Summa sidvisningar

lördag 23 april 2011

Ingen walk in the park men ack så härligt




Medan pappan for till landet med farfar och Mackan för att hämta ner sin mc tänkte jag öva "gå och handla, sen till lekparken" med storasyster och lillasyster. Vi började på favoritaffären för den mindre - Toys 'r us.
Det är bara att nollställa sej själv och låtsas som om det är vardagsmat och ingen big deal. Nike hatar nämligen att gå i leksaksaffärer, stackarn för det gör vi rätt ofta på våra semestrar. Vi stegade in och lillan tog sikte på Littlest petshop-hyllan. Där kan hon stå och välja i en halvtimme om hon får. Det kan inte Nike. Efter ett par minuter började hon låta mej förstå att det var boooring och ville vidare. Vi gick till Dora-avdelningen, eller vad man ska kalla det. Nike har nämligen fått smak på en Dora-docka efter att ha fått testat en kompis docka på skolan.

Och då blir man ju så glad, som autistförälder, att det finns en leksak som intresserar! Och som dessutom används till det den är ämnad för. Ja, så gott som då. Hon blev jätteglad och gick och bar på dockan hela tiden tryckandes på knappen. "Vi gjorde det, vi gjorde , vi gjorde det. Hurra!" Ända tills vi äntligen skulle gå därifrån. Och som vanligt alla blickar på oss. Det hör liksom till.

Sen for jag och Nike för att handla lite mjölk bara, så lillasyster var hemma med storebror nr 2.


Det gick hyfsat bra hela vägen, ända fram till mejeriavdelningen. Då ville hon få mej att fatta hur viktigt det var att vi faktiskt köpte juice. Och inte vilken juice som helst utan Glocken Gold multivitamin, som tyskbördade farmor alltid hade medan hon levde.


Jag tyckte själv att jag var tydlig och förmedlade "ja, vi ska köpa juice men tar ett par liter mjölk och ett tolvpack ägg först, eftersom det liksom ligger efter vägen". Dramaqueen Nike accepterade icke, too many words, och började skalla sej själv så alla de andra kunderna kom av sej i valet mellan Arla eller Milko. Det var bara att ta tetran i vacker hand och och mjölken sedan. Då var det bara chips/läsk/popcorn-avdelningen kvar innan betalning. Phiu.


Klackarna i backen igen. 'Cocacola m å s t e vi ha, morsan, kom i g e n nu!' Skulle hon ha sagt om hon kunde snacka. Jag föll till föga och köpte coop x-tras egen läsk. Nöjd kund fick jag vid min sida då.


Hela upplägget kretsade kring en utlovad glassbelöning, så väl framme vid kassorna/frysdiskarna fanns inget annat att göra än köpa svindyr gb-glass pack. Gb-sandwich och päronsplit samt en Twister. Nike var mer än tydlig med att en Twister skulle göra hennes dag. Suck. Sedan betalade vi. Prisa nån för shop-express. Kan inte föreställa mej hur det skulle gått i en 'vanlig' kö.


När vi kom hem fortsatte jag utmana mej själv. Här skulle det gås ut i lekparken. Kosta vad det kosta vill.

Nike var med på noterna och lillasyster och hon fick upp världens fart på gungorna. I säkert tio minuter gungade flickorna medan jag satt och njöt i grässlänten. Idyll!


Sedna ville stora fröken åka rutschkana. Hon var lite feg för en gångsskull och tvekade länge trots lillasysters uppmuntrande ord. "Åk då Nike, hur svårt kan de va?". Tillslut tappade hon väl greppet och svischade ner. Och fick smak på farten så hon åkte några gånger till, tills plötsligt fan flög i henne och hon tvärvände och stack iväg över kullen, barfota. Skorna hade hon tappat vid gungningen. Och jag efter, med dojjor så det gick bra att komma i kapp innan hon hunnit för långt. Jahapp. Det var den lekparksvistelsen det. Men jag känner mej rätt nöjd och kompetent ändå. Utifrån mina förutsättningar :)










onsdag 13 april 2011

Vi köpte kåken!


Jag vet inte hur länge vi tittat på hus, men en mäklare blev till slut utbränd ialla fall. Hoppas det inte beror på oss;) Vi har inte kunna matcha buden i de områden vi vill bo. Hus kan man bygga om och ut men läget är det svårare att göra något åt.

Och plöstligt en dag klev vi in i ännu ett drömhus, jag faller för nästa alla kåkar. Det är väl drömmen om en egen täppa mer än att husen är fantastiska. Kär i kärleken liksom.

