Summa sidvisningar

torsdag 2 november 2017

Jag hjärta vardagar.

Efter att ha spytt galla på fejan i flera dagar över att sossarna håller på att avveckla assistansen som bäst, så känner jag att det är dags för lite gladare toner.
Inget särskilt skoj har hänt men livet knallar på. Ibland över några djävulska bulor, ibland riktigt hissnande turer men för det mesta rätt sköna raksträckor.
Som i dag till exempel.
Kidsen - som jag fortfarande kallar dem fast den enen närmar sig 18 och den andren fyllt 19 för längesedan - och syskonen Femton och Tolv har höstlov.
Jag gillar lov, yngre gillar lov. Malcolm och Nike däremot är där emot.
Vad är liksom poängen med en stäng skola? I och för sig gillar de sitt fritids som tusan. Men i lagoma mängder och framförallt vill de försäkra sig om att skolan hägrar där i slutet av lovtunneln. Rutiner is da shit, skulle de ha sagt om de hade kunnat snacka.
Men i alla fall.
I dag skulle det badas med fritids. Malle hade bokats in på något specialtjofräs i en av kommunens anläggningar. Vette håken vad det är egentligen men där finns olika upplevelserum utifrån jord, vatten och eld. Typ så. Malle hade första tjing på jacuzzin.
Nike drog till Himlabadet, äventyrsbad med rutchkana and everything.
Kvällen innan hade fina assistenten packat en väska åt vardera badfreak, bara gripa tag i under morgonrusningen.
En annan fin assistent som hade dygnat tog och roddade in knasluva efter knasluva och i väg det bar mot fritids.
Det dröjde inte länge innan ett sms gjorde gällande att jag inte hade skickat med några pengar för Nikes baluns. Attans skit. Snäll personal åtgärdade problemet och sedan hörde jag inget mer.

När de sedan ramlade in framåt eftermiddagen visade det sig att Malcolm inte hade haft någon badväska med sig. Mycket märkligt, tyckte assistent A och jag, eftersom vi båda sett hela bagaget i hallen kvällen innan som sagt.
Efter en mindre utredning upptäckte vi att familjens ordningshen helt sonika hade ställt tillbaka badväskan ifråga där den enligt henne hörde hemma: i garderoben.
Tja, ingen höjdardag men heller ingen skitdag.
Alldeles lagom - det gillar jag.

torsdag 19 oktober 2017

Jag kräver ett svar och jag kräver en förändring.

Jag har just kommit hem från utvecklingssamtal om våra två knasar. Vilken otroligt fin verksamhet de driver, pedagogerna på individuella sär på Västermalm. Så mycket samlad kompetens och så mycket välvilja och omtanke. Jag blir rörd, varm och tacksam för att travestera ett känt filmcitat.
Men.
Jag fick också till mej något som helst hade velat vara utan. Tydligen har Sundsvalls kommun ändrat i sitt interna debiteringssystem när det gäller kommuntransporter.
Tidigare kunde eleverna få åka i väg på diverse utflykter med kommunens minibussar och chaufförer. Det gjorde man i första hand för att de skulle få träna i olika sociala sammanhang eftersom det är sånt som kan vara knivigt för de här ungdomarna.
Men också för att till exempel lära sig att klä av och på sig vid bad, stå i kö för att köpa fika eller att sitta i ett cafe och bara vänta utan att fika. Att åka skridskor, bowla eller varför inte ha friluftsdag vid Sidsjön?
Allt sådant är borta. Kommunen har snävat in deras värld, dragit undan mattan för att de ska kunna utvecklas och bli så självständiga som det bara går. Givetvis utifrån varje ungdoms förutsättningar.
Med det nya sättet att debitera kostar varje åktur i - vad som måste vara en hummer limousin minst - åtskilliga tusenlappar. Fatta!
Jag skriver i affekt, vilket inte är att rekommendera men just nu skiter jag i det. Jag vill ha ett svar av de som fattat beslut om detta. Jag kräver ett svar. Jag kräver en förändring. Jag har dessutom svårt att tänka mej att vi - maken och jag - är de enda som reagerar. Så om du som läser detta också har en funkisunge och som också är snuvad på värdefull träning får du gärna kommentera.


