Summa sidvisningar

torsdag 2 mars 2017

Det ringde på fasta telefonen

Jag minns fortfarande min lekisfröken, som det hette då. Susanne hette hon och hade platåskor och tog hand om mej när jag åkt pulka lite väl fort i gupp och tappat andan på en friluftsdag för ca 100 år sedan. Vi pratar förstås sjuttiotal.
Men jag betvivlar att hon minns den rödhåriga, fräkniga flickan i pojkfrisyr och med brun plyschdress. Många ungar hade de att passa på den tiden.
Så när det ringer på fasta telefonen hemma i kväll från ett okänt mobilnummer blir jag minst sagt överraskad när kvinnan i luren presenterar sig som K.... och det visar sig vara Malcolms före detta dagisfröken. Mackan fyllde alltså 18 år förra året och det borde vara typ 12 år sedan han slutade där.
K ringde för att berätta att "hon haft ett sådant fint möte med en fin kille i dag". Hon och hennes man varit på Stadshuset och där lade K märke till ett bekant ansikte.
"Jag tycket det var så likt Malcolm och blev tvungen att fråga killen som var med om det var han". Och det var det. Malle och en del av hans klass var ute på samhällsorientering och gick runt i stan för att kolla på viktiga platser.
Hon hade ropat på honom och då hade han vänt på klacken och kutat fram för att ge en stor kram. Klart han kände igen K! Som de kämpat och tränat under förskoletiden, hon, han och S - en annan fröken. Plus många fler på dagis, som fanns där under den första tiden efter diagnosen.
"Jag blev så glad och tänkte att vi gjorde nog ett ganska bra jobb ändå".
Om de gjorde! Och inte bara med Malle, sedan dök ju nästa knasluva upp från Högdahls, att sätta tänderna i. Nikekike.
Och jag kan bara instämma, bli rörd och så inihelvette tacksam över den grund som dessa kvinnor lade för våra knasar. Aldrig något knorr över dessa otaliga träffar på habben, alla nya övningar, alla utbrott, sammanbrott och otack(från knasarna då).
Men alla dessa framsteg - babysteps men ändå - glada och givetvis oerhört charmiga ungar måste ha kompenserar för allt slit.
Och jag blir lite tjock i halsen när jag förstår att "fröknarna" faktiskt också minns och har tagit intryck av de två grynen.
Jag misstänker som sagt att Susanne inte kommer ihåg mej. Hoppas, nästan :)