Summa sidvisningar

torsdag 19 december 2013

Be careful what you wish for

Jag har fått förmånen att fläka ut mig och familjen i en månadstidning minsann, berätta om livet innan och efter diagnoser och KBT bland annat. Perfekt i mina blygsamma ambitioner att sprida the knas-Word. Det innebar att en fotografstackare också skulle komma och försöka fånga hela hopen på en och samma bild, där vi också gärna ville se så hyfsade ut som möjligt.
Hon kom en stund innan kidsens hemkomst, för att porträttera undertecknad först, och sedan skulle vi ligga som en enda härlig familjehög på dubbelsängen. Som för övrigt står i vardagsrummet eftersom vi har minst ett rum för lite.
Jag blev förstås sketsnygg (har inte sett resultatet men utgår från att de har finfina fotoprogram på den blanka tidningen).
Ja, men så landade skolskjutsen och tonåringarna gjorde sin vanliga bullriga stampeed till entre.
Normala autistföräldrar skulle förstås ha förberett med schema och bilder inför kommande fotosession men what the heck. Chock effekten tänkte vi och föste in både teens och motvilliga tweens "Jag viill iinte va mä på nån bild" till den riggade studion i vardis.
Och så sladdisen Gustav förstås, skulle vara med - jack russelblandisen som blott är tre månader slamsig. Det gick från bad to worse. När Nike började protestera högljutt tog jag till Pippi-bajskorvsången och lyckades tillfälligt vända vrål till garv.
Glädjen höll inte i sig så länge och det är tur att digitaliseringen av samhället gjort det möjligt att bränna av tjohejsan många bilder på nåra sekunder. För är det nåt inte Mackan tål så är det syrrans klagoskrik, så han fick tag i ett knä och försökte nypa till - varpå tjuten eskalerade och snart hade både smått och småtta flytt fältet in på sina rum med en dörrsmäll.
Sedan drog resten av ungarna, pappan och snart var det bara jag och Gurra kvar på sängen.
"Det får gärna vara lite kaotiskt", lät det i fotobeställningen. Säga vad man vill men the Högdahls levererade där i alla fall.