Det är inte lätt för en familj som vår att bo i lägenhet. Vi hörs. Och det har varit ett surrande stressmoment hos mej maken varje gång någon av våra stora tjoar och lever om. Och de hittar då på grejer också... Ingen av de två autisterna gillar att sitta stilla. Malcom med sin adhd allra minst. Han vill hoppa, studsa och stånga både soffor och sängar. Vi lånade en studsmatta på lekoteket på habben. Kanon! Tyckte vi. Men det tyckte inte grannarna och snart ringde en vänlig man från HSB och berättade att det störde. Och de blir ju inte lättare med åren heller, så när 40 kilo Nike tar i och studsar matta då hörs det! '

Malcolm älskar att hoppa på rumpan och en stor pilatesboll á la Lala i Teletubbies blev perfekt att sitta på när man spelar tv-spel eller kollar film. För ökad effekt tar man i med foten och trycker ifrån mot elementet så rören skakar, tyckte gossen. '

Och så fick vi ta dit kommunens bostadsanpassare. Igen. Vi kliade oss i huvudet alla tre, bostadssnubben, arbetsterapeuten och jag. Elementskydd? Nja, det riskerar att stöta i elementen och då blir det etter värre. Vi provade att möblera om och det hjälpte lite grand. Han gillar dock fortfarande att sitta vid fönstret på sin boll och kolla ut på vad som händer på gården. Han har också ett speciellt ljud för sej hela tiden. Jag tror inte ens han vet om det själv. Ylar så man har hör honom ända till parkeringen bakom grannhuset. Av pur glädje men ändå. Ibland skäms jag, lite, vill ju ha en son som uppfattas som så normal som möjligt. Som inte sticker ut och får folk att vända på huvudet när man går förbi jämt. Men oftast så antingen skiter jag i det eller så tänker jag inte på det överhuvudtaget. Vem orkar gå omkring och be om ursäkt för sej jämt och ständigt?

Nikes bästa sysselsättning - förutom youtube - är när det tinar upp och barnen börja leka i parken nedanför balkongen. Där står hon tills sista ungen är inne. Och vi kan inte gå ut. Om jag är ensam finns inte en chans att jag skulle kunna hålla reda på de båda själv. Malcom vill inte ens leka ute med syskonen. Om pappa är med vill han ha honom för sej själv och att de ska dra iväg till bäcken och kasta sten.

Nike är lömskare än lömsk och kan tvärt vända på klacken och kuta åt något håll. Så vi kan inte gå ut till lekparken som en enda happy family.

Men nu har vi äntligen köpt hus alltså! Jag tror ingen som inte är samma situation kan fatta hur mycket det kommer att betyda för vår stora, annorlunda familj. Att kunna gå ut på gården med barnen. Ja, vi kommer få ett staket - eller stängsel snarare- runt hela tomten och en grind med tvåhansfattning så man inte behöver ha ögonen på dem varje sekund. Att kunna sätta ut tusen studsmattor så de inte behöver hoppa sönder sängarna och soffan ännu mer. Att inte behöva bry sej om de kliver upp halv fyra och vill bada. Det är vårt! Och vi kommer få en helt ny tillvaro, allihopa!

Ps: rummet ska bli vårt sovrum i sinom tid, så snart tantens grejer är väck:)

tisdag 5 april 2011

Det kan inte bli bättre


Ända sedan Malcolm - och Nike med för den delen - började skolan har vi varit så fantastiskt nöjda med verksamheten. (Även på dagis ställde man upp mangrant.)

På skolan jobbar pedagoger som verkligen brinner för sina elever och sitt jobb, de gör hela skillnaden. När det skulle omorganiseras och klasser skulle flyttas och splittras och i vissa fall innebar det mindre lokaler och fler elever hördes aldrig en suck eller klagomål. Bara "Hur löser vi det här på bästa sätt?"

Jag säger inte att man inte ska ta strid när saker och ting går och käpprätt. Det ska gudarna veta att jag gör och har gjort, men som förälder känner man sej trygg att lämna sina ögonstenar hos människor som har den grundinställningen, "Vi gör det absolut bästa av situationen".

Nu ska stora killen börja i högstadiet. En ny fas i ens föräldraliv. Herregud. Malcolm kommer att gå i en annan skola och inte med sin syster längre. De som har hängt i hop jämt hittills. Både i skolan, på kortis och hemma. Nu ska han få "nya" lärare - fast de känner faktiskt varandra sedan sticksjötiden - och gå i helt nya nya lokaler på ett helat annat ställle.

Igår var jag på studiebesök på nya skolan. Två av dem som jobbar där tog emot och svepte med armen över den lilla oasen i skogsdungen där skolan ligger. "Ser du vad fint det är här? Och hur lugnt det är?" Och det var det verkligen. Avskilt tyst och stilla. Det enda jag reagerade på var att det inte fanns några andra barn där. Nike älskar att kolla in när ungarna sparkar boll och gungar, men inte alla barn med autism gillar sånt.

Inne skollokalen hade man delat upp i olika arbetsstationer för de elever som går där nu, helt utifrån deras behov och förutsättingar. Tänk att de ska vidare till gymnasiet, de killarna och tjejerna som Malcolm en gång gick i samma skola som:) Helt otroligt.

Personalen fortsatte berätta om hur euforiska de varit hela första året på det nya stället, om hur eleverna landat i lugnet och utvecklats och hur otroligt ändamålsenliga lokalerna var för yviga tonåringar som kräver utrymme.

Det var fantastisk att höra pedagogerna uttrycka sej så positiva om sin verksamhet. De var stolta, glada och gnuggade nästan händerna i förstjusning över att min älskling ska börja där. Och det känns så gott att vår stora kille ska få möjlighet att komma dit. Och sedan stortejen, förhoppningsvis.

Men tills dess får Mackan ett år utan syrran och jag tror båda två kommer att tycke det är ganska skönt.