Summa sidvisningar

fredag 16 mars 2012

Jo logo

Nike är otroligt märkeskänslig. Hon kan koppla en logotype till rätt produkt efter första bekantskapen. Som Mc Donalds till exempel. Tills för inte så länge sedan var det de enda hamburgarna hon kunde förlika sig med. Max och Sibylla var bara dåliga kopior, tyckte fröken.
I ett Första maj tåg avvek hon ju till Donken på Storgatan. Det gick inte att tala reson med den envetna flickan - cheesburgare punkt nu bara.
På våra semestrar spottar hon Gyllene måsens karaktäristiska M snabbare än någon annan i bilen. "Mmmm" hör man från baksätet och så börjar hon flaxa ivrigt i hopp om en saftig meny.
Varje morgon går hon igenom tidningen för att leta efter något hon kan "tjata" om. Det kan vara allt från att hon vill åka båt (van englandsresenär som hon är) till att hon är sugen på coca cola.
Loggan till vårt äventyrsbad kan hon också och den pekar hon på så fort det finns en annons i bladet.
Går inte att missa den piken.
Vi brukar alltid bo på Scandic när vi är ute och far och när det brann i huset i nyår evakuerades vi till just ett sådant hotell. Underbart tyckte alla inblandade - om man bortser från anledningen till det ofrivilliga nyårsfirandet på ett hotellrum.
Och jäntan fick mersmak på ljuva livet med poolbad och brakfrukost. Tur då att man från lillebrorsans fönster hemma i huset kan se hotellet och den lockande loggan, menar Nike. Så hon hämtar valfri förälder i parti och minut, tar med oss in i brorsans rum, pekar mot Scandic Nord och gör klart att dit vill hon. Nu.

onsdag 7 mars 2012

Öppet brev till Åsa Torstensson

Hej Åsa,
Jag vill göra dej uppmärksam på en liten lapsus i trafikförordningen. Så att du kan fixa till det så snart du läst det här.
Du vet sådana där handikapptillstånd som man kan få om man har funktionshinder, antingen man är passagerare eller förare. Jag har en lustig grej jag måste berätta om den. Det är nämligen så att det finns tjänstemän där på transportstyrelsen som läst så tokigt att de inte tror att man kan få det till barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Ja, jag veeet, det är helt galet!
Jag har ju fyra barn och efter ett tag visade det sig att de två äldsta är autistiska och med den svårare graden utvecklingsstörning dessutom. Jag talar i klarspråk nu, Åsa, de är kanske 1-2 år i knoppen som vi brukar säga, men med en tioårings och elvaåringskapacitet. Du förstår ju själv; en livsfarlig kombo i trafiken.
I två omgångar har vi haft möjligheten att parkera med handikapptillstånd. Något vi vårdat ömt och uppskattat oerhört. Det har underlättat vardagliga utflykter som läkarbesök, tandläkarbesök, handling, badning, ja allt man gör i en familj med barn.
Men, sätt dej ner nu Åsa, när vi gjorde en ansökan om förnyat tillstånd satte man klackarna i backen från tjänstemännen! Från kommunen hänvisade man till SKL:s råd om hur lagen skulle tolkas och från Länsrätten likaså! De läser det som att man måste vara rullstolsbunden och inte kunna förflytta sej på egen hand för att kunna få tillstånd.
Jag är blott en lekmannamamma, men när jag läser lagen så står det att det ska tas hänsyn till huruvida passagerarna ska kunna klara sej själv och vänta vid fordonet medan vi betalar p-biljett.
Ministern, jag är rakt på sak nu, inget av mina autistiska barn kan stå vid bilen själv eller sitta själva i bilen och vänta ju! Jag kan berätta lite för dej om funktionshindret autsim om du vill, så kan du ju utbilda tjänstemännen sedan kanske:
Mina barn har inget talat språk.
Mina barn upplever inte verkligheten som vi andra.
Mina barn är totalt orädda för faror i trafiken eller någon annanstans, typ höjder.
Mina barn kan dock bli livrädda om någon nyser eller skrattar högt.
Mina barn är pyttesmå i vissa avseenden.
Mina barn handlar i våra ögon helt irrationellt.
Mina barn har annorlunda perception.
Mina barn rymmer så fort man släpper deras hand.
Mina barn kan inte gå själva, de behöver ständigt ett "jag" med sig, även de kortaste av sträckor.
Mina barn stoppar små saker i munnen.
Mina barn knäpper löst bältet och hoppar fram och lägger ur en växel.

Så. Det var lite basic kunskaper. Mer finns att läsa på autism och aspbergers förbundets hemsida.

Utan p-tillstånd kommer vår vardag bli ännu mer besvärlig. Utan det kommer vi bli isolerade, vi kommer att gruva oss för att hitta på vardagliga saker som är så självklara för alla andra, tillexempel åka till badhuset eller djurparken.

Så mitt hopp står till dej Åsa Torstensson. Du får ta och prata med dina tjänstemän. Ta dem lite avsides för jag tror de kommer skämmas ganska mycket över hur korkat de tolkat lagen. Ser fram emot ett svar.

Ingela

fredag 2 mars 2012

Far åt helv...skotta

Det var dags för Mackan att göra den årliga check-upen hos habläkare K. Killen var väl förberedd med både schema och emlaplåster från skolan. Som vanligt är vi lite sena till besöket men det gör inget. Och det är det jag älskar md habben - den totala förståelsen och toleransen för hur det kan vara i en familj med ett par knasisar. Inget är för konstigt eller besvärande. Det är som ett safehaven. Föräldrar man möter i korridoren lyfter inte ens på ögonbrynen när Mackan tjenar på dem med ett "Hej, kaninen!".
Prover skulle tas och Malcolm (och jag) hade nog hoppats på att ipaden skulle funka på habben och vara en bra distraktion. Men det gjorde den inte, vi kunde inte koppla upp oss. Och Nalle Phu-filmerna som annars brukar vara jätteförstärkning hade inget att hämta den här gången. Malcolm protesterade som bara han kan - med hela sin tonårsstyrka.
Han sparkar och vill nypas och bitas för att det är hans enda sätt att säga "Far åt helv..sike kärring, jag vill inte".
Och det blir lite dubbelt när man försöker få en tonåring att tänka på annat än nålstick genom att slå igång en Nalle Phu-film.
Well, tillslut så gick det att få de stackars bloddropparna ialla fall och när provsvaren kom visade de att killen är frisk och sund. Vad mer kan man begära?