Summa sidvisningar

söndag 29 januari 2012

Gott nytt år!

Nyårsaftnar brukar se likadana ut varje år hemma hos oss. Antingen sover de stora barnen eller så skiter de i fyrverkerier och surfar vidare på sina datorer, medan småttingar tycker det är väldigt spännande att få vara vaken så sent.
I år (i fjol) skulle vi fira första nyårsaftonen i lilla huset, för första gången. Och efter lite övertalande hade jag också lyckats att få mor och far att lämmna trygga vrån och komma på middag.
Vi steg upp vid halvsju-tiden och gjorde undan frukostbestyren. Sedan tog jag fram storsopen för att bokstavligen röja så att hemmet skulle bli något sånär anständigt. Och då bortser jag från finlir som att putsa en spegel så det går att se sig själv genom den och dammiga bokhyllor. Nä, golv, kök och toalett var mitt fokus.
Men jag hann inte så långt ens.
Bäst jag föste ihop smått skit från under sängar och gamla bananskal ur gömmor - hörde jag ett svagt piiip. Det tog mej ett par sekunder innan jag fattade att det var brandvarnaren och ytterligare ett par innan det stod klart att det kom från källaren. I köket såg jag hur det puffade rök från källarvåningen. Panik. Där nere bor nämligen Malcolm - efter att det visat sig helt omöjligt att han skulle dela rum med sin storasyster. Men han trivs alldeles förträffligt där nere trots att det är kraftig "sunkig gillestuga-varning".
När jag kom ner tittade jag mot älsklingens rum till vänster och såg eld och rök välla ut därifrån. Jag skrek i chock och och ångest "Malcolm!" Till höger om mej - utanför tvättstugan - stod vår kille och tittade in mot sitt härbärge. Där inne brann det för fullt - alla hans mjukdjur och mr Bacons smalt till oigenkänlighet.
Jag ryckte tag i killen och sprang upp, ropade på Niklas att han skulle hämta vatten för det brann hos Mackan. "Ring brandkåren", sa han tveklöst. Och det gjorde jag. Medan jag pratade med SOS försökte jag lugna lillan som var utom sig av chock. "Kolla här om hamstern har fått nån mat och så klär du på dej". Typ, tror jag att jag sa.
Maken sprang ut ur huset och in i garaget för att köra ut bilen. Jag klädde på barn och försökte få lillan att sluta gråta. När vi satte oss i bilen hade polisen redan kommit och konstaterat att det inte gick att släcka med deras fisiga brandsläckare. Kort därefter kom det ett antal brandbilar och en ambulans.
Malcolm var jätteorolig och nöps och slogs - inte så hårt men han markerade att han inte uppskattade situationen.
Vi for därifrån och lät proffsen sköta resten.
Ingen av oss - inte Mackan heller som tur var - hade dragit i oss farligt mycket rök och ingen av oss hade blivit skadade. Och när vi konstaterat det hade det inte spelat någon roll om så hela huset hade brunnit ned.
Turligt nog klarade det mesta sig bra. Förutom sakerna som var i killens rum - de var bara att slänga.
Så nyårsnatten firade vi på hotell - tack Folksam - till barnens stora glädje.
Och när jag och maken skålade in det nya året med champagne i tandbortsglas på ett hotellrum kändes som om vi hade vunnit högsta vinsten: hela gänget intakt!