Summa sidvisningar

tisdag 18 januari 2011

kompisar


En fasa för varje förälder är ju att ens barn ska bli utanför och inte ha kompisar eller inte ha någon riktig bästis. Våra två autister kunde inte bry sej mindre. De leker ju inte som andra barn. När de gör det är det på skolan och med sina klasskompisar under kunnig pedagogisk ledning, som en lektion i lekande, eller om de har någon lektion tillsammans med en "vanlig" klass. Jättebra för båda sidor det! Mina ungar får se och lära hur andra barn gör och de neurotypiska ;) barnen får lära sej att det finns olika sorter i vår herres hage.

Jag hörde om en mamma som mutade hem kompisar till sin autistiske son och jag tycker alla medel är tillåtna. Men för mina små skulle det inte spela någon roll om det så klampade in en skolklass med alla upptänkliga leksaker hem till oss. De skulle fortsätta med sitt tv-spelande, youtubetittande och sitta knepigt i soffan. Möjligen skulle de vinka "Hej hej" tills barnen himlade med ögonen och suckande säga åt dem "Jaja. Sluta vinka!" (Vilket i sej är fantastisk efersom det är ett sätt att kommunicera och det är ju inte deras starka sida) Det är också ungefär vad som sker när de två yngsta har kompisar hemma. Varje gång de får korn på en besökare åker näven upp i en hälsning.

Vad värre är att de helst inte har kläder på sej. Autistiska barn kan ofta ha perceptionsstörningar, vilket innebär att de har ett annat sätt att känna på kan man säga. Tyg mot kroppen kan göra ont eller bara kännas obehagligt. Våra gryn är inte så känsliga men nog märks det att de reagerar annorlunda än vi andra på vissa saker. Som att de helst totalt oblygt går naken. Gulligt när de är tre år, otroligt genant när de börjar bli tonåringar. Speciellt jobbigt är det när kompisar till de yngre syskonen är här och Nike kommer i trosor med nappen i mungipan. De som varit hos oss från dagistiden reagerar inte så mycket men när det kommer någon som inte är van känns det skämmigt. Vi försöker få de att behålla kläderna på, men det där med att klä av sig lärde de sig lätt. Dock inte alltid när det är passande...

Ibland blir jag rädd att det ska spilla över på de yngre och att de ska bli retade för sina syskon. Så är det. Och det känns jätteläskigt att skriva det. Som tur är har mina barn god smak när det gäller vänner och än så länge är det bara finfina killar och tjejer som hälsar på!