Summa sidvisningar

onsdag 13 april 2011

Vi köpte kåken!


Jag vet inte hur länge vi tittat på hus, men en mäklare blev till slut utbränd ialla fall. Hoppas det inte beror på oss;) Vi har inte kunna matcha buden i de områden vi vill bo. Hus kan man bygga om och ut men läget är det svårare att göra något åt.

Och plöstligt en dag klev vi in i ännu ett drömhus, jag faller för nästa alla kåkar. Det är väl drömmen om en egen täppa mer än att husen är fantastiska. Kär i kärleken liksom.

Det är inte lätt för en familj som vår att bo i lägenhet. Vi hörs. Och det har varit ett surrande stressmoment hos mej maken varje gång någon av våra stora tjoar och lever om. Och de hittar då på grejer också... Ingen av de två autisterna gillar att sitta stilla. Malcom med sin adhd allra minst. Han vill hoppa, studsa och stånga både soffor och sängar. Vi lånade en studsmatta på lekoteket på habben. Kanon! Tyckte vi. Men det tyckte inte grannarna och snart ringde en vänlig man från HSB och berättade att det störde. Och de blir ju inte lättare med åren heller, så när 40 kilo Nike tar i och studsar matta då hörs det! '

Malcolm älskar att hoppa på rumpan och en stor pilatesboll á la Lala i Teletubbies blev perfekt att sitta på när man spelar tv-spel eller kollar film. För ökad effekt tar man i med foten och trycker ifrån mot elementet så rören skakar, tyckte gossen. '

Och så fick vi ta dit kommunens bostadsanpassare. Igen. Vi kliade oss i huvudet alla tre, bostadssnubben, arbetsterapeuten och jag. Elementskydd? Nja, det riskerar att stöta i elementen och då blir det etter värre. Vi provade att möblera om och det hjälpte lite grand. Han gillar dock fortfarande att sitta vid fönstret på sin boll och kolla ut på vad som händer på gården. Han har också ett speciellt ljud för sej hela tiden. Jag tror inte ens han vet om det själv. Ylar så man har hör honom ända till parkeringen bakom grannhuset. Av pur glädje men ändå. Ibland skäms jag, lite, vill ju ha en son som uppfattas som så normal som möjligt. Som inte sticker ut och får folk att vända på huvudet när man går förbi jämt. Men oftast så antingen skiter jag i det eller så tänker jag inte på det överhuvudtaget. Vem orkar gå omkring och be om ursäkt för sej jämt och ständigt?

Nikes bästa sysselsättning - förutom youtube - är när det tinar upp och barnen börja leka i parken nedanför balkongen. Där står hon tills sista ungen är inne. Och vi kan inte gå ut. Om jag är ensam finns inte en chans att jag skulle kunna hålla reda på de båda själv. Malcom vill inte ens leka ute med syskonen. Om pappa är med vill han ha honom för sej själv och att de ska dra iväg till bäcken och kasta sten.

Nike är lömskare än lömsk och kan tvärt vända på klacken och kuta åt något håll. Så vi kan inte gå ut till lekparken som en enda happy family.

Men nu har vi äntligen köpt hus alltså! Jag tror ingen som inte är samma situation kan fatta hur mycket det kommer att betyda för vår stora, annorlunda familj. Att kunna gå ut på gården med barnen. Ja, vi kommer få ett staket - eller stängsel snarare- runt hela tomten och en grind med tvåhansfattning så man inte behöver ha ögonen på dem varje sekund. Att kunna sätta ut tusen studsmattor så de inte behöver hoppa sönder sängarna och soffan ännu mer. Att inte behöva bry sej om de kliver upp halv fyra och vill bada. Det är vårt! Och vi kommer få en helt ny tillvaro, allihopa!

Ps: rummet ska bli vårt sovrum i sinom tid, så snart tantens grejer är väck:)