Summa sidvisningar

tisdag 5 oktober 2010

Från A till B, svårare än man tror


I morse när vi, som alla andra morgnar hastade iväg, för avlämning på skola och dagis, jag och tre av barnen, tänkte jag på hur sårbart det är när jag är ensam med trion. (Åttaåringen knatar själv, heja Bosvedjan utan bilväg till skolan). Det behövs bara att femåringen skuttar lite extra glatt nerför trapporna och snubblar, för att hela projektet "gå till bilen" ska misslyckas. Jag måste hålla Nike i handen och samtidigt ha Malcolm på en armslängds avstånd, annars är risken stor att jag tappar kontrollen över de två knasluvorna.
Och som för att testa min tes bestämde sig Nike för att "idag skulle vi gå till skolan, ingen bil, nej tack". Och det är tyvärr helt ogörligt.
Då protesterade hon som bara en sur Nike kan, min egen lilla stora drama queen. Jätteledsen, ja till och med kanske lite kränkt över att inte ha blivit bönhörd trillade de stora tårarna ner för kinden och vrålet lär ju ha hörts till Bydalen.
Det skulle hon inte ha gjort, enligt storebror. För är det något han avskyr så är det gråt och gnäll. Speciellt från småsyskon. Han försöker på sitt eget sätt sätt få slut på klagolåten och vill rycka tag i söta systers blonda kalufs. I mitten står dock skyddande mamman som lyckas hålla isär de två.
Det går bra ända fram till bilen. Nike har dock inte glömt oförrätten och fortsätter sura. Trots att det är ett säte emellan de lyckas ändå Malcolm få tag i sin syster och jag gör en rockad på kidsen. Liten får sitta bak och storasyrran i framsätet. När vi kommit fram till skolan är jag dock förlåten och hon är sitt vanliga glada själv igen. Phu!
Jag vill vare sej försköna eller svartmåla hur livet kan vara med lite halv-bonkers familj, hoppas bara att min blogg kan bidra till en ökad förståelse för alla knasiga barn och deras svettiga föräldrar: )