"Jag önskar att de inte var autismer"

Efter att Malcolm kommit för förtielfte gången och önskat ett annat spel inom loppet av en halvtimme, fräste jag något om "Men vaf...sedan, nu får du ge dej". Väldigt konstruktivt till en kille som redan efter "Men..." hade slutat lyssna. Jag brukar föreställa mej att det låter som i en Pingufilm för dem när man med massor av abstrakta ord säger något förmanande.

Lillan satt i knät och var mammasugen. Ögonbryna åkte ner något på flickan. "Jag önskar att du inte var så stressad jämt. Det är autismerna som förstör allt. Jag önskar att de inte var autismer". Säger min kloka, otroligt verbala 6-åring. Och min första reaktion är väl något förfärad. Jag känner ett sting i hjärtat. Men vad då, vem har inte emellanåt önskat att de slapp ha autism? Och efter en millisekund så säger jag: "Ja, de kan vara lite jobbiga ibland eller hur". Och så tänker jag att hon faktiskt inte sa att hon inte gillade sina syskon, eller att hon ville vara utan dem, utan bara att de inte skulle vara autistiska. Stort. Lillan fortsätter: "Jag önskar att de kunde prata och skriva. Och så Malcolm som slåss utan att man gjort något. Det har jag bara gjort en gång, när jag knuffade ner X från snöhögen".
Jag minns att dagis alltid sa att hon kunde sätta ord på känslor så bra och förklara hur hon känner och vilken styrka det är. Det suger jag åt mej. Och från och med nu ska jag inte fräsa och vara stressad. Never.

Då raglade hon som en full tonåring

Upptäcker att det blir allt svårare att komma sig för att skriva i bloggen när man skriver på jobbet hela dagarna. Men nu tar jag mej i kragen.

Vi har äntligen fått upp det där förknifflade staketet. Underbart!

Men Kickan - som tidigare hade öra för en olåst dörr likt en blodhund har nos för att spåra - är plötsligt fullständigt ointresserad av att gå ut.

Förut lurpassade hon och smet vid varje givet tillfälle - med katastrofala följder ibland.

Nu gick hon fram till garageinfarten en gång, slog en blick på grindarna som för att konstatera att det är kört och sedan har hon inte gått ut frivilligt en enda gång. Jag får mer eller mindre fösa ut henne i trädgården och "promta" upp tweenjäntan i studsmattan om det ska bli något.  Outgrundliga äro autisternas vägar ibland.

Vi har hunnit med ett par tandläkarbesök också, jag och bruttan. Hon har tandsten - ännu ett arv efter mor - och den milda tandläkaren tyckte att vi skulle prova att få väck den. Det har vi gjort tidigare också - men efter det senaste försöket var det läge att testa med lite lugnande medel. Dels för att undvika personskador på tandläkare Johan men mest för att få ett rent och fräsch smil hos Nike.

Ja jäklar i min låda. När jag pedagogiskt gömt en tablett i en sked nutella så dröjde det inte länge förräm Nike blev - ska vi säga - avslappnad och skrapandet av sten kunde påbörjas.

Men trots att flickan var lugn av pillret hade hon ändå så pass motivation att hålla borta verktyget från käften att det krävdes sång och hallaballo från undertecknad för att inte de fina tandläkarfingrarna skulle få sig en duvning. En timme tog det - och då hann han bara med underkäken.

 "Jag såg att ni gjort det här förut - utan lugnande. Bra gjort", var kommentaren.

När så flickebarnet kliver upp efter att ha legat med huvudet ner och fötterna upp, dessutom med en dos lugnande i blodet, fick jag prov på hur det kan vara att ha en tonåring som tar sin första fylla. Benen vek sig nästan och hon raglade mot väggarna. Och jag - skrattade... Helt opassande och ingen annan drog på mungiporna. Men det såg verkligen så dråpligt ut, jag kan inte hjälpa det. Såklart knep det i hjärtat också och jag undrar om jag gör rätt alla gånger. Och det gör jag ju inte - det gör väl ingen?

Nästa besök kom bara någon vecka efter och med förra sittningen i färskt minne så gick det riktigt bra för gumman. Den här gången var det en tandsköterska som Nike känner sedan for ever och inget piller krävdes. Hon bara satt i sin stol och stängde munnen ibland - men inga försök till att bitas eller röja bland instrumeneten gjordes.