Summa sidvisningar

tisdag 5 april 2011

Det kan inte bli bättre


Ända sedan Malcolm - och Nike med för den delen - började skolan har vi varit så fantastiskt nöjda med verksamheten. (Även på dagis ställde man upp mangrant.)

På skolan jobbar pedagoger som verkligen brinner för sina elever och sitt jobb, de gör hela skillnaden. När det skulle omorganiseras och klasser skulle flyttas och splittras och i vissa fall innebar det mindre lokaler och fler elever hördes aldrig en suck eller klagomål. Bara "Hur löser vi det här på bästa sätt?"

Jag säger inte att man inte ska ta strid när saker och ting går och käpprätt. Det ska gudarna veta att jag gör och har gjort, men som förälder känner man sej trygg att lämna sina ögonstenar hos människor som har den grundinställningen, "Vi gör det absolut bästa av situationen".

Nu ska stora killen börja i högstadiet. En ny fas i ens föräldraliv. Herregud. Malcolm kommer att gå i en annan skola och inte med sin syster längre. De som har hängt i hop jämt hittills. Både i skolan, på kortis och hemma. Nu ska han få "nya" lärare - fast de känner faktiskt varandra sedan sticksjötiden - och gå i helt nya nya lokaler på ett helat annat ställle.

Igår var jag på studiebesök på nya skolan. Två av dem som jobbar där tog emot och svepte med armen över den lilla oasen i skogsdungen där skolan ligger. "Ser du vad fint det är här? Och hur lugnt det är?" Och det var det verkligen. Avskilt tyst och stilla. Det enda jag reagerade på var att det inte fanns några andra barn där. Nike älskar att kolla in när ungarna sparkar boll och gungar, men inte alla barn med autism gillar sånt.

Inne skollokalen hade man delat upp i olika arbetsstationer för de elever som går där nu, helt utifrån deras behov och förutsättingar. Tänk att de ska vidare till gymnasiet, de killarna och tjejerna som Malcolm en gång gick i samma skola som:) Helt otroligt.

Personalen fortsatte berätta om hur euforiska de varit hela första året på det nya stället, om hur eleverna landat i lugnet och utvecklats och hur otroligt ändamålsenliga lokalerna var för yviga tonåringar som kräver utrymme.

Det var fantastisk att höra pedagogerna uttrycka sej så positiva om sin verksamhet. De var stolta, glada och gnuggade nästan händerna i förstjusning över att min älskling ska börja där. Och det känns så gott att vår stora kille ska få möjlighet att komma dit. Och sedan stortejen, förhoppningsvis.

Men tills dess får Mackan ett år utan syrran och jag tror båda två kommer att tycke det är ganska skönt.