Summa sidvisningar

onsdag 2 februari 2011

provtagningen som gick vägen


Det är en tillitsövning de luxe att gå med de autistiska barnen till doktor Special på Barn- och ungdomshabiliteringen, eller habben som vi i svängen säger. Ni vet den där när man ska falla bakåt och den andre ska ta emot. Litar du på den så släpper du bara. No worries. (Och det är såklart inte annorlunda med normalstörda barn, det vet jag ju.)

Och jag och maken släpper, låter piloten ta över flygturen. Vi känner vårt barn bäst, men inte sjukdomen. Det gör ju de, som träffat 100-tals ungar med samma diagnos eller utmaningar.

Men vi diskuterar ju såklart vart vi är på väg och olika vägar dit, men själva "flygningen" får läkarna ta över.

Vi har haft lyckan att träffa rätt varje gång när det gäller den medicinska biten. Tabletterna har gjort underverk med gossen utan att ta ifrån honom sin sprudlande personlighet. Glad och nöjd men inte avtrubbad och loj. Perfekt.

När vikten inte ville öka lades det till en halva morgon och kväll av ett piller som bland annat ger skjuts åt aptiten. Och vips började killen lägga på sej kilon. Men längden står stilla. Efter förra besöket hos habben tog vi bort morgondosen och bokade tid för blodprovstagning.

Idag bar det av. På morgonen klistrade jag på ett emlaplåster samtidigt med ytterkläderna med förhoppningen att han skulle låta sitta kvar. Icke. "Skräp, skräp", tyckte Malcolm och slängde det i soporna. På med ett till och kvickt iväg.

I stimmet tror jag att jag missade att ge morgonmedicinen som han fortfarande ska ta...Ingen bra början, alltså.

När jag lämnat tjejerna på skola och dagis sladdade vi in en halvtimme sen. Det är tur att de är så förstående på habben, jag tror inte vi är ensamma om att ha svårt att komma prick.

När det var dags att sticka in nålen krävdes det; favoritfilmen Nalle Phu, två egna nallar, en tigersnurra, två sköterskor och en sjungande mamma.

Medicinen borde ha kickat in, och då är han alltid lite slö en kvart 20 minuter men det släpper sedan. Nu märktes inget av det och då blev jag säker på att någon tablett hade jag inte kommit ihåg att få i honom. Han var spralligare än spralligast så han fick ett piller av sköterskan där. Men när jag sjungit den roligaste sången han vet, Jungfru skär, fast med ordet bajs på väl valda ställen, var sessionen över. Han trilskades såklart men med våra insatser gick det ändå otroligt bra!

Om ett par dagar är det syrrans tur. Jag är inte övertygad om att det blir samma succé men kommer vara rustad med lap top, lurar och emlaplåster. Fingers crossed.