Summa sidvisningar

fredag 23 september 2011

Autistfödelsedag


Den lille bebisen med det nougatfärgade håret, de avvikande ljusblå ögona och trattörona fyller tretton år. Tretton år sedan jag satt med Tuman i min famn och försökte fatta vad som hänt. Det var en besvärlig förlossning som slutade med sugklocka. Jag har noll smärttröskel och skrek efter epidural snabbare än en man ropar "Enchinagard" vid förkyning. Men till slut så kom lilleman och vi var såå lyckliga. Och förvånade och famlande, men handlöst förälskade i det lilla knakande knyttet.
Idag skulle det alltså hållas kalas. Jag hade städat - isch- dagen innan och hade endast bilstädning och höströjning av gården på schemat.
Jag gjorde varken eller utan tog helt sonika förmiddagen off och for till stan. Köpte inte ett par skor utan två par. Bunkrade mjukisbrallor och tröjor till barna. För det tyckte jag de kunde få. Som en perfekt avslutning tog jag en lunch med en gammal kollega och dryftade ditt och datt. Jag hade ju ändå hela eftermiddagen på mej att ordna allt inför kalaset och bilen skulle nog hinnas med, ialla fall så pass att strandfilten och badringen skulle kunna förpassas till vinterförvaring.
"Riing". "Hon hostar. Kom och hämta". Klart tjejen ska hem om hon hostar. Och då tar jag såklart med gossen också. Hela härliga skocken hemma.
Men. När jag vill hacka gurka och steka tacofärs vill de bajsa, ha en annan film och äta smörgås. Jag gör mitt bästa för att jonglera allas önskningar och behov ( sällan samma sak) och fräser lite när tonåringen har kissat på sig för andra gången på en timme.
En av de yngre blir putt när jag hotar med att det inte blir nån tårta alls om det inte passar herrskapet med en hemgjord och så smäller han igen dörren till sitt rum för att jag ska fatta att jag är dum i huvve.
Om en timme kommer gästerna och det enda som är färdigt är gurkan.
Jag smilar in mej hos tweenen och så får han ansvaret över vaniljkrämen och hallonmoussen. Vips så vispade han bort sin sura min. Lillan blir chef över dekorationerna och lägger geléhallon, romerska bågar och bananslantar i prydliga mönster på gillebottnarna.
Sen kommer familjen S och farfar. Då blir det riktigt ruschigt. För inte nog med att födelsedagsbarnet ska ha sina paket - dessutom vill jag att bordet ska stå dukat och ljusen ska flamma hemtrevligt medan vi alla sitter till bords och meckar tacos som i en reklamfilm.
Då vill Mackan byta spel igen. Nike har blöta byxor (kiss?), E och L vill gå ut och fem minuter senare vill de in igen och jag är ensam fångvakt med nyckel till altanen (staket snart, please?) och måste springa fram-och-tillbaka för att öppna, stänga låsa, öppna, stänga låsa. Och så ner i källarn igen för femtielfte spelbytet hos födelsedagsbarnet. Svetten lackar.

En bemärkelsdag i autismens tecken. Och när kaffet var urdrucket och tårtfatet länsat kände jag mej ändå nöjd. Alla paketen gick hem hos huvudpersonen - tema Nalle Phu - och både middagen och fikat uppskattades av gästerna. Vad är väl ett par svettpärlor i pannan och några fräsningar i det sammanhanget?
Ps: det var en sockerdricksfläck, inte kiss.

onsdag 21 september 2011

Walk of shame tillbaka till skolan

Är det bara jag som får skämmas och hämta hem mina barn ibland när jag bedömt att de är friska nog att gå till skolan - och så ringer personalen en stund senare; "Hon är så snorig och hostig, vi tycker inte att hon orkar vara i skolan". Åh, vad man känner sig dum! Och det händer bara mina stumma kids. De som inte kan säga hur de mår eller om det har ont någonstans. Allt jag har att gå på är febertermometern och allmäntillståndet. Om hon orkar hoppa studsmatta och har sina vanliga pigga ekorrögon - ja då skickar jag iväg henne. Och ofta funkar det ju - men de gånger jag får åka tillbaka är så skamliga. Jag känner mej som en dålig mamma som vill gå på jobbet till varje pris - kosta vad det kosta vill. Men så är det inte! Jag har bara så skitsvårt att bedömma om de är sjuka eller inte. Mycket lättare med de två yngsta som kan berätta om de känner sig dassiga. "Mamma, jag har så ont i halsen - det känns som en tagg när jag sväljer". Done deal och lillan får vara hemma.  Och de har jag heller aldrig fått hämta hem efter halva dagen på grund av sjukdom. Ibland säger småsyskonen att de önskar att storesyskonen inte var autistiska eller åtminstone så pass lite att de kunde prata. Ibland är jag böjd att hålla med. I smyg.

söndag 18 september 2011

Cp-bananer

Nickan surfar själv på youtube. Vi förstår inte hur lilla stora gumman lyckas eftersom det ser ut som om hon helt random drar fingararna över tangentbordet. Men Nike hittar rätt precis- på sekvenserna - efter att vi lagt till Pippi till favoriter. (Det är likadant med Mackan, han bara sveper över bokstäverna och så vips är det Bananer i pyamas on the go.) Även när hon kollar på dvd hittar hon exakt det hon vill se på Bamse. "Ör!" säger de i åsneavsnittet. Som hon helst ser på norska. "Kör", ska det naturligtvis vara när åsnan ska tävla mot hästarna - men det är förmodligen klippt så att k:et försvinner. Och om Nike får bestämma kan hon sitta och fnissa och spola fram och tillbaka hur länge som helst. "Ör!".
Teletubbies är en annan klassiker som aldrig blir omodern, enligt fröken Högdahl. Fast varför hon vill sitta och se när det regnar på Lala om och om igen - samtidigt som hon gråter och gråter - det övergår mitt förstånd. Men det är klart. Riktigt stor konst berör.
Hetast just nu enligt Malcolm är alltså "Bananer i pyamas". Och det ska gärna vara klippet "cp-bananer", där ögona på B1 och B2 snurrar runt som ett lotterihjul på tivoli. Och så är hela avsnittet rosa-rastrerat. Kanonkul för gossen visst.
Jag antar att det är ett så kallat oönskat beteende och vi bryter in ibland. Men när jag får som mest uselt samvete för att de har sådan tillgång till sina datorer och spel så tröstar jag mej med att de jobbar och presterar så otroligt hela dagarna på skolan. Kan de då få slappa framför datorn som vilken annan teen som helst ett par timmar innan sängdags?