Summa sidvisningar

torsdag 30 december 2010

krank tjej och dålig mamma


F-n, Nike har feber och så blir det inget kortis för henne. Det är en ondsint mammas första reaktion när dottern vaknar med 40.5 i feber.
Direkt efter kommer förstås "hugaligen lillstackarn".
Men det visar hur viktigt dessa andningshål när de är på korttidsboendet är, för mej, maken och de små i familjen.
Vi; jag, liten och mellan, hade planerat hur vi skulle kunna fylla torsdagen.
"Åh nej..." sa mellan när han fattade att brännandet av julklappspengarna och det eventuella alnöbadanet gick om intet.
Jag känner skam över stinget av besvikelse. Den spontana känslan när ens barn har hög feber är ju att man ska bli orolig. Och det brukar jag bli. Tro mej. Mina barn har ingen futtig förkylning om de snorar. De har cystisk fibros. Och är febern hög längre än en kväll, har de förmodligen drabbats av leukemi.
Så jag känner mej usel när min första reaktion blir "Vaf.." när min finaste lilla tjej har över 40 i feber på morgonen. Icke desto mindre kommer ju oron krypande och jag ringer för rådgivning.
Men när jag fått försäkran från den trygga sköterskan på BVC att det förmodligen inte är lunginflamation och Nike svarar bra på alvedon (suppar, det enda som funkar något sånär att få i henne) kostar ego-mamman på sej att ta det easy och gilla läget. Nu är det som det är, men de små tjatar om de uteblivna nöejna.
Då undrar jag om det är rätt att hypa de här kvällarna när storbarna är borta? Eller ska man bara låta de bli en naturlig del av vardagen och inte göra så stor sak av att syskona med sina egenheter är borta för en kort stund?
Phu...Jag famlar...
Men Mackan hade en skön kväll på kortis alldeles för sej själv och med två personal att "bossa" över :). Nike fick vara sjuk och ämlig och bli ompysslad i sin egen säng. Framåt kvällskvisten kom också färgen tillbaka på hennes kinder och ögonen var ekorrpigga igen. Det allt man behöver egentligen.