Summa sidvisningar

lördag 1 september 2012

Då vände jag upp röven

Semestrar med den här uppsättningen ungar och gener brukar vara exakt det motsatta - men vi älskar ändå att packa flocken i familjebilen och sticka iväg. Resa dä ä vårt liv dä se.
Vi har ingen espressomaskin eller divansoffa men vi har en jäkla massa minnen från våra tripper - det är dit sparpengarna går alltså.
Sist var det en utmaning som gjorde oss sömnlösa i ett par veckor efter att vi bestämt oss för att åter ta båten över Östersjön mot England. Ju större de blir desto mer företagsamma blir de.
Främsta bekymret var vår lilla rymmare Nike. Hon har som sport att försöka överlista oss och älga iväg det värsta hon kan så fort det blir minsta tillfälle. (Se tidigare blogginlägg...)
Hur skulle det gå? Jag svettades i sömnen - inte pga åldern - utan för att jag drömde att hon ramlade överbord (från en landgång som inte finns på riktigt) och för att Malcolm blev kvar på perrongen medan jag var i det rullande tåget. Mardrömmar.
Så det bar iväg till Biltema och Arken zoo, naturligtvis.
Där inhandlades: hundkoppel, karbinhakar, gaffatejp och säkerhetsmojänger som man har på fönster när barnen är små. Dessutom tog maken med verktygslådan så vi var väl rustade.
Och förutom det fanns en del andra utmaningar, som Malcolms iPadsurfande. Han har den som en snuttefilt och bär de/dem med sig överallt. Surfa utomlands är inte gratis. Ju.
Och så har vi Nike som inte vill hålla tätt. Blöjtorr men "olyckor" händer. Ofta flera gånger om dagen. Innan sommaren så kunde det hända det ungefär 10 gånger på en kväll . Vi har haft möten med habben och pratat om det skolan för att komma tillrätta med problemet. Det är det här med den exekutiva förmågan...
Vad är det då som får oss att ändå åka iväg sådär? Vi vet ju att det kommer att kissas på bilsätet - många gånger innan vi är framme i Lund. Tja, jag vet inte men det är något vi alla i hela familjen älskar att göra och då är man beredd att kavla upp ärmarna. Eller så stannar man hemma, ruttnar och blir bitter för att man inte gör det man v i l l göra.
Men döm om vår förvåning - inte en enda blöt byxa hos flickan under alla dessa 12 timmar - eller vad det tog - mellan Sundsvall och Lund.
Vi lade in alla möjliga kiss- och glasspauser och matraster och hela baletten. Och tösen bara liksom fixade det.
Men visst uppstod det situationer under själva Englandsvistelsen. Som när vi skulle gå på Aquaworld i Great yarmouth. Bäst vi står och försöker kolla vad kalaset kostar visar Nike med all önskvärd tydlighet att det var dags "att pudra näsan". Så jag drar iväg med 12-åringen, ut på den bizzy strandpromenaden i jakt på wc.
Too late.
Det kommer kiss, som Malcom skulle ha sagt. Jag håller upp flickan likt man gör med nödiga 3-åringar. Hon gör ifrån sig medan jag skymmer henne från alla turister. Värdigt...
Inte förrän vi sammanfattade utflykten på kvällen sedan slog det mej. Jag hade - i solklänning - vänt upp min egen röv åt alla förbipasserande medan jag fokuserade på att hålla 45 kilo tonåring i knäväcken.
Risken finns att de gapande ungdomarna som bevittnade spektaklet hade sinnesnärvaro nog att filma skiten och att man numera ligger ute på youtube.