Vi skulle fira jul hos min mamma och pappa - som alltid. Varje år tänker jag att vi ska anamma det där om att skapa egna traditioner och bla, bla, bla. Men varje år kommer ju julen och hoppar på en bakifrån så överumplande att man inte ens hinner att reagera. Hemmet är långt ifrån så julstädat som jag hoppas och julgranen ligger som en plastig vedhög - utan fot eftersom den är försvunnen i flytten - i en kartong.
Alltså: jätteskönt att bara packa den modesta klapphögen i en sopsäck och åka till det dukade bordet hos morsan och farsan.
De yngre kidsen är som alla andra ungar i den åldern väldans spralliga och förväntansfulla. Malcolm brukar reagera olika varje jul - ibland har han varit orolig och ibland yttrar det sig som gråt. Men att han känner på sig att något är på gång är tveklöst.
Nike hade då rakt ingen lust att åka bort på julaftonen - vare sig till mormor och morfar eller någon annanstans - det visade hon tydligt.
När vi anlänt till familjen på söder började protesterna. Inte tusan tänkte hon ta av sig några skor och absolut inte jackan heller. Julmat?! Ni måste skämta, verkade hon tycka när hon viftade bort tallriken. Inte ens mormors hembakade segkakor dög, och då förstår man att det är allvar.
Sen inledde hon operation tjat, och kom ungefär var femte minut och tecknade något om "Nike vill", antar att hon menade åka heeem. (Hennes teckande är inte alltid så tydligt).
Så hon firade julafton i soffan med dunjacka, dojjor och en trotsig uppsyn. Dessutom sket hon fullständigt i de julklappar jag letat ihjäl mej för att hitta. Trulig tween.
