Summa sidvisningar

lördag 11 december 2010

Weekenders


Det var ett tag sedan vi took this show on the road men nu fick vi äntligen ändan ur och drog till Stockholm ett par dagar.
Och de två autisterna var verkligen redo. I flera veckor, ja månader, har både Malcolm och Nike tjatat på sitt eget lilla sätt om "tellet" (hotellet enligt Malcolm) och Nike har tagit varenda båtbild hon kommit över och tryckt den under näsan på mej. "Jag vill åka båt, fattaru?" Till England företrädelsevis då.
Så när dagen D äntligen infann sej och en kompromissresa till huvudstaden var i sikte var de på G kan man säga.
Nike hämtade strumpor, två olika, som hon ville ha hjälp att ta på och sedan kvickt i vinterstövlarna. "Så. Då sticker vi". I övrigt endast iförd trosor.

Malcolm skuttade hela förmiddagen och gjorde ett utbrytningsförsök när fadern skulle köra fram bilen för packning.
Och sedan har de varit så lugna och tillfreds. I 40 mil! Inte ett ljud, inte ett bråk inget orosuttryck what so ever. Malcolm som inte tål när vi stannar för att tanka ens ivanliga fall sa inte ett ljud när jag skulle springa på än den ena än den andra affären under resans gång. Kiss- och hamburgerpausarna gick geschswint. Det två minsta började redan när vi svängde ut på Landsvägs Allén. "Är vi framme snart?".
Sedan ska då alltså familjen Bulleråbång samsas på 25 kvm och dela sängar med varandra.
Det brukar alltid vara minst en rejäl sammandrabbning, antingen vid i- eller urpackning av bil eller när vi precis ska installera hela cirkusen. Det har hänt att jag fått stänga in mej på toa för att Malcolm vill att jag minsann ska få för något han inte samtycker om.
Det har hänt att vi får hålla honom för att han inte ska skada sina syskon, om han blir för frustrerad över nåt, som vi inte alltid förstår...
Men inte den här gången.
Och då var det ändå ett hotell han knappt kan känna igen. Eller kanske just därför. Hans kära Barnens Hus-rulltrappa fanns inte i närheten och frestade.
Inte ens när poolbadet dröjde och de två minsta efterlyste bad insisterade Mackan. Nike däremot hade ett och annat att säga och hämtade pappas badbyxor, tog fram sin egen bikini och tittade uppfordrande på oss.
Vi gör ju inte samma saker på våra utflykter som andra familjer kanske gör. Vi kan inte gå på Skansen eller så.
Nä, vi åker till Barkarby och går på Toys r us: ) Malcolm älskar det, Lisa och Elvis likaså. Men Nike...Oh no! Hon får teleskoparmar och blir lealös och fjäderspänd om vartannat. Hon gillar inte alls att vara på leksaksaffärer. Eller någon affär för den delen. Men vi placerar 40 kilo 10-åring i kundvagnen och gör det ändå.
På kvällarna pallrar vi upp gillrar med stolar och väskor för dörren så ingen ska kunna smita utan att vi hör det.
Bara ett enda misshap har vi haft denna lilla trip och det var när Nike fick tag i den nyinköpta blå, Byggare Bobtandkrämen på morgonen och lycklig tryckte ut en rejäl sträng. På den ljusbeiga, heltäckande mattan. Vi gnussade och blötte och städet hade strött ut något slags pulver när vi kom tillbaka efter vår dagstur.
Men som Karlsson på taket skulle ha sagt: Det är en värdslig sak.