Summa sidvisningar

fredag 5 november 2010

Ingen partykille direkt


Lillen har varit på sista-minuten disco. Två företagsamma tjejer kallade samman tre killar, grejade popcorn och musik, sen var det bara att parta lös. När klockan slog sju var det dags att gå hem och min duktiga kille ville gå själv.

Vi ser huslängan från balkongen men det är en väg att korsa innan tryggheten i miljonprogrammets hängd. Så mobilkontakt kändes bra. När kingen var i lekparken nedanför ringde han och deklarerade att vi nog såg honom om vi gick ut på ballis. Sånt är stort för en familj där de två största egentligen är de två minsta.
Jag minns när Malcolm gick på dagis och jag så gärna ville att han skulle vara en i gruppen. Vilket han ju var, har jag insett i efterhand, men på sina villkor. Men det skar i modershjärtat när det var bilder uppsatta på alla andra barn i full färd med att göra olika aktiviteter och slängades ur sej roliga citat som förevigades av personalen på olika ställen i "hallen. Min lille knasluva var inte med. Tyckte jag då ialla fall.
Eller när det på alla barnens hyllor hängde kalasinbjudningar i de där klädnyporna men inte på Malcolms. Det var tufft, jag kan inte säga annat. Men. Plötsligt händer det. En kille hade klart och tydligt menat att på hans kalas skulle Malcolm också få komma. #Jag vill att han ska komma för han blir nog inte bjuden på så många kalas". (Om du läser det här mamman, så ska du veta att det betydde så mycket för oss!)
Och inte på vilket kalas som helst utan ett Mc Donalds kalas minsann. Det skulle stekas egna hamburgare och ballonger och extra vagans.
Vi for dit i allra bästa partymood. Malcolm yrsigare än vanligt och i finkläderna.
Ja, vad ska jag säga... Malcolm var inte direkt beredd på alla killar och när det skulle formeras kö var det nästan dags för fasthållning. Inte för att han direkt ogillade situationen men att stå i kö för att få gå in i hamburgerköket var inte riktigt hans stil. "Det är ju jag, Malcolm, släpp fram mej."
Summa kardemumma blev ialla fall att vi fick smita innan partyt var slut för Malcolm hajjade inte fullt vitsen med kalas då. Jag tror han var bara 5-6 år gammal och inte mogen för dylika tilltag. Idag gillar han kalas, men då är det främst presentpappren som är grejen och den lilla enheten som han numera tillhör, på tre elever är alldeles lagom för en orolig kis.
Så det där med kalasinbjudningar som inte hängde på hans krok tog hårdare på föräldrarna än på ungen. Det är ett som är säkert.