som Nike lämnat efter frukosten i morse ( jo, hon äter gärna pölsa till fulle). Så fick det bli: micra på en pölshalva och så röbetor till. Och en stor stark. Det är vad jag kallar fredagsmys.

Vid 22-tiden bredde jag ut mig i sängen och somnade som en jättebebis.
Lördagen spenderades mest i tvättstugan och nu har alla fräscha täcken och kuddar. Sen investerade jag i en flickdröm (eller en medelåldersdröm) nämligen en sån där visp som står i ställ. Här skulle bakas semlor och mellomysas med lillan. Till middag planerade jag enchiladas med kyckling och guacca, Det tilltänka brödet hade dock tydliga inslag av penicillin så jag fick rota fram ett alternativ. Och gott blev det! Båda. Mello recenserades i soffan, popcorn poppades och läsk läskade.

Söndagen ägnades mest åt att invänta medlemmarna en efter en. Och som de verkar ha haft det! Knasluvornas glädje över att få se sina allra största idoler: Mora Träsk måste värma även det mest svårflörtade hjärtat. Och killen som fick umgås med sin gamla gamerfriend har nog inget att klaga på, lillan som fått sova över och dessutom hänga på lekland i flera timmar.
Och så jag som fått....göra inte ett pilleskit.

torsdag 2 mars 2017

Det ringde på fasta telefonen

Jag minns fortfarande min lekisfröken, som det hette då. Susanne hette hon och hade platåskor och tog hand om mej när jag åkt pulka lite väl fort i gupp och tappat andan på en friluftsdag för ca 100 år sedan. Vi pratar förstås sjuttiotal.
Men jag betvivlar att hon minns den rödhåriga, fräkniga flickan i pojkfrisyr och med brun plyschdress. Många ungar hade de att passa på den tiden.
Så när det ringer på fasta telefonen hemma i kväll från ett okänt mobilnummer blir jag minst sagt överraskad när kvinnan i luren presenterar sig som K.... och det visar sig vara Malcolms före detta dagisfröken. Mackan fyllde alltså 18 år förra året och det borde vara typ 12 år sedan han slutade där.
K ringde för att berätta att "hon haft ett sådant fint möte med en fin kille i dag". Hon och hennes man varit på Stadshuset och där lade K märke till ett bekant ansikte.
"Jag tycket det var så likt Malcolm och blev tvungen att fråga killen som var med om det var han". Och det var det. Malle och en del av hans klass var ute på samhällsorientering och gick runt i stan för att kolla på viktiga platser.
Hon hade ropat på honom och då hade han vänt på klacken och kutat fram för att ge en stor kram. Klart han kände igen K! Som de kämpat och tränat under förskoletiden, hon, han och S - en annan fröken. Plus många fler på dagis, som fanns där under den första tiden efter diagnosen.
"Jag blev så glad och tänkte att vi gjorde nog ett ganska bra jobb ändå".
Om de gjorde! Och inte bara med Malle, sedan dök ju nästa knasluva upp från Högdahls, att sätta tänderna i. Nikekike.
Och jag kan bara instämma, bli rörd och så inihelvette tacksam över den grund som dessa kvinnor lade för våra knasar. Aldrig något knorr över dessa otaliga träffar på habben, alla nya övningar, alla utbrott, sammanbrott och otack(från knasarna då).
Men alla dessa framsteg - babysteps men ändå - glada och givetvis oerhört charmiga ungar måste ha kompenserar för allt slit.
Och jag blir lite tjock i halsen när jag förstår att "fröknarna" faktiskt också minns och har tagit intryck av de två grynen.
Jag misstänker som sagt att Susanne inte kommer ihåg mej. Hoppas, nästan :)