PS:På bilden syns Nikes Sverigekudde som hon sytt till skolan tema denna termin: FN


söndag 1 oktober 2017

Malcolm & Mr Bacon

Eftersom Malcolm var på kortids när han fyllde sitt sista tonår så flyttade vi fram firandet och rev av det i helgen istället Det absolut svåraste med att hylla knasluvor är att hitta presenter som går hem. För dels är det inte mycket som gör det och dels kan det som var hetaste hett förra månaden helt ha gått ur tiden följande månad.
Men en sak - eller egentligen flera - som har hängt med sedan gossens första Englands semester är den batteridrivna grisen. Aka Mr Bacon, som vi köpte på - då väldigt exotiska - Toys r us. Jag vet inte hur många resor dessa grisar hängt med och hur många sabbade sovmorgnar de borde ställas till svars för, men de är många.
Så när jag av en händelse råkade på den högljudda, rosa kultingen på ett loppis, inför annalkande högtidsdag så tvekade jag inte att slänga upp tio kronor på disken och gjorde affär.
Det finns dock andra områden där han inte skiljer sig ett dugg från andra ungdomar i liknande ålder och det är intresset för smarta telefoner. Så när en kompis annonserade ut sin sons avlagda - men i nyskick - telefon så slog jag till och köpte Malle en Zenfone.
Rätt nöjda över presenterna drog vi i hop mormor, morfar, farfar och morbror B för kalas.
Det enda som alla 12 inblandade kan enas om att äta är tacos så för att slippa hålla med flera rätter på menyn fick det bli det till middag.
Efter matstöket - som födelsedagsbarnet tillbringade på sitt rum spelandes xbox med farsan och brorsan - tågade resten av oss ner till honom för att sjunga och dela ut paketen.
Birthday boys sneda leende avslöjade att telefonen var en godkänd gåva men när Mr Bacon plockades upp ur kartongen visste glädjetjutet inga gränser.
Möjligen kanske han hade önskat sig flera stycken, ty det bästa är när flera grisar står med sina trynen, bökande i ett skåp eller möjligen mot en vägg. Well, well, det fick duga med en singel pig.


söndag 24 september 2017

Friluftsdag

Likt alla skolor håller även individuella sär på Västermalmsskola friluftsdagar  Och som på alla skolor är det mer eller mindre uppskattat av inblandade elever. Fika serveras i alla fall fur alle, och det gillas ju.
Häromveckan var det dags för knasarna och Company att ta sig till fina Sidsjön för lite friluftsaktiviteter.
Till saken hör att gänget minsann inte är bortskämda med transporter alla gånger. Nänämensann, här knatas det. Från Västermalmsskola till Sidsjön och sedan får eleverna jobba på diverse anpassade stationer. Helt suveränt ordnat!
Själv tänkte jag ta hundprommisen runt sjön samma dag, som lite omväxling bara. Och så är det ju så tjusigt där. Dessutom lagom långt.
Jag och Gurra the dog gick, han bajsade, inte jag. Vi mötte ett par av pedagogerna som bar omkring på rockringar och grejer som var tänkt att bli aktiviteter för klasskompisarna. En kan ju inte annat än bli glad över sånt.

Jag och vovven tog dock bilen till och från friluftsområdet - att gå från förorten på ena sidan stan till en annan förort på andra sidan var inte ett alternativ.
När vi närmade oss återvinningsstationen vid Mårtensro dök ett par kända ansikten från gruppen upp. Längre ner vid korsningen Oskarsgatan/Södra Allén ett par andra.
Inte förrän jag hade kommit till Bergsgatan fick jag syn på en lagom avmätt promenerare. Ett par steg efter pedagogen lunkade Nike fram. Mumsandes på chips - säg den som inte behöver lite motivation när det kommer till tråkiga uppgifter? Med jämna mellanrum stack pedagogen åt na några chipsbitar och Nike verkade helt nöjd med arrangemanget.
Gossen träffade jag dock inte på men enligt säkra källor hade även han traskat samma repa men med betydligt spänstigare steg.
Efter en dag i friska luften borde båda vara mer än nöjda, rätt trötta och somna ovaggade. Icke, sa Mackan. Han var direkt på när det var dags för kvällsrundan med Gurra och iväg det bar.
Sedan tog den här killen hopsasteg hela vägen under promenaden - även i sega uppförsbacken så pass att gamla mor hade svårt att hänga med.
Jag somnade gott i alla fall.

onsdag 14 juni 2017

Pass på!

