Summa sidvisningar

måndag 11 oktober 2010

Vi sover över på varsitt håll


I helgen har vi haft en helg utöver det vanliga. Malcolm och Nike har bott på kortis i två nätter på raken. Och vi var bortbjudna till två av våra allra käraste vänner. Det var bestämt sedan länge att vi skulle sova över med de två minsta. De leker hur bra som helst med kompisarnas barn. Jag jobbade stenhårt med mej själv för att vi verkligen skulle göra slag i saken nu när det faktiskt passade så bra att stanna över. De bor strax utanför stan och visst ville vi ha vin till maten den här gången. Sagt och gjort, vi ställde bilen.


Vi var alla lika spända tror jag, stora som små. Småttisarna planerade i vilkens rum de skulle sova och allt de skulle göra. Det var en stor grej för hela familjen. Malcolm och Nike undantaget kanske... Malcolm gillar att åka till "byttan" som ha kallar korttidsboendet, så han var sitt vanliga glada jag. Nike däremot har lite att invända när hon ser vartåt det barkar. Det vill säga mot kortis. Hon skippar småsnacket och går direkt på de stora gesterna med tårar och protesttjut.

Väl framme på kortis och ställt inför fullbordat faktum är det som att stänga av en kran. Nästan. Klart hon gnäller lite, för vi ska minsann veta att hon helst av allt vill ha en skön helg hemma som vanligt. Men jag tror de har det alldeles utmärkt där, och framförallt vet jag att de inte skulle ha uppskattat att vara hos mammas och pappas vänner i ett främmande hus. Det skulle aldrig gå! Nike skulle nog inte ens bemödat sej med att kliva ur bilen och Malcolm hade gjort seriösa försök att rymma sin kos.

Och gud så vi njöt när vi väl installerat oss runt köksön medan värdinnan och värden lagade mat, försåg oss med förrätter, bubbel och massa babbel.

Våra barn och kompisarnas ses inte så ofta, men det spelar ingen roll, när de väl gör det är det som om det var igår. De tar bara upp tråden och fortsätter leka.
Det blev uppesittarkväll och sova på madrass tills vi vaknade av oss själva, nästan. Bara en sån sak. Lägg till frukost som på finaste hotell till en sprakande vedspis och jag är i himlen.

Sedan tog vi en höstpromenad med hunden. Det blev dags att åka hem och jag hade lite svårt att greppa att storbarna skulle sova borta en natt till.

Så blev det ialla fall, och när det väl var måndag eftermiddag och dags att hämta hem dem från skolan längtade jag nåt fruktansvärt.

Det är viktigt för både Nike och Malcolm att veta att de ska få komma hem och vad som ska ske innan de får åka hem. Det vill säga att det finns ett tydligt bildschema med alla aktiviteter däremellan.

När de protesterar å det högljuddaste över en promenad kan det vara så enkelt att de inte förstått att de faktiskt ska få gå hem efteråt.

Vi var nog lika glada alla tre, tror jag när plockade upp doun på skolan.
Och jag ägnade måndagkvällen åt att överkompensera mammaskapet med den godaste middagen och det vräkigaste kvällsfikat och bytte film och spel och servade utan ett enda "vänta". Båda två verkade helnöjda över att vara hemma och ordningen var återställd när Malcolms glada tjut hördes från hans rum igen. Nike visade sitt gillande och var superkramig och tankade lite genom att somna nära. Varmt och/men mysigt!