Summa sidvisningar

lördag 6 juli 2013

snusfri - till vilken nytta?



När jag blev gravid med vårt första barn var det oerhört efterlängtat. Inte så att vi testat länge, mer en väntan på att mannen ifråga för faderskapet skulle bli redo. Jag minns det som det var igår. Hur jag ringde honom och hur glad han blev. Sen genomgick jag någonslags metamorfos. Klippte av alla naglar, (ville ju inte riva bebisen om nio måndader), slutat att röka hade jag redan gjort, inget nikotin överhuvudtaget, ingen ost, (listeria) ingen skinka , (listeria), ingen fisk, (bly), ingen öl, ens lättöl, ingenting. Vi ville under inga omständigheter äventyra barnet och dess framtid.
Under mamma-,pappa-, barn-kursen minns jag att jag tänkte att de ödslade väldigt mycket tid på själva förlossningen, jag menar ut; kommer ju de flesta. Och för lite tid på det som kommer efter. Barnskrik, sömnbrist, tvåårs-trots och prepubertala nio-åringar.

Förlossningen blev rätt jobbig. Ingen dramatik, men på slutet tog de fram sugklockan. Ja, jag är en quitter...
Omtöcknad av blodförlust minns jag ändå hur maken, tillsammans med barnmorkskan, bar ut Malcolm för att tvätta och lura in honom i den obligatoriska filten och maken sa "Jaha, då är det bara försäkringsfrågan kvar då". (Vi hade krockat med bilen och det var en massa pappersexcersis kvar kring det. Han förnekar dock att han skulle ha sagt så, men jag är rätt säker...)
När så den fulländande lilla bebisen var vår visste vi inte hur väl vi ville honom. Inte så liten, 4135 gram, och med det vackraste nougatfärgade fjunigaste babyhår man tänka sej väckte han beskyddarinstinkten hos oss båda. Frakten från BB var noga planerad så han inte skulle måsta andas in bensinångor i sjukhusgaraget. (Inte för att jag någonsin kände mej redo att ta ansvar för ett sådant litet knytt än mindre ta ut honom i denna hemska, onda värld, men ändå...) När vi skulle gå på promenad såg vi till att det skedde där så lite bilar som möjligt fanns, och jag fortsatte min reglerade kost med avsaknad av nikotin, alkohol och tomater. För tomater och lök förstår ni, det är rena giftet för en baby. Mjölk också. Ajja bajja. Men vi gjorde allting rätt.

När det efter tre- fyra år visade sig att Malcolm inte följde normal utveckling och senare att inte Nike heller gjorde det, och att diagnosen autism med utvecklingsstörning stämplades på dem låg det nära till hands att bli bitter. Faktiskt. När blodprovet dessutom insinuerade att det var en ärftlig defekt skämdes jag som en hund. Jag tror att jag hade skämts mindre om det hade berott på att jag skjutit heroin hela graviditeten. Konstigt nog, för gener är det svårt att göra något åt. Men herregud! Jag var ju perfekt, Niklas också. Då borde väl kidsen bli underbarn? Och det blev de också. Efter sina förutsättningar!
Nu har vi ändå landat. Det är ett tag sen och det tog ett tag, men lika fullt. Lite vingligt och vid sidan av banan kanske, men dna-spiralen snurrar inte alltid som man tänkt sej. Fast det är bara att spotta i nävarna, även om det svider, och se till att det blir så bra som möjligt när man väl taxar in och börjar packa upp bagaget. Jag säger som Hasse Alfredsson i "Fröken Fleggmans mustasch": Det kunde ha vart värre!

Cirkus Högdahl går på tivoli

Vi fick en riktig överraskning med posten häromdagen. Det var en inbjudan för hela familjen att gå på tivolit som är stan under Gatufesten. Det var Gatufestens Sommarfond som abonnerat hela tivolit för familjer med funktionshindrade barn av olika sorter (gudarna ska vet att det finns familjer som kämpar med betydligt värre saker än vi gör). För att de skulle få åka karusell och käka sockervadd i lugn och ro och alldeles gratis. Jag kan inte beskriva hur glada vi blev allihopa, mest de två minsta syskonen men också maken och jag. Förutom det fantastiska att få gå på tivoli och slippa stå i kö, köande är inget för autister, och för Malcolm som inte är ett stort fan av trängsel och mycket folk stök, så var det nog för mej bara att veta att några mänskliga människor hade tänkt på oss! Utan att vi ens behövde fråga. De ser problematiken och tyckte att båda mammor och pappor och syskon, ja alla kring barnet egentligen skulle få denna upplevelse.
De två små var lika speedade som efter obegränsat med sockervadd redan kvällen innan. Det var lite strul med tider som ändrades men vi fick veta det i tid och tackvare skolan kunde vi ändå genomföra besöket. Vi fick med oss en pedagog, lets face it; två tredjedelar av klassen heter Högdahl och med båda borta fanns inte mycket kvar på skolan att göra för deras sommarvikarierande ”mentor”. Så här i efterhand kan jag säga att utflykten inte skulle ha varit genomförbar utan dessa extra händer.
Vi for ner och knallade in på området. En av värdinnorna beklagade att det blivit struligt med tiden och att området inte hade spärrats av som det var tänkt. Men what the heck, det var inte så många andra som valde stekande stan före stranden så det var rätt lugnt.
Vi befalldes av de två små att genast gå till pocorn- pepsi-sockervaddskiosken och där fick vi förse oss med allt vi ville ha och till alla. Total lycka om man är 11, 10, 8 och 5 år.
Vi satte oss i gröngräset och picknickade. Dagbladet var där och fotade och intervjuade de fåordiga kidsen. Nike fullkomligt älskade alla blinkande lampor och svischande karuseller. Vi åkte ett mini-pariserhjul och det var väl sisådär tyckte Nike. Lillari ångrade sig halvvägs upp i blomknoppen och ville hellre skåda åkturen från marken. Det hoppades i borgar och åktes rutschkana.
Vi kastade bollar på burkar, men vann bara hattar och inget fluffigt gosedjur. Nike har ändå sett när Pippi går på tilvoli och kastar på burkar så hon visste precis vad det gick ut på, och är något hon är fenomenal på så är det just att kasta grejer. Oj, som hon gillade det. Jag torskade naturligtvis dit på heliumballonger, stöpta i guld tar jag för givet, 80 kronor stycket.
Sen ledsnade nog kickan och ville kolla in vackra Selångersån. Och tack vare det extra paret händer gick det alldeles utmärkt.
Fast det fanns en som inte lät sig imponeras av balunset. Malcolm.
Han tyckte tivolit var bara ”bah”. ”Herregud, pappa, du måste förstå att inne i In.Gallerian finns minst tre härliga rulltrappor. Vi måste dit! Who needs tivoli?” Han gav sej inte och när far och son fått sin strut med popcorn drog de iväg till gallerian och där var de. I två timmar. Och åkte rulltrappa.