Summa sidvisningar

torsdag 26 november 2015

Bara gåå, morsan

Vi har våra små tonårs slash klimakteriebataljer jag och fröken. Främst uppstår konflikterna på grund av kommunikationsklater. Och för det mesta är det min bristande förmåga att fatta vad hon menar som gör att det blir sura miner.
På skolan har de eminenta pedagogerna jobbat stenhårt med att få till ett prat - med alla till buds stående medel. Det senaste är en så kallad pratkarta. En utvikbar a4-historia i tre delar med små bilder föreställande människor, saker och aktiviteter som finns i Nikes närhet.
Funkar klockrent i de strukturerade skollokalerna men hemma...inte så mycket. Hon blir rent av ursinnig om jag kommer dragandes med den och insisterar på att jag ska rita saker istället. Gärna pizza, cola och sånt som hör fredagsmyset till. Men jag vill ju gärna både undvika konflikter och sanningen att säga så är jag pissless på att rita.
Så snälla pedagoger bjöd in mig till skolan som "observatör" för att se
hur de använder sig av den och till slut kanske även vi skulle få till små fina stunder av prat med den där kartan
sagt och gjort så knatade jag dit. Och möttes av en trulig tonårsbrutta som vinkade frenetiskt och sa "hejdå" hejdå". Men jag gav mej inte utan satt kvar och fick till slut till och med vara med vid lunchen. Se där.
Pratkartan var dock fortfarande lika poppis som tidigare. Det vill säga jag kunde lika gärna ha plockat fram en hundskit.
Jag återvände till skolan ett par dagar senare för att få gå med ut  på promenad i skogen. Kartan var med och fröken köpte hela konceptet. Utom att morsan skulle med. "Hej då, hejdå". Tack så mycket...
"Mamma ska följa med till skogen. Sedan ska mamma åka svarta bilen hem till huset", pekade pedagogen pedagogiskt.
Då började Nike istället peka på en så kallad situationskarta, med bilder på favorit sångerna. "Aha, Nike vill sjunga", svarade pedagogen. "Vad vill du sjunga, Nike?"
Då åker ett bestämt pekfinger mot en utvald bild. "Åh, du vill sjunga "Morsning and goodbye!" Morsning and goodbye.


onsdag 22 juli 2015

Mackan nattvickar

Vi har lås på kylskåpet - inte för att det hjälpt mej det minsta när det gäller att tappa hekton - men annars skulle den dörren stå öppen jämt. Det händer dock att trettonåringen i familjen lagar oboy till kvällsis och låset blir hängande på sniskan.
Vilket inbjuder Mackan att tillaga kulinariska rätter såsom 4-5 dl creme fraiche över en matlåda med tacorester, eller skedvis med smör på en fralla som toppas med generöst med piffi allkrydda. Om det finns en kant hushållsost över kan den börja be sin sista bön om herrn är i farten.
I går glömde den ömma modern - aka jag - att låsta matskattkistan och det skulle straffa sig omgående.
Kring halv 4-tiden på morgonkvisten började fröken Nike att vrida på sig så jag tog med henne upp till damrummet för att "pudra näsan" och sen hasade hon tillbaka till sängen. Jollrade på ett bra tag men höll sig där en bör vara innan solen gått upp.
Då brakar det till från källarn och upp kommer mr Malcolm med sin iphone spelandes nåt youtube-clip från Rummel och Rabalder. Pigg som vore det mitt på dagen. Jag väser mellan tänderna att det är mitt i natten så varsego och gå och lägg sej.
Han lommar ner till sig men sätter för trivselns skull i gång både Xbox, dator, padda och iphone. Jag väser igen och drar ur sladdar till höger och vänster.
Jag går upp för att krypa ner.
Då travar Nike ut genom ytterdörrn, med siktet ínställt på några festisar som jag smart gömt ute på bron. "Töschti!" säger hon. Ja, men då blir man ju så glad att man skiter i att klockan är närmare 5 på morgonen, så det är klart jänta ska ha en sängfösare.
Till slut somnar vi om allihopa. Tror jag i alla fall. Jag hörde åtminstone inget mer hallaballo förrän Nike klev upp igen lagom till att mitt favvomorgonprogram "Alla älskar Raymond" började på 3:an sådär vid halvåtta snåret.
Från källarn hördes inte ett ljud.
Jag är en sån som kan äta riktigt mat till frukost - spagetti, tacos - you name it - och jag kan glatt glufsa det till första målet på dan. Och dagen innan hade jag lagat den godaste pajjen med köttfärs, försiktigt kryddad med lite Kvibille och såg såå fram emot att micra på resterna till morgonkaffet. Men båda lådorna var borta. Puts väck. Jag smyger ner till Malcolms rum, killen som typ alltid kliver upp innan tuppen. Vid första anblicken ser det ut som en 17-åring som slirat hem alldeles för sent, efter att ha tittat alldeles för djupt i nån ciderburk. Han ligger utsträckt, storsnarkande, dryg om om du frågar mej, i sängen och nedanför ligger två tomma matlådor som tidigare var fyllda med läcker paj. Nattvickning - jo jag tackar.
Drygt.