Började dagen med att kolla runt lite efter bästa möjliga resrutt och tid för ungdomarna då det bär i väg till Danmark till veckan. Efter att ha hittat flygresor som skulle kunna funka uppstod nästa problem - det ska visst has pass när en flyger. Även om det gällde Göttellaborg så måste det finnas något som visar att en är den en säger sig vara.
Synd bara att Nikes pass går ut i dagarna och att polisen har arslet fullt av sådana som vi, som inte har fixat pass i god tid. Inte heller yngstens pass gällde särskilt länge till.
Efter sisådär ett par tre samtal med polisen så sa en vänlig röst att: men kan ni komma i morgon klockan 11? Och jag insåg att det var precis när skolavslutningens sista skälvande skulle äga rum. "Jamen kom till klockan tre då," sa hon i andra änden.
Halleluja. Och det blev bättre än så. För medan vi pratade ramlade det in några återbud och plötsligt fanns det tid för båda tjejerna att fotas och grejas. Samma dag! 12.50 och 13.50.
Jag ringde Nikes skola och vi bestämde att träffas hos polisen tio minuter innan eftersom de ändå skulle ut på prommis vid den tiden.
Bruttan var på plats före mej och satt med sin telefon och surfade runt när jag sladdade in.
Det var kö men de höll tiden och det blev vår tur. In i "båset" det bar. Söta fröken fräken var med noterna - det här har hon gjort förut. Men visst blir det bättre bilder om man lirkar upp tungan i näsan? Mer porträttlikt liksom. Eller om man diggar "Margareta" med Sten&Stanley samtidigt som man visar sitt gillande genom att head banga, hard core. . Det blir mer rörelse i fotot då, eller hur? Tycke donnan.
Till slut tog konstapeln fram en mindre digitalkamera och Nike fick special photo för sitt pass. Det tog en halvtimme men kändes som tre timmar. Både jag och pedagogen som var med, anlade fräscha, rosiga kinder på kuppen. Men enligt säker källa borde dokumenten vara färdiga att hämta innan torsdag så det var värt varenda svettfläck och droppe.
Efter det var det bara att plocka upp nästa kid för samma procedur - fast den här gången tog det fem minuter. Båda blev lika bedårande på sin pass i alla fall. (Gamla passen på bilden)

torsdag 11 maj 2017

Malcolm köper glass

In stormar virvelvindarna efter att ha blivit avsläppta av skolbussen. Lika glada att komma hem som de var i morse när de skulle till skolan.
Ibland är jag smart och har framförhållning. Det vill säga att middagsmaten är klar innan köket invaderas. Det var jag i dag. Kyckling i currysås med ris - skitsmart efter att golven både var nydammsugna och våttorkade.
Langen gick och kastrullerna blev tomma. Sen kom den där bilen som väcker döda och som lovar glass. Malcolm älskar glassbilen men vi handlar ärligt inte så ofta - vare sig av glassbilen eller glass överhuvudtaget. När det finns sånt hemma ger de sig inte förrän sista lollyn i kartongen är slutslickad. (Utom Malcolm, han har inte mycket till övers för själva glassen. Det är bilen han vill åt.)

