Summa sidvisningar

torsdag 23 december 2010

Julshowen


Efter alla dessa år trodde jag att det skulle gå. Att se julspelet utan att ta till lipen, men icke. Det är ju liksom höjdpunkten när Ängens skola kör sin show och alla får vara med. Det spelar ingen roll med vad men utifrån sina egna förutsättningar deltar alla kidsen i klasserna. Ja, de har utökat och blivit många fler barn nu än när Malcolm Nike flyttade dit för ett drygt år sedan.

Det märks på barnen att det vankas jul. Åtminstone Malcolm känner av vibbarna som en seismometer vid jordskalv. Han blir alltid lite bonkers i juletid, orolig och kan gå bakåt i utvecklingen. I år märks det även på Nike. Fast hos henne tar det sig i uttryck mer som ett energiskt fnissande och busande. Hon ställer till jäkelskap, om man säger så. Något man får ta som positivt eftersom det tyder på ett ökat medvetande från hennes sida.

Nåväl, julshow var det dags för. Som sagt trodde både jag och maken att vi fått en viss rutin för de här tillställningarna. Jo tjena...

Vi bänkar oss med kamera och hushållspapper (för säkerhets skull). På scenen står ett gäng tomma tomma stolar i hässkoform. En efter en droppar eftermiddagens stjärnor in och när Malcolm äntrar scenen får ha syn på pappa. Då måste man ju dit och hejja såklart, anser han. Och med ett glädjetjut värdig en sjöman nyss hemkommen efter ett halvår på sjön tjuter Malcolm: " Pappa, pappa! Kommit tillbaka! Kommit tillbaka! Glädjefnatt och så bryter han sej lös från sin protegé för att kunna kasta sej om den ömma faderns hals.

Och sen är det ju bara kört. Niklas och jag försöker hålla tårarna tillbaka men förgäves.

När det är Nikes tur att framträda har vi släppt alla fördämningar. Jag minns inte ens vilken sång hon uppträdde till men som hon blåste "snö" på det där dockskåpstaket och kastade dessutom lite grann!

Malcolm var så till sej över att få sitta bredvid en klasskompis som hamnat i en annan klass vid utökningen att han inte kunde låta bli att krama om honom i tid och otid genom hela föreställningen. Lika ljus som Malcolm är, lika mörk är den killen. Så fint!

Det blev dags för ringdans och i år var vi föräldrar så många att vi inte kunde vara med. Det känns fantastiskt kul att vi har en egen klass nu, lagom stor, kanske 15 elever,någonting? Tidigare var de bara tre och då var Malcolm och Nike 2/3 av den: )

Innan showen var över såg jag ut som en tvättbjörn och maken som en försökskanin. Så himla rörande och hoppfullt. Vilka prestationer som gömmer sig där inne hos varenda unge och som de otroliga pedagogerna lockar fram!

Och vi var faktiskt inte ensamma om att sobba som blötdjur. Pappan bredvid hade det sjåigt med sin näsduk han med...