torsdag 2 april 2015

Idol fick träffa sundsvallstjej

I vårt hushåll trängs – på 90kvm - ett par tonåringar, ett par så kallade tweens och ett par föräldrar. Alla som har kommit i kontakt med tonåringar vet hur förtjusande de kan vara men kanske också råkat på deras mindre regerliga sidor när hormonerna går bärsärk i de förvirrade ungdomarnas hjärnor och kroppar.

Jag har ju profilerat mig som en funkisförälder i olika sammanhang och det är kanske inte så konstigt eftersom mina två största kids är autistiska med utvecklingsstörning och det är en såå pass stor del av mitt liv.

Att vara funkismorsa/farsa är knepigt, jobbigt och ibland faktiskt helt utmattande; som till exempel när jäntan, 14 år, ungefär var femte minut kommer till mig och tecknar att hon vill åka den svarta bilen med pappa och köpa pizza samt coca cola. Eller fanta. Alltså, ibland spelar jag på läppen. Var femte minut, in my face, bokstavligen.

Men tackochlov så är det inte bara vojnevojne utan oftare tillfällen med den renaste lycka och glädje. Som en helg för ett par tre veckor sedan.

Nike är Mora träsks största fan. De stackare som får uppdateringar från min spotifylista på fejjan vet hur mycket dessa plattor snurrar hemma hos oss. Dygnet runt. Hon vill ha dom på även när hon sover. Och däremellan på youtube. Så givetvis ville vi vara på plats när duon besökte Skönsbergs folkets hus.

Det var ändå med viss vånda jag packade in bruttan i bilen på årets kanske snöigaste dag för en tripp till nästa kvarter, typ. För det enda man kan vara säker på när det gäller sådana här knasluvor är att det aldrig blir som har tänkt sig eller trott. Även om man är bergsäker på att detta måste bli succe så kan fröken sätta klackarna i backen och protestera på det bästa sätt en kan när en inte har nåt talat språk; genom att slänga sig raklång på slätta backen och sedan inte kliva upp.

I det här läget var det lite svårt att veta om hon verkligen skulle förstå vad som skulle hända även om jag ritat och fixat bilder till ett schema över eftermiddagens baluns. Men tjejen var På, nyfiken och på glatt humör dessutom.

Och vi hade sådant flyt! Hittade parkering på en gång och körde inte fast i snön ens.

Utanför entren ringlade kön lång och jag tänkte att nu skiter det sig, köa är inte hennes bästa gren. Men pigga pinglan stod så lugnt och väntade på vår tur. Inne i salongen knep vi två stolar längst bak, med hennes eventuella toabesök i bakhuvudet.

Hon kollade in roll ups med välkända loggan och började nog ana vad som komma skulle.

Och så klev de på scenen; idolerna!

Alltså, hennes strålande ögon och leende trut – det var helt obeskrivligt. I sedvanlig autistanda gungade hon med, flaxade med nävarna när det svängde på riktigt och hon var bara så himla lycklig. Ingen incident what so ever utan bara ett totalt flyt. När sista låten var avklarad följde hon nöjt med utan större protester och vi hann hem innan det var dags att gå på toa och ja, det bara funkade.

Nu är det bara ett problem; Nike vill gå på Mora träsk, varje dag. Hon ska ha ett schema på väggen och där ska Mora träsk finnas inplanerat. Så det så.