Men ibland får jag för mig att jag ska leka snäll/pedagogisk mamma och det fick jag i dag.
Malcolm blev så överförtjust av att höra och se "underverket" att det inte gick att motstå.
Han skuttade halvvägs ut -  barfota och utan tröja eller jacka.
Jag bad honom att komma in och ta på sig något. I med fötterna i dojjerna med en väldig fart, på med syrrans hoodie och iväg.
Malcolm är väluppfostrad (?) och vill handhälsa på alla - även glasskillar. "Kul å sii dej", tyckte Mackan. Sedan måste förstås Mora Träsk promotas även för främlingar så killen fick ett smakprov på the Best of Mora innan sonen fortsatte peka hej vilt på allt från hamburgare till pizza och glass.
När beställningen var gjord blev det för tråkigt och han drog i väg in igen.
"Jag tror han ville ha hamburgare va?", trodde glasskillen.
Det blev ingen hamburgare eller pizza heller för den delen men en kartong med isglass kostade jag på.

torsdag 6 april 2017

Stolrejs och öronbrus

Efter en kväll med knasbatalj och stukat mammasjälvförtroende kunde inte två utvecklingssamtal om ovan nämnda knasluva och syster komma lägligare.
Ja, jag upprepar mej varje gång vi haft de där sittningarna men de ger så otroligt mycket. I så många sammanhang ska vi bena ut exakt hur många svårigheter de har, hur mycket de skiljer sig från normalstörda blablabla.
Att då få sitta en halvtimme och bara prata om sådant som går framåt - det gör mej glad. Såklart.

Malcolm har funnit sig väl tillrätta denna termin 2 och klarar nu att sitta ett arbetspass så långt som 20 minuter. I början var väl 5-10 ett max.
Nike har bara gått i en termin men redan gjort sig hemmastadd. Fattas bara när man tjoar så pass att man till slut får egen kupe för att inte klassisarna ska störas.
En hard core övning är att få fröken att gå till nya ställen och inte fastna i att en promenad måste se ut på samma sätt jämt.
Utmaningen är att gå till Hemköp i närheten. Och när de berättade hur de går till väga ramlade en pollett ner hos mamman. För det var inte så längesedan en assistent berättat att hon sett Nike vid skolan. "Hon gick före och efter kom personalen springande med en stol".
Jag tänkte att de inte ville att hon skulle slå ner rumpan i iskalla backen - fröken har ju en förmåga att slå rot när hon tjurar till - men funderade inte så mycket mer på saken.
Stolrejset hörde mycket riktigt till promenadövningen men de hade klurat ut ett ännu fiffigare sätt att få henne att nå slutdestinationen. Efter ett antal meter fick hon slå sig ner på pallen och bli bjuden på the belöning of her choice, oftast en pyttebit popcorn. Och det har fungerat alldeles utmärkt, nu kan hon knalla mycket längre sträckor än från början.

Malcolm störs lätt av ljud och pålästa pedagoger hade fått nys om en app som spelade ett slags brus som forskning visat ska vara lugnande på killar och tjejer som har lite svårt att skärma av intryck. Som jag förstod det. De hade provat den i ungefär två veckor. Mackan satt så snällt med sina hörlurar och lyssnade på bruset.
Eller? Det visade sig efter ett tag att tekniska killen hade hittat en switchknapp och med den hade han rattat in Mora Träsk istället. Utan att röja med en min sitt lömska påhitt. Han - som vanligtvis flaxar nävarna av sig så snart han hör Tigerjakt - satt som ett ljus. Fokuserat och hoppades att ingen skulle upptäcka knepet. Hur smart?!

Bild: Arbete med anatomi kan se mycket olika ut.



