Summa sidvisningar

måndag 14 november 2011

"Jag önskar att de inte var autismer"

Efter att Malcolm kommit för förtielfte gången och önskat ett annat spel inom loppet av en halvtimme, fräste jag något om "Men vaf...sedan, nu får du ge dej". Väldigt konstruktivt till en kille som redan efter "Men..." hade slutat lyssna. Jag brukar föreställa mej att det låter som i en Pingufilm för dem när man med massor av abstrakta ord säger något förmanande.
Lillan satt i knät och var mammasugen. Ögonbryna åkte ner något på flickan. "Jag önskar att du inte var så stressad jämt. Det är autismerna som förstör allt. Jag önskar att de inte var autismer". Säger min kloka, otroligt verbala 6-åring. Och min första reaktion är väl något förfärad. Jag känner ett sting i hjärtat. Men vad då, vem har inte emellanåt önskat att de slapp ha autism? Och efter en millisekund så säger jag: "Ja, de kan vara lite jobbiga ibland eller hur". Och så tänker jag att hon faktiskt inte sa att hon inte gillade sina syskon, eller att hon ville vara utan dem, utan bara att de inte skulle vara autistiska. Stort. Lillan fortsätter: "Jag önskar att de kunde prata och skriva. Och så Malcolm som slåss utan att man gjort något. Det har jag bara gjort en gång, när jag knuffade ner X från snöhögen".
Jag minns att dagis alltid sa att hon kunde sätta ord på känslor så bra och förklara hur hon känner och vilken styrka det är. Det suger jag åt mej. Och från och med nu ska jag inte fräsa och vara stressad. Never.