Summa sidvisningar

tisdag 5 juni 2012

Baddare

Häromdagen besökte vi Himlabadet med Nike och hennes lilla klass. Malcolm har ju visserligen börjat högstadiet men han fick hänka med sina gamla kamrater ändå. Det var ju badkalas. Vi hämtade Malcolm på skolan och drog iväg mot bassängerna. Huga vilken tid det tar för en del att få fram ettt enkelt entreband, tyckte Mackan och började yrsa på. Far och son fick smita in före the rest of the crew för att undvika trubbel när Malles otålighet började ta oanade propoptioner.
Två ungdomar till förutom Högdahls var med och de ungdomarna är ju alldeles bedårande. En tjej och en kille. Vi skulle möta upp i entren och när jag ser Nike komma ur bussen - tjusig och glad - den känslan går inte att beskriva. Min lilla sessa. Som minst sagt testar ens tålamod ibland - men som är så ljuv och smart.
Nike skulle som sagt få bjuda polarna på lite äventyrsbad och alla ungdomarna hade varsitt "jag" med sig samt det viktigaste: fika.
När man är med sådana här klienter vet man aldrig vad som kan hända - det är en utflykt in blanco kan jag säga. Ett som är säkert är dock att Malcolm ger blanka fasen i många av attraktionerna så länge det finns golvbrunnar. Där står han så länge han får och känner vattnet strilla eller öser själv så det står härliga till.
Det finns långa, läskiga och korta lagoma rutchbanor. Den senare gillar Kickan. Hon och jag åkte trots att tant nästan får wiplash varje gång fotsulorna slår i vattnet. En gång fintade hon mej. Vi sett båda bredvid varandra och på "gå!" åkte jag. Kvar blev Nike som började planera för rymning och kava sig upp från den glatta banan. Jag kutade upp för trapporna och gensköt henne innan hon han så värst långt.
Sedan satte vi oss på behörigt avstånd ett tag och Nike kollade in alla andra ungar som plaskade i kanan. Precis som hon gör när hon surfar på youtube ibland - där älskar hon sekvensen när Pippi sjavar rätt ut från bryggan och ska leka Jesus genom att gå på vattnet. Splash!
Sen simmade vi runt, runt i strömmen och blev med jämna mellanrum omkörda av en klassis som kan alla mina barns födelsedata och deras ålder. "Mackom, 14 år, 23 september". Sa han och susade förbi oss. Nästa varv: "Lillebror, 10 år, 2002, 8:e april". Facinerande.
Så skulle mamma och dotter åka rutchbana - den lite större men ändå inte så läbbig. Och vi åkte väl ett par gånger tillsammans. Nike strax före mej i bästa Farmor anka stil. Alltså lite tantigt - precis som jag. Då tar det plötsligt tvärstopp för mej. Unheard of att det ska ens vara möjligt i en VATTEN-rutchbana. Jag paddlar för glatta livet och ser Nike - i och för sig med viss möda även hon - dra ifrån.
Vafan! Drömmer jag eller? Jag paddlar och tar i för att komma i kapp flickan - livrädd att hon ska hinna pysa innan jag kommer ner. Det blir aldrig nån riktig fart för mej men tack-och-lov stannar hon vid slutet för att känna på det forsande bromsande vattnet från kanan. Phu.
Men - att fastna i en vattenrutchkana? Jag förstår piken.