onsdag 29 mars 2017

Malcolm Ramsey

De ramlar in så där vid tretiden på eftermiddagen. Och då gäller det att vara med för här går det undan. Om kulskåpsdörren (blev kulskåp istället för kylskåp i hastigheten men det är så passande att det fick stå kvar) inte är låst ryker det mesta som går att äta redan innan dojjorna är avtagna.
Malcolm är en känd gourmet sedan tidigare och häromdagen kom han över en nästintill osprättad hushållsost. Till det serverade han sig själv ett paket obesudlat Lätta och smygnjöt denna kulinariska anrättning innan jag hann fatta halv7.
Efter upptäckten karvade jag bort det som såg ut att vara en sorkangripen del av osten och lät biten ligga på diskbänken medan någon annan eld skulle släckas, typ. Som att Nike ostört försökte förse sig med kex från skafferiet, som inte heller var tillräckligt bommat och låst.
Eftersom vårt skafferisystem bygger lite grand på dominoprincipen så trillade en burk grillkrydda ut. Burken var av glas och resten är som man brukar säga historia.
Medan glutamaten sopades upp fick Malcolm en ny receptidé och förhöjde den annars lite väl milda hushållsostsmaken med resterande krydda och smet till sitt rum för att ingen annan skulle hinna före och börja gnaska.
Jag vet inte alltid om jag ska skratta eller gråta när det verkligen går i 180 och jag helst vill köra 25km/h.
Men så kommer jag på unge herr Högdahl förnöjsamt upptäcka att ketchupflaskan fortfarande står kvar efter hamburgermiddagen och inte nog med det; det fanns även ett par färsbitar kvar där.
Jag smyger i köksdörren och hör hur han mumlar "Jag heter Leif. Nalle Phu. Honing" samtidigt som han klämmer ut en halv flarra av tomatsåsen på den kalla biffen och är skit nöjd. Då går det ju inte lipa ju. Tvärsom.

onsdag 22 mars 2017

Ensam mamma sover. Och äter.

Ingela Högdahls foto.

I helgen hände något historiskt - nästan alla Högdahlare var ute på äventyr. En sov hos kompis, en annan drog till spelpolare långt ner åt hottahejti med fadern och knasarna öppnade Mora Träsks vårturne i Ö-vik med assisar. Kvar i kåken blev jag - inte allt för nedstämd om sanningen ska fram. En hel fredag in blanco utan att någon funderar över vart vi har mjölken nuförtiden eller om det finns rena strumpor och i så fall vart.
Så ni må tro att jag var uppspelt. Jobbade på bästa extraknäcket ever - p4 Västernorrland - och sen hade jag bestämt träff med kompis från förr. Jätteförr, vi snackar högstadium. Sen tänkte jag mej en lyxig pizza från en av vita guiden restaurangerna i stan och ett riktigt mustigt Amarone till den. Kanske kolla romcom och gå långt med vovven. Lördagen ville jag spendera slowshoppandes, eventuellt måla om vardis. I alla fall damma ur bokhyllan och äntligen sortera i skafferierna.

Messades med kompis och vi skulle träffas vid rulltrappan i gallerian klockan halv 1. Jag var punktlig men min annars så ordentliga vän dök aldrig upp. Inte 20 i 1 och inte kvart i. Messade igen. "Jag paxar bord". Tumme upp tillbaka. När klockan var närmare 1 beställde jag in och ringde upp. Lite orolig faktiskt. "Va!? Var det i daag?! sa hon. "Trodde vi menade imorrn".
Jaja, räksalladen var god och halva fredagen fortfarande oskriven.
Jag åkte hem, packade det sista inför knasluvornas utflykt innan assisarna skulle komma.
Efter halvlång prommis med dogge stod jag i valet och kvalet mellan att hämta hem den där lyxpizzan eller laga nåt. Då jag fick syn på en halv korv med den ljuvligaste pölsan som Nike lämnat efter frukosten i morse ( jo, hon äter gärna pölsa till fulle). Så fick det bli: micra på en pölshalva och så röbetor till. Och en stor stark. Det är vad jag kallar fredagsmys.

Vid 22-tiden bredde jag ut mig i sängen och somnade som en jättebebis.
Lördagen spenderades mest i tvättstugan och nu har alla fräscha täcken och kuddar. Sen investerade jag i en flickdröm (eller en medelåldersdröm) nämligen en sån där visp som står i ställ. Här skulle bakas semlor och mellomysas med lillan. Till middag planerade jag enchiladas med kyckling och guacca, Det tilltänka brödet hade dock tydliga inslag av penicillin så jag fick rota fram ett alternativ. Och gott blev det! Båda. Mello recenserades i soffan, popcorn poppades och läsk läskade.

