Summa sidvisningar

torsdag 18 november 2010

Utvecklingssamtal



Idag ska jag på utvecklingssamtal med 8-åringen. Han är den finaste killen man kan tänka sej, gillar läxor och är en snäll kompis. I ettan tittade E frågande på mej när läraren sa att det enda han han kunde invända lite mot var att han var f ö r snäll. "Kan man vara det?"


I alla år har utvecklingssamtal triggat igång en stressreaktion hos mej. Jag frågar redan innan om det är något särskilt som de kommer ta upp. Och pedagogerna känner mej vid det här laget, fyra barn senare, så de brukar lugna mej. Jag inbillar mej att nu, nu kommer det... "E eller L utvecklas inte som de ska". "Ni måste kontakta habiliteringen.


Men jag har förlängesedan börjat fatta och glädjas åt att vi fått två alldeles standardungar också. Lika mycket som jag är tacksam över vår mer arbetskrävande duo. Utan dem skulle jag och maken inte ha varit de personer vi är idag. Och jag tror att mitt ego skulle ha varit större än Schulmans; )


Det enda jag är rädd att få höra är att de små barnen kommer i skymundan då de stora tar sådan enorm plats och kräver så mycket passning och hjälp. Man vill ju gärna vara supermum som räcker till alla...


Nu är alla utvecklingssamtal så positiva och framåtsyftande för hela kvartetten. När det gäller Malcolm och Nike händer det mycket, det går sakta och med små steg men att Nike har blivit torr är en sådan fantastisk grej till exempel. Eller att Malcolm är jättenära att kunna ta riktiga bentag när han simmar. Och att han ritar fina streckgubbar alldeles själv. Han är jätteintresserad at bokstäver och med promt (hjälp) kan han skriva!

Nike håller på att lära sej att kor kan se olika ut och ändå vara kor: )


Ett litet steg för en annan tio-åring men ett stort kliv för fina Nike.