Summa sidvisningar

onsdag 29 juni 2011

Att sälja en lägenhet



Vi köpte som sagt kåk. Det tog en massa år av vojne och vi blev överbudade gång efter annan. Men tillslut slog vi till. Då återstod bara bestyret med att försöka sälja en lägenhet. Let the show begin, dags för visningar.

Från början skämdes jag alltid och förklarade alla konstigheter med vår lägenhet. "Ja, jag vet men vi har två autistiska barn så därför är det haspar både här och där..." Och så vidare. Och det tar på kan jag lova, att utlämna sådana intima saker för främlingar gång på gång. För varje gång trodde vi ju att det här var presumtiva köpare.

Som vanligt sprang lille M omkring och "yh,yhyh":ade på sitt guturala sätt medan lilla N gick med fingrarna i örona, tuggandes på en napp. Elva år gammal.

Och så vi då, som försökte se svala, leende och pålitliga ut däremellan.

En dag kom en eventuell köpare som själv har ett funktionshindrat barn. Och då åkte axlarna ner på både maken och mej. Den personen blev impad över att vi inte hade låsta garderober och berättade att när de skulle sälja sitt hus så åkte den ena partnern ut med barnet i fråga för att denne inte skulle hinna stöka till det för mycket efter deras "sälja-städning". Och då blev jag en annan Ingela. Inte en ängslig ursäktande människa utan avslappnad, off gard och naturlig.

För jag har alltid känt skam över att jag inte kan hålla ett spotless hem, och undrat vad det är för fel på mej? Men jag har insett att när andra lägger tid på att putsa lister och damma prydnadssaker håller jag som bäst på med att försöka undvika att somliga toalettdyker eller river ur skafferiet. Tur man inte har lagt ribban så högt.

För hur brukar det stå på bonaderna? "Hellre lite skit i hörnorna än ett rent helvete". Amen to that.