Summa sidvisningar

söndag 13 mars 2011

Teletubbies for ever?



En känsla av vemod sveper över mej när jag står och bläddrar bland Teletubbiesfilmer och Karlsson på taket-dvd:s. Det var ju inte så här jag hade tänkt att det skulle bli. Att min tioåring fortfarande föredra bebeisfilmer framför Idol.

När vi började gänga , jag och min tilltänkte, hade vi som alla andra en hint om hur vi ville att framtiden skulle bli.

Och ingenstans hade vi lagt in två autister.
För 19 år sen, när vi stod utanför krogen efter stängningsdags, lagom rund under fötterna, och diskuterade barn eller inte, kom aldrig frågan upp om hur det skulle bli om något gick snett i tillverkningen, så att säga.

Och tur är väl det. Jag brukar tänka på det ibland, när jag hör om unga, eller par som nyss träffats, som inte kan sjå sej med att skaffa barn som om det vore en juste accessoar.

Alla, maken och jag inte undantaget, tar för givet att det ska gå felfritt och på räls när två blir tre. Eller fler.

I ett förhållande kan det gå på två sätt,tror jag, antingen svetsas man samman eller så slår utmaningen in en kil och man splittras. Maken och jag är lyckiligt lottade och har kommit varandra närmare. Att vi dessutom hade lyckan att få två barn till är mer än vad man kan önska sej.

"Vad jag är glad att vi skaffade den här filuren" sa maken bara häromdagen, när han stod och såg vår lilla sova. Och det har betytt otroligt mycket, att vi vågade "skaffa" två barn till. De två utan diagnos är vår fot i ett normalt familjeliv med allt vad det innebär av läxläsning och schlagersånger på you tube.
Och alla fyra är det bästa som någonsin hänt mej och om jag kunde, skulle jag inte ändra en enda sak!
Det klassiska; om man fick lägga sina prövningar i en säck med alla andras, skulle jag plocka upp varenda en som är min igen, det håller.