Summa sidvisningar

torsdag 28 oktober 2010

Hur hittar man balansen? Och ska man ens göra det?



När vi stegade in på dagis i hopp om att få den fåordige då fyraåringen att börja snacka, visste vi inget annat än att han i sinom tid skulle få till ett talat språk. "För pappa Niklas var ju också så sen med talet". Men föreståndaren på förskolan sa direkt att "det här är ju en fråga om särskilt stöd det". Sedan följde en overklig tid med provtagning och psykologbesök och slutligen ploppade det ut en diagnos ur maskineriet. Och ända sedan den dagen vi fick diagnos har samhället mobiliserat och vi har fått bra stöd och råd. Förskoleåren hade han, och senare även Nike efter att det stod klart att också hon var en knasluva, en egen resurs och vi hade träffar på barn- och ungdomshabiliteringen varje vecka. Malcolm hade kanske hunnit fylla fem år innan alla insatser hade börjat klaffa. Och som vi envetet tränade olika vardagssysslor! Det gör vi än idag och inte minst på skolan. Inget av våra stora barn kan ta på strumpor själv till exempel. (Av går däremot utmärkt, det ligger i släkten att inte vilja strumpor på.) Mycket fokus läggs på vardagssaker som att kunna dra upp ett blixtlås eller vrida om en nyckel. Vi har, tillsammans med skola, habben och tidigt även i förskolan, kämpat för att få slapphänta Mackan att klippa med sax. Det har alltså tagit många år. Vi började med en sax som fjädrade tillbaka och så vidare. Guess what? Vi har lyckats. En morgon, strax efter terminsstart i höst skulle jag, som vanligt, kamma lille herrn. Hjälp! Det bara rasade hårtussar från gossens blonda kalufs. Vad är det som händer?
Jodå, det var bara Malcolm, som gick igenom den fas som alla barn tydligen måste genom: han hade lyckats klippa sitt hår. Saxmärkena var tydliga. Och det var ungefär fyra dagar kvar till skolfotografering. Såklart. Under tiden vi käkade frukost och jag fixade i ordning övriga barn hade han hunnit ta lite till på skalpen. Medan han ändå höll på. Handlaget och det rätta greppet, det hade han! Det är en balans mellan hur självständiga de ska bli och deras förmåga att hantera sin självständighet. Klart jag vill att Nike ska kunna vrida om en nyckel om hon blir inlåst men jag vill inte att hon ska kunna vrida om en nyckel och dra järnet: ) Om ni förstår. Klart Nike ska kunna klättra på ribborna på gympan men jag vill inte det ska sluta som i Gilbert Grape...Typ. //nojjig mamma
ps: fotot är från -02 nångång