Söndagen ägnades mest åt att invänta medlemmarna en efter en. Och som de verkar ha haft det! Knasluvornas glädje över att få se sina allra största idoler: Mora Träsk måste värma även det mest svårflörtade hjärtat. Och killen som fick umgås med sin gamla gamerfriend har nog inget att klaga på, lillan som fått sova över och dessutom hänga på lekland i flera timmar.
Och så jag som fått....göra inte ett pilleskit.

torsdag 2 mars 2017

Det ringde på fasta telefonen

Jag minns fortfarande min lekisfröken, som det hette då. Susanne hette hon och hade platåskor och tog hand om mej när jag åkt pulka lite väl fort i gupp och tappat andan på en friluftsdag för ca 100 år sedan. Vi pratar förstås sjuttiotal.
Men jag betvivlar att hon minns den rödhåriga, fräkniga flickan i pojkfrisyr och med brun plyschdress. Många ungar hade de att passa på den tiden.
Så när det ringer på fasta telefonen hemma i kväll från ett okänt mobilnummer blir jag minst sagt överraskad när kvinnan i luren presenterar sig som K.... och det visar sig vara Malcolms före detta dagisfröken. Mackan fyllde alltså 18 år förra året och det borde vara typ 12 år sedan han slutade där.
K ringde för att berätta att "hon haft ett sådant fint möte med en fin kille i dag". Hon och hennes man varit på Stadshuset och där lade K märke till ett bekant ansikte.
"Jag tycket det var så likt Malcolm och blev tvungen att fråga killen som var med om det var han". Och det var det. Malle och en del av hans klass var ute på samhällsorientering och gick runt i stan för att kolla på viktiga platser.
Hon hade ropat på honom och då hade han vänt på klacken och kutat fram för att ge en stor kram. Klart han kände igen K! Som de kämpat och tränat under förskoletiden, hon, han och S - en annan fröken. Plus många fler på dagis, som fanns där under den första tiden efter diagnosen.
"Jag blev så glad och tänkte att vi gjorde nog ett ganska bra jobb ändå".
Om de gjorde! Och inte bara med Malle, sedan dök ju nästa knasluva upp från Högdahls, att sätta tänderna i. Nikekike.
Och jag kan bara instämma, bli rörd och så inihelvette tacksam över den grund som dessa kvinnor lade för våra knasar. Aldrig något knorr över dessa otaliga träffar på habben, alla nya övningar, alla utbrott, sammanbrott och otack(från knasarna då).
Men alla dessa framsteg - babysteps men ändå - glada och givetvis oerhört charmiga ungar måste ha kompenserar för allt slit.
Och jag blir lite tjock i halsen när jag förstår att "fröknarna" faktiskt också minns och har tagit intryck av de två grynen.
Jag misstänker som sagt att Susanne inte kommer ihåg mej. Hoppas, nästan :)

söndag 12 februari 2017

Höst likamed utvecklingssamtal

Utvecklingssamtal nummer två av fyra avklarat och båda har varit om knasluvorna. Det är så oerhört befriande att få sitta ner och bara höra om och tala om allt som går bra. Om allt som fungerar och allt som går framåt.
I såå många andra sammanhang är det fokus på alla problem och sådant som är jobbigt - men här är det superlativ som gäller. Jag går alltid lättad och glad efter de där utvecklingssamtalen och det även när det handlar om de yngre syskonen. (Ja, jag skryter, men det är så. Än så länge;)

Första punkten var om Mackans alla styrkor, förmågor och intressen. Vilken lista det blev! Han kan tydligt säga ifrån när det är något han inte vill eller vill ha; "Vill inte häpp" "Ja!" Han kan sitta och vänta - relativt länge
- på sin tur eller nästa moment. Han äter numera i matsalen om än vid eget bord, han motionscyklar - om än baklänges för det är enklare. Han har ett fenomenalt lokalsinne och kan strosa på stan som vemsomhelst. 
Nike är ju relativt ny i klassen men har börjat finna sig väl tillrätta. Hon slår så att säga rot när det ska promeneras till stan men kan tänka sig att ta bussen dit. Särskilt om det vankas nåt att äta. Eller varför inte åka lite gratis karusell i rulltrapporna? Till Sidsjön brukar eleverna få cykla för att kolla in ankorna och kanske göra en repa i utegymmet. Men eftersom det är tandemcykel som gäller så lutar smarta Nike sig tillbaka och låter hurtig pedagog göra grovjobbet i uppförsbackarna.